Alliansen är ute på hal is, gång efter annan anklagas den för att vara idéfattig och utan drivkraft. Men måhända är det inte frånvaron av nya reformförslag som är problemet. Kanske lider Alliansen av trianguleringens tragedi.
Triangulering brukar beskrivas som förmågan att identifiera en tredje position utifrån två kända punkter. I en modern politisk kontext används begreppet triangulering för att beskriva när partier identifierar en position mellan dem och huvudmotståndaren för att lägga sig närmare den genomsnittlige väljarens åsikt. Triangulering är kärnan de politiska partiernas röstmaximering.
Projektet Nya Moderaterna är ett bra exempel. I fråga efter fråga har Sveriges nya, självutnämnda, arbetarparti försökt närma sig medianväljaren för att på så vis utmanövrera socialdemokratin. Strategin har varit framgångsrik, men hur länge går det att lägga sig i mittenposition innan originalpositionen glömts bort?
Efter Folkpartiets landsmöte uppstod en kontrovers om huruvida man tagit ställning mot riskkapitalbolag i vård och omsorg eller ej. Partiledningen tolkade landsmötesbeslutet som ett ställningstagande emot. Här är tydligt att det handlar om en triangulering för att nå medianväljare i frågan om vinst i välfärden. Troligen ett politiskt taktiskt beslut, men hur länge kan ett parti göra avsteg från sina ideal innan dessa glöms bort?
Alliansen kompromissar och är pragmatiska, vilket behövs för att komma överens med varandra och med medianväljaren. Men det krävs idéer för att på lång sikt kunna uppnå systemförändringar. Risken är att de kortsiktiga vinsterna av triangulering uppnås på bekostnad av de långsiktiga vinsterna av förskjutning i den svenska idédebatten. Allianspartierna riskerar att förlora sina grundideal om de inte vårdar de frihetliga idéer som en gång förenade dem.
Karl Axelsson är administratör och kommunikationsassistent på Ratio och ledamot av Liberal Debatts redaktionsråd.
karl.axelsson@liberaldebatt.se