Liberaler är enade kring betydelsen av att bekämpa nationalism och främlingsfientlighet. Men hur så bäst sker är ingen självklarhet. Läkarstudenten Benjamin Kalischer Wellander menar att vägen framåt börjar med en renässans för medborgarskapet.
Den populistiska nationalismens framväxt i Europa är välkänd. Nationalistiska partier är representerade i 16 av 28 EU-länders parlament, och oaktat stora skillnader bär dessa partier på gemensamma föreställningar om att europeisk integration, det politiska etablissemanget och invandring ska motverkas. Ambitionen är att vrida tiden tillbaka till ett enklare, »mer ursprungligt«, tillstånd.
Men hur motverkas nationalisterna på bästa sätt? Om detta råder meningsskiljaktigheter bland svenska liberaler. Vissa, däribland Jasenko Selimović och Birgitta Ohlsson, sätter dem gärna i centrum och betonar hotet med deras framgångar. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö menar att man i stället gör klokt i att fokusera på klassiska höger-vänsterfrågor, och därigenom sakta fasa ut populisterna från centrum.
Orsaken till nationalismens återkomst är omdiskuterad. Tidigare rådde konsensus om att nationalism är en produkt av missnöje. Missgynnade samhällsgrupper ansågs föda bakåtsträvande, protektionistiska och främlingsfientliga företrädare. Denna tes har kommit att
omprövas.
Man har nämligen insett att brett politiskt missnöje visserligen utgör jordmånen för nationalpopulistiska frön, men innan de kan växa krävs att någon faktiskt planterar dem. Att ett land har missnöjda medborgare är inte nog för att förutsäga nationalistisk framgång. Ser man till eurokrisen blir detta uppenbart. I de svårt krisdrabbade länderna Spanien och Portugal har nationalistisk populism aldrig fått samma fäste som i mer förskonade Finland och Österrike.
Det verkar snarare vara faktorer som rör det politiska utbudet som avgör om ett nationalistiskt parti kan växa sig starkt, såsom partiets förmåga att organisera sig, installera ett kompetent ledarskap, och anpassa ideologin i konkurrensen med de traditionella partierna. Sverigedemokraterna är ett intressant exempel på detta.
Orsaken till att SD kan bli tredje största parti är att man fyller ett tomrum i det politiska utbudet. Detta gäller inte enbart invandringskritiken, utan även den nationalkonservativa kultursynen. I stället för att tala om integration som ett möte mellan kulturella entiteter, har man i Sverige länge låtsats som att svensk kultur är meningslös. »Det ursvenska är barbari, allt gott kommer utifrån«, sade Fredrik Reinfeldt. Även om denna attityd är ett resultat av välvilja och manande till öppenhet, är den är inte oproblematisk.
För kultur kan givetvis förändras och påverkas utifrån, men det innebär inte att den inte samtidigt kan vara gemenskapsgrundande. SD har kunnat utnyttja en saknad efter en integrationspolitik som erkänner den svenska gemenskapskulturens existens och betydelse.
Men SD saknar egna visioner för sammanhållning i ett heterogent samhälle. Med en rasistisk vrångbild av islam som det stora hindret för integration och gemenskap kommer man inte långt. Utbudet är alltså uselt, vilket borde ge de traditionella partierna en stor möjlighet.
Denna ligger i att återerövra formuleringsprivilegiet om gemenskapskulturens betydelse. Samtidigt som man bör erkänna att kulturen är dynamisk, bör man också erkänna att ett minimum av gemensamma värderingar, referenser och normer har en sammanhållande förmåga. Det finns mycket som tyder på att sådan kulturell centripetalkraft är gynnsam för tilliten i ett samhälle, och rentav en förutsättning för att samhället samtidigt ska kunna hantera stor kulturell diversitet. Kort sagt: För att vi ska klara av att vara olika, måste vi ha känsla för vad vi har gemensamt, på vilket sätt vi är lika.
Denna minsta gemensamma nämnare borde förläggas till medborgarskapet. Den viktigaste integrationspolitiska utmaningen blir därför att höja dess status och fylla det med ett innehåll. En väg mot detta kan vara att omvärdera medborgarskapet till något man huvudsakligen uppnår, inte tilldelas. Någon form av medborgarskapsprov, kombinerat med ett stödjande och förlåtande undervisningssystem, är en rimlig strategi.
Slutsatsen blir att nationalism kan motverkas genom att politiska idéer om sammanhållning konkretiseras både på nationell och europeisk nivå. Tal om gemensam europeisk identitet fungerar i allmänhet dåligt, särskilt för den växande minoritet som tycker att EU-projektet saknar legitimitet. Nationernas kulturella integritet bör i stället omfamnas i den allmänna retoriken, och sammanhållningen inom EU centreras till demokratiska ideal och ekonomiskt samarbete. Därigenom hamnar ekonomiska höger-vänsterfrågor i fokus, vilket inte bara stjäl strålkastarljuset från nationalisterna, utan även gör EU-projektet mer begripligt för den enskilde medborgaren.
Benjamin Kalischer Wellander är läkarstudent och fri skribent.