Viktigare än bildningens ställning i skolan är skolans ansvar och roll i varje människas personliga bildningsprocess. Per Olsson, ordförande för Miljöpartiet i Stockholms stad, menar att vi måste vända på perspektiven.
Som grön vet jag att omställningen till en mer hållbar värld inte bara är livsavgörande, utan också ofrånkomlig. Vi kommer att se nya levnadssätt, kulturyttringar och arbeten växa fram. Vi ser redan hur nya industrier växer fram och hur de kunskaper som räckte i de tidigare inte längre räcker till. Omställningen från en sysselsättning till en annan är en hård prövning med konsekvenser för individ och familj, men också för bostadsorter och hela samhällen. Ska vi klara omställningen krävs ett bildningsideal som medger att, och möjliggör för, människor att ställa om och att lära på nytt. Vi kan inte stå still när kunskapssamhället utvecklas. Bildning möjliggör rörelse, för såväl individ som samhälle.
Andra politiska åskådningar, äldre än den gröna, har sedan länge insett utbildningsfrågans centrala funktion. Liberaler såg tidigt att det var genom skolan som människor skulle kunna erövra större frihet. Även socialdemokratin har långe sett utbildningsfrågorna som avgörande för ekonomisk jämlikhet och rättvisa. Mona Sahlin uttryckte det i sitt sista tal till förtroenderådet som att utbildning är ett sätt att fördela välståndet, kanske långt mer än förmögenhetsskatten.
Skola och utbildning ger människor frihet. Den gemensamma, offentliga och avgiftsfria skolan är fördelningspolitik – kanske när den är som bäst. Som gröna instämmer vi i allt detta, men skola och utbildning är för oss också vägen till en mer hållbar och fredligare värld. Den politiska vision som vi gröna bär på är också grunden i vårt bildningsideal.
Så här långt bör det egentligen inte finnas några stora motsättningar mellan den liberala, den socialdemokratiska och den gröna bildningstanken. Våra bildningsideal kan se olika ut, men likväl är de ideal om bildning. Motsättningarna inom skolpolitiken ligger heller inte här. Istället är det när partierna glömmer bort sina ideal som partier går i klinch, när socialdemokrater hellre förvaltar skolor än bildar människor och när folkpartister hellre mäter resultat än stimulerar kunskapssökande.
Det sagt, hävdar jag ändå att bildningstanken tyvärr får allt mindre utrymme med den, av nuvarande regering, förda skolpolitiken. Kunskapsmätningar har svårt att fånga bildningsbegreppet. Alliansregeringens ganska ensidiga fokus vid uppföljning och mätbarhet, på provtillfällen och provresultat, får som konsekvens att det vi har lätt att mäta väger tyngre i vågskålen än det som vi inte lika enkelt kan ta på. Därmed får kortsiktig inlärning företräde framför det långsiktiga, det vi ibland kallar det livslånga lärandet.
När kunskap blir synonymt med det som enkelt går att mäta och exakt betygssätta förflyttas begreppet allt längre från bildningsidealet. I samma riktning verkar strävan efter att kunskapen ska fylla de behov som i samma stund finns på arbetsmarknaden. Skolan berövas därmed sin större uppgift, sitt högre syfte. Om bildning, såsom beskrivet av Ellen Key, är det vi kommer ihåg när vi glömt det vi lärt oss är nuvarande fokus förödande.
Elever ska inte studera för provens skull. Skolorna ska inte tävla om högsta betygssnitt och vår nationella skolpolitik ska inte syfta till att klättra i Pisa-mätningarna. När så sker förminskar vi oss själva, våra ideal och ignorerar skolans roll i såväl individers som samhällets bildningsprocess.
Bildning beskrivs ofta som den process där människan utvecklas till en självständig och reflekterande individ, med en form av gott omdöme och social förmåga. Alla barn och unga ska få möjlighet att stå på egna ben, men samtidigt ges förmågan att möta framtiden gemensamt. Bildning handlar därmed, som beskrivet i en skrift till Globaliseringsrådet strax innan millennieskiftet, om att ”kombinera motivation och nyfikenhet, kunskap och förståelse, initiativkraft och mod i en värld som för många är svåröverblickbar och utmanande”. Det är stora grejer. Vi måste därför vända på perspektiven i skolan. Viktigare än bildningens roll i skolan är skolan uppgift i människans bildningsprocess. Vi pratar alltför sällan om skolans större uppgift. Oftast beskrivs skolans roll i samhällsbygget som strikt instrumentell. Som en för att utbilda arbetare, eller skapa morgondagens entreprenörer. Men bildning kräver mer av oss. Mer av skolan.
I läroplanen som trädde i kraft 2011 står att ”Eleverna ska kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga.” Det är i mitt tycke en av de viktigare delarna i beskrivningen av skolans uppdrag. Längre ned under samma rubrik går att läsa att skolans uppdrag med att främja lärande ”förutsätter en aktiv diskussion i den enskilda skolan om kunskapsbegrepp, om vad som är viktig kunskap i dag och i framtiden och om hur kunskapsutveckling sker.”
Det är tveksamt i vilken utsträckning det finns utrymme för den sortens samtal på den enskilda skolan i dag. I stället vittnar lärare om att dialogen dem emellan minskar som följd av de reformer som initierats under senare år.
Skolan behöver, i Humboldts anda, på allvar utvecklas från en kunskapsreproducerande institution till en kunskapsproducerande sådan. Skolans så kallade inre liv, förutsättningarna att utvecklas som lärande organisation, bejakas i reformer och resurstilldelning. Den borgerliga regeringen 1991-93 var tydliga med den målsättningen (se Skrivelse 1993/94:183 – Utvecklingsplan för skolväsendet). Karriärtjänster är en sådan reform. Forskningsinstitut, kommundoktorander och deltidsforskande lärare är andra initiativ i samma riktning. Ja, det finns mer att hämta i den förda politiken: fokus på rektorns pedagogiska ledarskap, stärkande av lärarprofessionen (visserligen slarvigt genomförd, men viljan fanns där) är också åtgärder från nuvarande regering som ger förutsättningar för bildningen att återerövra sin roll.
Men samtidigt utmanas dessa reformer och initiativ av en skolpolitik – samma skolpolitik! – som allt mer centraliserar skolans metoder och former. En återgång till en starkare politisk centralstyrning av skolan bör tolkas som en bristande tilltro till lärarnas och skolledarnas expertis och professionalitet. När politiker hävdar att vi behöver fler nationella prov för att veta hur det går för eleverna är det ett uttryck för lågt förtroende för lärarens förmåga att bedöma en elevs kunskapsutveckling, styrkor, svagheter och behov av stöd.
Inte heller de stängda dörrarna till högre studier gör någon större insats för bildningen. Hur välmenande åtgärden än är kan en begränsning av handlingsutrymmet aldrig vara förenligt med ett liberalt bildningsideal.
Ska vi åter ge bildningstanken liv i skolpolitiken måste vi börja med är inget viktigare än höga förväntningar på varje elev och hög tilltro till varje lärare.
Per Olsson är ordförande för Miljöpartiet i Stockholms stad och ledamot av Stockholms stadsfullmäktige. .