Det är när inskränkningskraven blir skarpa och motståndet obekvämt som försvaret av yttrande- och pressfrihet sätts på prov. Advokaten Ulf Isaksson oroas över att friheten blivit förhandlingsbar.
Vi människor tar många hänsyn som begränsar oss. Att säga sitt hjärtas mening eller att föra något nytt eller oväntat upp till ytan är förenat med risker. Hoten för den som talar ryms på en skala från socialt ogillande till fara för livet. Man frågar sig varför. Kanske för att den som yttrandet avser oroar sig för uppgifternas följder. Yttrandet är medlet, effekten målet. Varför skulle Erdogans regim i Turkiet annars stänga Twitter?
Peter Forsskål konstaterade på 1700-talet att då »hela landet är känt, se åtminstone de uppmärksamma, vad som gagnar eller skadar, och upptäcker det för alla, där nödig skrivfrihet är.«
Ett försvar för friheten är lätt när inget står på spel. När skarpt avgränsade och välformulerade krav vill beskära spridningen av uppgifter, då bränns det. Då väljer alltför många att inte hävda den generella frihetens intressen framför det för tillfället lämpliga.
Svensk tryckfrihet har under långa perioder erbjudit ett bra stöd för medborgare med intresse för samhället. Intresset för tystnaden kan vara väl så stark som önskemålen om att endast tillrättalagda meddelanden delges undersåtarna. Efterfrågan på frihetsinskränkningar är stor och ständig. Regering, riksdag, domstolar och myndigheter har att respektera yttrandefrihetsfrågorna så att tystnad och försiktighet inte breder ut sig alltför mycket. Ett ansvarsfullt och frihetligt styre betonar dessa värden och stiftar lag därefter. Dessvärre är det inte alltid så.
Det finns många exempel på fall där anpassligheten givits försteg. Regeringens anspråk under andra världskriget på att tidningar ständigt borde väga in betydelsen av den nazityska ledningens nycker är det mest kända exemplet här i landet. Minns också våren 2006 då det socialdemokratiskt ledda utrikesdepartementet hade fordrande synpunkter på ett medieföretag angående en publicering av de så kallade Muhammedkarikatyrerna. Exemplet visar att hänsyn till tillfälliga orosmoln är fullt tillräcklig för att statsmakterna ska tumma på grundläggande principer.
År 1998 beslutade riksdagen att barnpornografi inte längre skulle vara ett tryckfrihetsbrott. Konsekvensen av detta principiella genombrott i lagstiftningen är att frågan om tecknade Manga-bilder ska vara straffbara att publicera sedan dess uteslutande är lämnad till domstolarnas skön, utan att styras av de principer och den rättegångsordning som uttrycks i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Högsta domstolens dom häromåret i det som kallas Manga-målet bekräftar den rättsliga ovisshet som i praktiken eliminerar dessa bilder ur det offentliga rummet. Detta undantag från grundlagsskyddet skulle lätt kunna göras större.
Det är ingen tillfällighet att den första svenska tryckfrihetsförordningen tillkom 1766 under frihetstiden. Inte heller är det en slump att 1810 år tryckfrihetsförordning kunde antas i svallet av statsvälvningen året före. En grundläggande självrannsakan om vad som är viktigt i ett fritt samhälle låg till grund för 1949 års tryckfrihetsförordning baserad på världskrigets erfarenheter.
Tiden däremellan har riksdagar, regeringar, myndigheter och en del andra inflytelserika organisationer ägnat åt att nagga medborgarnas rätt att få veta i kanten. Alltid i vällovliga syften. Det moderatledda justitiedepartementet är inget undantag. Sedan tillträdet hösten 2006 har denna flank av regeringen presterat åtskilligt som vittnar om en svag känsla för frihetsfrågor.
Bland tvivelaktiga förslag under de senaste fyra åren märks hur regeringen år 2010 forcerade genomförandet av nya bestämmelser i kreditupplysningslagen utan respekt för grundlagen. Bland annat valde regeringen att bortse från vägande konstitutionell kritik från både Justitiekanslern och Justitieombudsmannen. Regeringen och riksdagsmajoriteten visade ingen hänsyn till att de nya reglerna påtagligt försämrade förutsättningarna för den grävande journalistiken.
En annan gräns passerades genom de lagförslag som till sist utmynnade i 2013 års straffbestämmelser om kränkande fotografering. I likhet med 2010 års lagförslag hotar de nya reglerna medarbetare vid massmedieföretag med ett personligt straffansvar. Reportrar och fotografer har nu krympta möjligheter att arbeta och lyfta fram nyheter och uppgifter i medborgarnas intresse. Rättsosäkerheten är sådan att många press- och TV-fotografer hellre lägger ned kameran än riskerar personligt straffansvar. Färre avslöjanden och angelägna reportage lär bli resultatet.
Även här var respekten för grundlagen svag. I den första lagrådsremissen var den lagtekniska utformningen av det nya brottet oförenlig med uttryckliga bestämmelser i tryckfrihetsförordningen. Intressant nog kritiserades förslaget redan under beredningen i regeringskansliet. Först när lagrådet lakoniskt konstaterade att förslaget stred mot grundlagen kunde regeringen förmås att backa. I stället modellerade justitiedepartementet ett nytt förslag som bättre dolde konflikten med grundlagen. Den som intresserar sig för den struktur som lagen är uppbyggd av ska upptäcka att den kränkande fotografering saknar ett kränkningsrekvisit.
Frågan är dock om inte det största politiska tillkortakommandet på senare år är en underlåtenhetssynd. Tekniksprången under de senaste 20 åren har passerat utan mer än högst måttliga åtgärder för att inlemma nya massmedier i det grundlagsskydd som erbjuds i yttrandefrihetsgrundlagen. Reformarbetet efter valsegern år 2006 är närmast obefintligt. Konsekvensen av lagstiftarens passivitet är högst kännbar.
Till problemen räknas exempelvis det som kallas den publicistiska arvssynden, det vill säga att en ny utgivare för en webbplats bär ett personligt straff- och skadeståndsansvar för tidigare beslut. En urholkning av tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens centrala regel om ensamansvar, som en av domarna i Högsta domstolen påpekade hösten 2013. Risken är att vi står inför en utveckling där utgivare stänger sajter och arkiv med digitaliserade texter.
Ett annat allvarligt problem gäller frågan om preskription, med andra ord hur länge möjligheten att rättsligt angripa en digitalt publicerad uppgift ska stå till buds. I dag finns risken att den tiden skulle vara evig i svensk rätt. Det innebär en konflikt med grundlagsstadgandet att mål om tryck- och yttrandefrihet ska handläggas skyndsamt. Sakligt sett strider en evig åtals- och skadeståndsrätt mot grundläggande rättsprinciper, och den är sannolikt också oförenlig med den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Allmänt åtal för tryckfrihetsbrott ska väckas inom sex månader från utgivningen. Ju längre tid som löper desto sämre är möjligheterna att föra bevis om rimligheten och sanningen hos en ifrågasatt uppgift. Bekymret blir inte mindre av att ett utredningsansvar kan läggas på en person som inte haft att göra med vare sig prövningen av källorna eller beslutet att publicera. Även här finns incitament för utgivare och medieföretag att släcka elektroniska sök- och arkivfunktioner, och på det sättet utesluta möjligheten att ta del av gamla texter.
Nu rapporteras att regeringen ska tillsätta en utredning som ska adressera några av de problem som beskrivits ovan. Med hänsyn till teknikutvecklingen är det ett märkvärdigt sent och på många sätt otillräckligt uppvaknande.
Frihetsfrågor är krävande. Den fordrar ett ständigt försvar av åsikter som ogillas och av kulturyttringar som uppfattas som störande. Det är dystert att alliansregeringens insatser på detta demokratins kärnområde i allt väsentligt präglas av senfärdighet och försämringar.
Ulf Isaksson är advokat och ledamot av Liberal Debatts styrelse. Under drygt 20 år har han biträtt publicister och medieföretag i tryck- och yttrandefrihetsrättegångar.
ulf.isaksson@danowsky.se