Den 31 december 1999 meddelade Rysslands president Boris Jeltsin sin avgång i ett dramatiskt tv-tal. Tillfället var väl valt – nyårsafton och millennieskifte. Den traditionella nyårshälsningen lästes upp av premiärministern och den samma dag tillförordnade presidenten Vladimir Putin.
Ett tjusigare skifte hade inte gått att regissera. Den gamle lämnar över till den unge vid ingången till en ny tid.
Putins popularitet hade vid denna tid nått sin kulmen, främst tack vare ett krig.
I augusti gick styrkor från det de facto självständiga Tjetjenien in i den ryska grannrepubliken Dagestan. De ryska trupperna inledde en motoffensiv. I september sprängdes bostadshus i Moskva som dödade flera hundra personer. Ryssland anklagade tjetjenska rebeller för dåden, trots att ingen grupp hade tagit på sig ansvaret. Den mest aggressive rebelledaren och den ansvarige för Dagestanräden, Sjamil Basajev, förnekade uttryckligen sin inblandning.
Bombdåden blev ändå en startsignal för en rysk militär offensiv mot Tjetjenien. Den nyutnämnde premiärministern Putin marknadsförde kriget till allmänheten med aggressiva tv-uttalanden. Det hela kom att utspela sig mitt under valrörelsen inför parlamentsvalet i december.
Låt oss stanna här. Vad var Ryssland 1999? Frågan behöver ställas för att förklara fenomenet Putin. För det är just vad han var 1999 – ett fenomen. Putin var både etablissemangets svar på befolkningens krav och ett verktyg i en då pågående politisk maktkamp.
Flertalet senare analyser lyfter fram den förstnämnda aspekten. Jeltsin var trött och sjuklig, djupt impopulär och förkroppsligade den svaga ryska staten i händerna på mäktiga oligarker. Ryssland befann sig i en sorts permanent ekonomisk kris. Det mödosamt återuppbyggda förtroendet hos allmänheten för det ekonomiska systemet raserades i augusti 1998 då rubeln föll till 30 procent av sitt ursprungliga värde.
I detta mörker stod Putin för något nytt. Han var ung, energisk renlevnadsman, i allmänhetens ögon obesudlad av korruption och fast besluten att återupprätta respekten för den politiska makten.
Det är den populära, om än korrekta beskrivningen av Putinfenomentet. Så uppfattades han av större delen av den ryska befolkningen. Men det förklarar inte allt. Folklig popularitet hade i sig aldrig placerat honom i toppen av maktpyramiden. Det gjorde Jeltsin och kretsen runt den trötte presidenten.
Den ryska oligarkin var under hot, men inte som i presidentvalet 1996 utifrån, från kommunisterna, utan inifrån maktapparaten, från mäktiga ledare på regional och lokal nivå. Moskvas borgmästare Jurij Luzjkov hade tillsammans med den förre utrikesministern Jevgenij Primakov just bildat den politiska organisationen Fosterlandet. S:t Petersburgs guvernör Vladimir Jakovlev och Tatarstans president Mintimer Sjajmiev gick i spetsen för rörelsen Hela Ryssland. De två grupperna bildade inför parlamentsvalet valblocket OVR (rysk bokstavsförkortning av Fosterandet-Hela Ryssland).
För Kreml var det en livsfarlig allians. Jurij Luzjkovs image var den populära kombinationen av en moderat nationalist och kritiker till 1990-talets radikala ekonomiska reformer. Luzjkov kritiserade särskilt privatiseringar där stora statliga tillgångar såldes ut för en spottstyver till personer med de rätta kontakterna, alltså just de oligarker som omgav Jeltsin. Till och från slank det ur borgmästarens mun yttranden om en översyn av privatiseringar.
Genom alliansen med Hela Ryssland fick Luzjkov tillgång till två viktiga resurser: politisk goodwill långt utanför Moskva och, framför allt, den så kallade administrativa resursen (förenklat – politiskt myndighetsstöd) i ett antal regioner. De regionala ledarna i Hela Ryssland förväntade i utbyte mot detta stöd ”garantier” för omval och större självstyre.
Det är inte svårt att föreställa sig hur detta Ryssland under Luzjkov framstod i oligarkernas och i den centrala statsbyråkratins ögon – en decentraliserad stat där egendom och politisk makt överförs från Moskva till regionala eliter.
Samtidigt var det inte svårt för en finurlig PR-makare att utmåla OVR som farligt och antipatriotiskt. Var ökad decentralisering verkligen vad Ryssland behövde när landet utsattes för hot? Hotades inte landets enighet av talet om en översyn av privatiseringarna? Hur skulle det exempelvis bli med alla medborgare som blivit ägare till sina bostäder under de kaotiska åren på 1990-talet?
Tjetjenienkriget kom i den meningen mycket lägligt för Kreml. Lite väl lägligt skulle den konspiratoriskt lagde kunna hävda. Tajmingen och förloppet var perfekt för att gå hem hos befolkningen och omsättas i politiskt kapital för Kremlvänliga partier. Dagestanräden och bombningarna av bostadshusen skapade enorm vrede i Ryssland.
Vi hade lämnat Tjetjenien i fred i tre år men de vill inte lämna oss i fred, var den folkliga uppfattningen. Vi fick inte slutföra jobbet, detta är resultatet, sa generalerna. Medan kriget 1994-96 var djupt impopulärt red 1999 års så kallade antiterroroperation på en våg av hejarop över hela fältet, från ledningen för den ortodoxa kyrkan till liberala tidningsredaktörer.
Kreml hade också sedan sist lärt sig en viktig sak: det går inte att bedriva ett brutalt krig utan kontroll över informationen. Myndigheterna stängde därför krigsområdet för oberoende journalister och såg till att det i särklass viktigaste tv-mediet rapporterade på ”rätt” sätt. Oligarker som ägde medierna hade heller inget emot den nya ordningen, så länge den tjänade deras politiska syften.
Vid sidan av den massiva krigspropagandan sattes alla krafter in på att karaktärsmörda Jurij Luzjkov och Jevgenij Primakov. Uppdraget utfördes av den viktigaste tv-kanalen ORT, då kontrollerad av Boris Berezovskij.
Samtidigt gav Putin offentligt stöd till Kremlpartiet Enighet, men även till SPS (Högerunionen). Bland annat framträdde han på SPS valupptakt.
Dumavalet innebar tillräckligt stor framgång för Enighet och SPS för att ge Putin ytterligare skjuts uppåt i opinionen. Jeltsins efterträdare var given.
Denna Putins väg till toppen styrde därefter hans sätt att konsolidera makten. Han såg var hoten fanns och neutraliserade dem, med både piska och morot. Piskan användes mot oligarkerna och medierna på välkänt sätt, i flera omgångar. De som stod Kreml närmast drabbades först. Boris Berezovskij och Vladimir Gusinskij tvingades i landsflykt 2001. Deras medier hamnade under statlig kontroll. Den siste oligarken, Michail Chodorkovskij, greps inför parlamentsvalet 2003 och dömdes 2005 till ett tioårigt fängelsestraff för skattebrott och annat bedrägeri.
Moroten gavs till rivalerna i OVR, som fick släppa de större maktambitionerna i utbyte mot att få behålla det som de redan hade. Rörelserna gick ihop med Enighet för att bilda dagens Enade Ryssland. Luzjkov och Sjajmiev är än i dag kvar på sina poster.
Framtida hot från regionerna neutraliserades. Ändringar av författningen som avskaffade direktvalen till guvernörs- och presidentposterna genomfördes först 2004, men redan på sommaren 2000 genomdrev presidenten en lagändring som gav honom rätt att avsätta de folkvalda regionala ledarna.
Den sista fasen av detta maktprojekt har varit att samla ägandet av de stora inkomstbringande så kallade strategiska näringarna, framför allt energisektorn, i statlig ägo. Dessa grenar kontrolleras nu inte av självständiga ägare utan av statsbyråkrater knutna till Kreml.
Under Putin har Ryssland blivit betydligt mindre pluralistiskt och demokratiskt. Men detta projekt har kunnat genomföras relativt enkelt, genom neutralisering av några viktiga maktcentra. Under Jeltsin fick Ryssland politisk frihet, men denna frihet hann aldrig rotas i form av robusta demokratiska institutioner som politiska partier eller civilsamhälle.
Den som blickar tillbaka mot Ryssland 1999 får därför gärna ställa frågan: var det reella alternativet till Putin en demokrati av västerländskt snitt? Jag är inte säker på det.