En av rättsstatens bärande idéer är att medborgarna besitter grundläggande rättigheter. Men vilka sanktioner ska möta myndighet och stat när dessa kränks? Alexandra Gillström, jurist vid Centrum för rättvisa, skriver om målet Blake Petterson mot staten.
Vad är rättigheterna i vår grundlag egentligen värda för människorna i vårt land? Den frågan kommer snart att avgöras av Högsta domstolen (HD), som höll huvudförhandling i målet Blake Pettersson mot staten 12 mars 2014.
Blake Pettersson föddes år 1984 i USA och blev svensk medborgare automatiskt vid födseln, eftersom hans pappa var svensk medborgare. Hans mamma var brittisk medborgare. Som barn flyttade Blake till Sverige där han växte upp och gick i en svensk skola. Han var 17 år när det uppdagades att mannen som fostrat honom inte var hans biologiska far, och faderskapet upphävdes i domstol. I samband med detta passade Skatteverket på att upphäva Blakes svenska medborgarskap, eftersom myndigheten menade att förutsättningar för medborgarskap aldrig hade funnits.
Blake Pettersson överklagade, och efter en lång process slog Högsta förvaltningsdomstolen fast att Blake hade berövats sitt medborgarskap i strid mot grundlagen (regeringsformen kap. 2 § 7). Efter domen registrerades Blake åter som svensk medborgare. Rättighetskränkningen hade då pågått under 1645 dagar.
Blake Pettersson hade varit utan sitt medborgarskap i nästan fem år. Detta innebar för honom att han inte hade fått rösta i riksdagsvalet 2006, och inte heller i folkomröstningen om EMU. Han hade inte fått göra lumpen eller utbilda sig till polis som han ville, eftersom detta kräver svenskt medborgarskap. Han hade inte ens fått behålla sitt efternamn, då myndigheterna ändrade hans namn till Blake Riley (efter hans mamma).
»Det kändes som att jag var i Sverige på nåder« sa Pettersson i förhöret som spelades upp under huvudförhandlingen i HD och fortsatte: »Jag var bara 17 år och upplevde en identitetskris, det var otroligt stressande för mig att få beskedet att jag nu var i Sverige utan uppehållstillstånd. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Skulle jag få stanna i Sverige? Mitt liv blev pausat. Men jag överklagade, och fick till slut rätt. »
För visst, Blake Pettersson hade fått tillbaka sitt medborgarskap. Men är det verkligen en gottgörelse, en kompensation, att få tillbaka det man egentligen har haft rätt till hela tiden? Det tyckte inte Blake Pettersson. Därför vände han sig till statens advokat, Justitiekanslern (JK), för att begära skadestånd för statens övertramp. Men JK nekade honom någon som helst ersättning för grundlagsbrottet. Blake stämde då staten i allmän domstol och krävde skadestånd för rättighetskränkningen. Både tingsrätten och hovrätten gick på JK:s linje. Nu, 12 år efter att Skatteverket fattade sitt grundlagsstridiga beslut, är det upp till HD att avgöra om staten ska komma undan utan att ge någon ersättning till Blake för den rättighetskränkning som drabbade honom.
En fråga som kom upp i huvudförhandlingen i HD 12 mars var om HD över huvud taget får döma ut skadestånd i det aktuella målet. Medan Blakes ombud i sin plädering menade att så självklart är fallet, var JK tydlig med att skadestånd för grundlagskränkningar, enligt dess mening, inte är en fråga för HD. JK anförde i pläderingen att det inte är »lämpligt« för HD »att ta sig makten« att döma ut skadestånd i målet. Då det inte finns något särskilt lagstöd (och heller inte några förarbetsuttalanden) som kan ge stöd för skadestånd vid kränkningar av grundlagsrättigheterna menar JK att det är upp till lagstiftaren, och inte domstolarna, att skapa en grund för sådan skadeståndsskyldighet. JK menar att skadestånd inte bör utgå till Blake Pettersson eftersom regeringsformen inte är skapad så – regeringsformen riktar sig till lagstiftaren, till politikerna, och »rättigheterna skyddas redan på ett noga övervägt sätt«.
JK hävdar alltså att det inte kan utgå skadestånd för att det inte står så i förarbetena till regeringsformen (förarbetena är från 70-talet). Och det är – som Blake Petterssons ombud anförde i pläderingen – helt sant.
Men: Nu är det år 2014 och rättsläget har förändrats. Rättighetskränkningar är i dag skadeståndsgrundande. HD har exempelvis – trots bristen på lagstöd eller förarbetsuttalanden –redan tillerkänt individer skadestånd vid kränkningar av rättigheter enligt europarätten. Dessutom har lagstiftaren senast vid förändringarna av regeringsformen år 2011 betonat vikten av att fri- och rättighetsreglerna »fullt ut får genomslag i rättstillämpningen«, det vill säga i domstolsprövningarna.
Det är HD:s uppgift att fylla i ofullständigheter i fri- och rättighetsskyddet. Redan när skadeståndslagen kom till på 70-talet angavs i förarbetena att lagstiftningen ska tolkas i enlighet med den framtida utvecklingen. Och HD har tagit sig an denna viktiga uppgift. I dag skyddas våra rättigheter av olika regelverk som hänger ihop och samverkar med varandra: vår grundlag, EU-rätten och Europakonventionen. Redan för 10 år sedan slog HD fast att det finns en principiell rätt till skadestånd vid kränkningar av rättigheterna i Europakonventionen. Samma sak gäller de rättigheter som följer av EU-rätten, och för den delen även av EES-rätten.
Att lämna Blake Pettersson utan skadestånd är att lämna en ofullständighet i fri- och rättighetsskyddet.
Det vore ologiskt om de enda rättighetskränkningar som inte är skadeståndsgrundande är de som följer av vår egen grundlag. Varför ska man kunna få skadestånd vid kränkning av Europakonventionen, som är vanlig lag, men inte av regeringsformen, som är grundlag?
Det är nu upp till Högsta domstolen att klargöra vilken praktisk betydelse grundlagsskyddet ska ha för alla människor i vårt land. Och för Blake handlar det om att bli kompenserad för just den rättighetskränkning han har fått utstå. Det skulle inte på något sätt vara ett radikalt kliv, utan ett tydliggörande som följer naturligt av det senaste decenniets utveckling av fri- och rättighetsskyddet i Sverige.
Om man inte kan hävda sina rättigheter och få gottgörelse för kränkningar av dessa, vad är då rättigheterna värda mer än det papper de är skrivna på? Under våren 2014 meddelar HD sin dom. Förhoppningsvis innebär den att bristerna i individens fri- och rättighetsskydd åtgärdas.
Alexandra Gillström
är jurist på Centrum för rättvisa. Hennes kollegor är juridiskt ombud för Blake Pettersson i processen mot staten.
alexandra.gillstrom@centrumforrattvisa.se
Sedan artikeln trycktes har HD meddelat dom i målet. Blake Pettersson fick rätt, tillerkändes 100 000 kr för den rättighetskränkning som han fått utstå – och Sverige fick äntligen en grundlag värd namnet.
På frågan om regeringsformen enbart riktar sig till lagstiftaren (vilket var det som JK hävdade i processen) svarar HD att ”[ä]ven om bestämmelsen i första hand riktar sig till lagstiftaren och myndigheter, utgör en överträdelse av den ett sådant avsteg från statsskickets grunder att överträdelsen även bör kunna åberopas av den enskilde som grund för skadeståndsskyldighet för staten”.
Blake Pettersson-domen är en historiskt viktig dom för individens fri- och rättigheter.