Det tyska liberala partiet FDP är efter valet till Förbundsdagen närmst utplånat. De lärde sig att en valrörelse tömd på idéer är livsfarligt för ett idéparti. Ralf Frölich och Lennart Nordfors manar till svenska lärdomar – innan det är försent.
Duellen i SVT Agenda gav en försmak av valrörelsen. Löfven går till attack i skolfrågan. Reinfeldt svarar att de egentligen är överens. Sen blir det debatt om ansvar och budgetsiffror.
Det hävdas att de två partierna till och med bytt plats i vissa frågor. Någon har räknat ut att om man vill rösta på ett stort parti som vill sänka skatterna för vanliga svenskar är det sossarna som gäller. De kommer ju att gå till val på sänkta inkomstskatter för pensionärerna. Kalkylen kan vara rätt eller fel. Det intressanta är att den alls låter sig göras.
Vad är det som är på väg att hända? För att vinna upplysning måste vi, som så många moderata valstrateger gjort på senare tid, göra studiebesök i Tyskland. Där har Moderaterna sökt svaret på hur man ska göra för att vinna valet.
Även folkpartister borde åka dit.
För i Tyskland finns också svaret på vad ett liberalt parti i allians absolut inte ska göra, om man vill överleva och gå framåt.
När »Nya Moderaterna« såg dagens ljus för strax över tio år sedan var England inspirationen. Blair hade lyckats ta sitt parti från den självvalda flankpositionen under Thatchers år – en position som aldrig kunde ge några valsegrar – in mot mitten.
Under höstens val i Tyskland gick CDU/CSU ett steg längre. Strategin hette »asymmetrisk mobilisering«. Idén är att minska motståndarens förmåga att mobilisera sina kärnväljare genom att på för motståndaren viktiga punkter stå för närmast identisk politik.
Inom CDU/CSU var riktlinjen att man skulle »älska motståndaren till döds«. Under valrörelsen anammade CDU/CSU i stort sett alla vänsterblockets profilfrågor, med någon nyans för syns skull. Ja till minimilöner, men branschvisa i stället för en enhetlig. Med »energiewende«, programmet för att avveckla kärnkraften, neutraliserades De grönas viktigaste fråga.
När de stora sakpolitiska konflikterna på så sätt förts undan fokuserades intresset till ledarskapet och regeringsförmågan. Så gjordes det tyska valet till en affär om kanslerkandidaten, och inte till ett val mellan konkurrerande ideologier. Och när valet kom att handla om Merkel kontra Steinbrück var utgången given.
Det är ingen dum strategi – för Moderaterna. Ideologiskt uppvisar partiet tydliga trötthetstecken. Man har inte lyckats ta fram några nya idéer som kan ligga till grund för en fräsch, framåtsyftande, valplattform. Socialdemokraterna går framåt i förtroendebarometrarna avseende olika sakfrågor, som välfärd och skola. Men om valet kan handla om Reinfeldt eller Löfven står man fortfarande stark.
Kanske bra för Moderaterna. Men farligt för Folkpartiet. Med ett så starkt fokus på statsministerkandidaterna riskerar partiet att komma bort. Ett idéparti kommer alltid att få problem i en valrörelse som är tömd på idéer.
När Folkpartiet vunnit starka framgångar har det skett i ett klimat av ideologisk polarisering. Westerbergeffekten var möjlig när valrörelsen urartade till gräl mellan Palme och Adelsohn. 2002 års valframgång ska ses i ljuset av Bo Lundgrens, som det hette i Moderaternas egen eftervalsanalys, ensidiga intresse för skattesänkningar.
En viktig förklaring (det finns flera) till att FDP åkte ur Förbundsdagen i höstas var att de valde att inte gå emot CDU/CSU:s strategi. FDP satsade på vad som i Tyskland kallas för »funktionsargumentet«. I Sverige skulle vi väl säga att man satsade på regeringsfrågan. Utan FDP skulle en regering utan vänsterkrafter vara omöjlig, löd argumentet.
Alltså framfördes i valrörelsens slutskede budskapet »En röst på FDP är en röst på Merkel«. CDU valde väljarmaximering för egen del framför hänsyn till regeringspartnern, och satte spiken i kistan för FDP med kommentaren att »då kan du lika gärna rösta på Merkel direkt«.
I årets val kommer vi inte att få någon draghjälp från de stora partierna i att åstadkomma en debatt med tydliga, ideologiska alternativ. Det kan göra att debatten kollapsar till att bara gälla personfrågan. Men det kan också skapa en motreaktion hos väljarna. Att de stora partierna upplevs som så gråa kan utlösa väljarströmmar mot de ideologiskt tydligare alternativen.
För det finns också positiv inspiration för Folkpartiet att hämta från Tyskland. 2009 gjorde FDP sitt bästa val någonsin. Då var strategin den omvända jämfört med förra året: stark idéprofilering. Det är inte så att Folkpartiet nödvändigtvis ska kopiera FDP:s politik för fem år sedan. Varje tid, varje land och varje parti har sina speciella sakfrågor att driva.
Lärdomen både från Sverige och Tyskland är i stället att ett värderingsdrivet, tydligt ideologiskt valbudskap är en förutsättning för att ett liberalt idéparti ska mobilisera och locka väljare.
Folkpartiet går till val med opinionssiffror som ligger någon procentenhet över fyraprocents-spärren. Ska partiet nå framgång krävs en livaktig valdebatt i dess profilfrågor, som skolan och jämställdheten. Strategin i till exempel skolfrågan har hittills varit tydliga och kraftfulla utspel, som provocerar fram motreaktion från exempelvis Socialdemokraterna. Alltså en strategi som är tvärt emot Moderaternas.
Med andra ord: det gäller att inte göra om FDP:s misstag och krypa alltför långt in under allianstäcket.
Ralf Fröhlich
är kommunikations- och valstrateg i Tyskland och ledde liberalernas valrörelse i den stora delstaten Niedersachsen 2013, där FDP fick sitt historiskt bästa resultat, trots den kärva vinden för partiet.
Lennart Nordfors
är fil. dr. i statsvetenskap och ledamot av Ohlininstitutets styrelse. Nordfors har tidigare varit biträdande partisekreterare för Folkpartiet liberalerna.
lennart.nordfors@ohlininstitutet.se.