Liberaler är frihetsförkämpar. Som liberal vill man inte ha förbud. Därmed har man ofta problem med förslag att det ska lagstiftas mot – eller för – saker och ting. Jag har mött denna liberala hållning i många lagstiftningssammanhang, och jag har stor sympati för den – i teorin. Problemet är bara att människorna inte är så förståndiga, hederliga och empatiska att man kan räkna med att de låter bli att skada varandra av godhet eller klokhet. Därför ska politikerna följa samhällsutvecklingen och använda lagstiftningsmedlet när det behövs – när människor agerar så att de skadar eller riskerar att skada andra.
I sann (?) liberal anda hävdar Karin Pihl i föregående nummer av Liberal Debatt att lagstiftning inte ska användas som normbildare. Hon förfäras över att jag framfört krav att våra politiker ska agera med det medel som står dem till buds, alltså lagstiftning – för att skydda barn från att utsättas för berusade vårdnadshavare och för att skydda människor mot sexuella handlingar mot deras vilja. Jag utgår från att hon delar min uppfattning att dessa handlingssätt är förkastliga. Men hon menar att det inte behövs lag för att åstadkomma detta. Man ska i stället tala människorna till rätta och långsiktigt söka bryta kulturella mönster.
Jag vill dock hävda att jag har en överväldigande empiri som stöd för min syn på världen och människorna. Ett talande exempel:
Vi har fått en bilbälteslag. Den är till för att vi ska sätta på oss bilbälte innan vi kör. Innan vi fick lagen körde vi lite till mans (och kvinns) utan bälte – vi var lata och okloka, fast vi mycket väl visste hur illa det kunde gå vid en krock. Nu kör vi med bälte på. Det är bra, för oss och för samhället som slipper bekosta en hel del skador.
Lagar är inte till för att påverka beteenden, twittrade för en tid sedan Advokatsamfundets ordförande apropå kraven på en så kallad samtyckeslag. Jo, det är just vad lagarna är till för. Och vad de åstadkommer. Se på lagen mot barnaga, och lagen om förbud mot sexköp. Och se på länder som inte har motsvarande lagar. Italienska fäder ser det som rätt och riktigt att drämma till barnen om de bråkar. Danska män köper sex utan att se det som något problem – eller i alla fall utan att befara omgivningens fördömande. Det är förmätet att tro att vi blivit så mycket klokare än italienare och danskar. Men vi vet att det är förbjudet. I lag.
Karin Pihl skriver om en »fara med att stirra sig blind på utformningen av lagtexter« och därmed »riskera att missa det som verkligen spelar roll för att föra samhället i den önskade riktningen«. Risken är »att det långsiktiga arbetet för önskad förändring uteblir, i segerglädjen efter antagandet av en ny lag«.
Dumheter, med förlov sagt. Vad hände efter lagändringen om barnaga? Det blev en stark diskussion och ett starkt ökat fokus på barns situation. Klara signaler gick ut till alla som har hand om barn.
Övervakning i folks vardagsrum varnar hon också för. Inte vill vi ha det! Nej, det vill vi inte. Men just så sa också skeptikerna om en lag mot barnaga. Då måste vi ha kameror i hemmen! Det fanns inga planer på kameraövervakning – naturligtvis. Bevissvårigheter kan inte undvikas, särskilt när det handlar om förhållanden i hemmiljö. Men inte ska det därför vara tillåtet att slå barn?
Liberalerna var starka motståndare till ett förbud mot innehav av barnpornografi. Jag vet inte om det fortfarande finns de som där anser att vi ska låta bli att bekämpa marknaden för sexuella övergrepp på barn. De hörs i alla fall inte längre. Den lagen är nödvändig, om än otillräcklig, för att skydda barn.
En berusad mamma eller pappa vid skötbordet är en livsfara för ett spädbarn. Fulla föräldrar vid grillfesten på bryggan är en livsfara för fyraåringen som inte kan simma. Att, som Karin Pihl vill att politikerna ska nöja sig med, »debattera, diskutera och finansiera goda institutioner« är ett hån mot tusentals utsatta barn.
All lag är normbildning. Antingen det handlar om att få oss att betala skatt, att inte försämra luften genom att köra med dubbdäck på Hornsgatan eller att i lag slå fast att man ska låta en smått berusad 15-åring vara ifred och slippa bli penetrerad av fyra killar på soffan där hon däckat.
Karin Pihl skriver att om vi accepterar argumentet att lagstiftning ska sända signaler suddar det ut gränsen mellan vad som är fel och ska straffas – handlingar – och vad som är önskvärt att påverka – attityder. Men handlingar föranleds av attityder, av inställningen till exempel till att betala skatt eller till att hålla sig nykter när man har ansvar för ett litet barn. Handlingar begås av människor, och människor styrs av sin syn på sig själva och sin omvärld. Om vi inte förmår påverka attityderna kan vi inte undvika handlingarna.
Lagar ska sända signaler och påverka attityder för att det ska bli färre skadegörande handlingar. Inte kunde vi avvakta en långsiktig kulturell förändring när det gällde kvinnlig könsstympning? Det menar väl inte ens den mest utrerade liberal?
Madeleine Leijonhufvud är professor em. i straffrätt.
madeleine.leijonhufvud@juridicum.su.se