Den konst som en gång ansågs okomplicerad kan med tiden bli kontroversiell. Hur ska vi förhålla oss till verk som går på tvärs med rådande moraluppfattningar? Claes-Magnus Bernson varnar för att se konsten genom ideologiska raster, och vädjar om öppenhet även inför det som väcker anstöt.
På senare tid har en rad barnböcker anklagats för att vara rasistiska och sexistiska. Kritik och diskussion utgör ett sunt samhälles livsnerv. Men vi tycks stå inför ett vägskäl. Antingen får vi förpassa böcker som inte uppfyller vissa ideologiska kriterier till forskningsarkiven. Eller så får vi försöka vara tillåtande även om konsten ibland motsäger våra ideologiska uppfattningar. Den första hållningen är doktrinär, den senare humanistisk och liberal.
Ett problem med idén om ideologiska konstkriterier är att den delar upp oss mellan bättre och sämre vetande. Några antas ha förmågan att ta del av den tvivelaktiga konsten. Andra antas likt lämlar gå över kanten. Det doktrinära förutsätter en elit: de bättre lär genom konstkritiken ut rätt och fel konst(o)vanor.
Det finns principiella skäl att ställa sig frågande till den här typen av tankar. Men det finns också praktiska. Censurverksamhet – oavsett om den tar sig uttryck i lagar eller i en samhällsanda – riskerar att växa och hotar alltid att omfatta fler områden.
Den humanistiska hållningen tvingar sig inte på konsten: den är sökande och värderar konst utifrån estetiska perspektiv. I praktiken vävs emellertid ofta den doktrinära och den friare synen på konst samman. Den väv som alstras kan vara mer eller mindre öppen med sin tillkomstbakgrund. Skillnaderna är i viss utsträckning analytiska och hållningarna ska fattas som »tendenser«, alltså skillnader i grader.
Joakim Lamottes uppmärksammade reflektioner om sexism i Alfons Åberg har onekligen gott uppsåt. Diskussionen han initierat om sexism i avsnittet om Alfons Åberg och Milla är uppfriskande och välbehövlig.
Men ändamålen helgar inte alltid medlen.
Något som kännetecknar kritiker av förmyndartypen (som Lamotte) är att de närmar sig konsten från fel håll: de kommer till konsten med ett på förhand givet ideologiskt raster, som läggs över konstverket och begränsar det till en enkel uppsättning abstrakta kategorier, hämtade från sociologin. Lamotte utnyttjar en förenklad genusanalys som han övermålar verket med.
En humanistisk hållning låser upp konstverket inifrån. Den ser till verkets inneboende logik och konstnärens intentioner.
Vad vill Gunilla Bergström säga oss? Hur förhåller sig avsnittet till andra delar av konstverket?
Uppenbarligen vill Bergström problematisera småpojkars attityd till småtjejer. Bergström vill visa att småpojkarnas uppfattning saknar grund och att de visst kan leka med tjejer. Bergström vill locka fram tankar och reaktioner i konstupplevelsen, medan Lamotte företräder en linje där budskapet måste vara övertydligt (= sexism).
Vi måste lita på vår förmåga att tolka och vara inkännande. Vi behöver inte mer förmyndarskap utan större självständighet. Självständighet får vi inte genom att ge ideologiska raster företräde i konstupplevelsen. I grund och botten handlar diskussionen om huruvida man tillerkänner människan förmåga till autonomi och självständigt tänkande, eller inte.
Nu kompliceras emellertid allt detta av att mycket av diskussionen gäller barn, som behöver föräldrarnas och samhällets aktiva förmyndarskap. Barn behöver med andra ord uppfostran. Men innebär det att de ska isoleras från en verklighet fylld av rasism, sexism och andra orättvisor?
Allt handlar om nyanser. Om gränser. Om glidande skalor. Ibland är en viss platthet (exempelvis rasism eller sexism) faktiskt värd att stå ut med i konsten, ibland inte. Konst kräver ibland – särskilt om man förhåller sig till äldre konst – att man tillåter att moraliska värden man själv fördömer aktiveras. Vi måste försöka ha fler perspektiv för ögonen än de rent ideologiska om vi ska bevara det fria och öppna samhället.
Nyligen har det uppmärksammats att SVT valt att ändra i filmen om Pippi Långstrump, så att hennes far istället för »negerkung« omnämns som »kung«. Dessutom har en imitation av en stereotyp kines klippts bort. Här är frågan om huruvida censur är rimlig eller inte svårare, eftersom episoderna inte bär betydelse på samma sätt som avsnittet med Alfons och Milla. Det som kan uppfattas som stötande är alltså inte integrerat i handlingen, till skillnad från exempelvis de rasistiska föreställningar som strukturerar berättandet i Tintin i Kongo. Gissningsvis lär de flesta skribenter observera att det är knivigt, men sedan ändå konstatera att det i detta fall rör sig om småsaker och att det alltså är okej med censur. Men träder man in på en sådan väg kan det vara svårt att vända om. De små stegen hotar att urarta till tyranniska jättekliv, och vi måste därför vara vaksamma även när det gäller tillsynes harmlösa förändringar.
Vad är värt att bevara och till vilket pris? Klart är att vi måste förändra vår kanon för att kunna bevara den eftersom de historiska omständigheterna ständigt förvandlas. Ingen konstnärlig kanon är skriven i sten. En kanon utgör ett spel mellan minne och glömska, där vi ständigt måste (åter)aktivera det vi inte vill ska gå förlorat. Man kan inte formulera en ordning utifrån exempelvis rasism eller sexism som avgör vilka verk som bör glömmas och vilka som bör bli ihågkomna. Diskussionen måste utgå från det enskilda verket och exemplet. Kritik är ingen exakt vetenskap.
»Små barn förstår inte komplicerade resonemang«. Visst! Samtidigt är det väl inte heller så enkelt att alla barn vid samma tidpunkt öppnar sina ögon för den ofta komplicerade verkligheten? Barn liksom vuxna är olika. Är det inte bättre att barn lär sig tänka? Tänka på riktigt? Detta gör de – tror jag – genom konsterfarenheter som manar till eftertanke och diskussion. Konst handlar inte enbart om att förmedla moraliska värden, som vissa kritiker förutsätter. Vi kan inte låta konsten förflackas till ett bihang till ideologins identitetspolitik. Den fria konsten är värd att stå upp för.
Barn borde stegvis lära sig att verkligheten inte är »enkel«, precis som i berättelserna om Alfons Åberg.
Eller?
Min tes kan te sig minst sagt problematisk. Varför är rasism eller sexism ibland värt att stå ut med i konsten? Varför blir annan konst korrumperad? Det kan inte finnas en enkel regel eftersom konstverk har många olika dimensioner och värden, som ofta hamnar i konflikt. Att inte erkänna det är att göra det väl enkelt för sig, och då finns också bara en väg: censurens.
Frånvaron av en tvärsäker skiljelinje betyder inte att allting är godtyckligt. Att kritik inte har samma precision som geometri betyder bara att vi måste ställa högre krav på den. Det finns en lösning – som för min del framstår som den minst dåliga av många dåliga alternativ: Att vara tillåtande. Att lita på människors kritiska förmåga. Att fortsätta diskutera..
Claes-Magnus Bernson är författare och journalist. Bernson har skrivit kortromanen Underjordarna och är aktuell med Drömmarnas
boning.
cmbernson@gmail.com