Hur ska demokratin förhålla sig till den som vill se demokratin avskaffad? Ska yttrande- och föreningsfriheten hållas för heliga, eller kan vi tåla inskränkningar i dem för att skydda oss själva från antidemokratiska krafter? Historien har föranlett olika stater att ge olika svar på den frågan, skriver statsvetaren Frida Trönnberg.
Frågan om när stater får begränsa rättigheter hos antidemokratiska aktörer har alltid varit svår att besvara för både domstolar och demokratiska teoretiker. Yttrandefrihet och föreningsfrihet är grundläggande principer i en demokrati, men paradoxalt nog har stater motiverat inskränkningar av demokratiska rättigheter hos antidemokratiska aktörer med hänvisning till behovet av att skydda demokratin i sig. Frågan vi kan ställa oss är: Bör demokratier begränsa grundläggande rättigheter, så som yttrandefrihet och föreningsfrihet, hos dem som vill avskaffa det demokratiska systemet, eller bör demokratier tolerera alla åsikter?
Vissa länder har beslutat att övervaka och kontrollera partiaktivitet och ideologi för att säkerställa att partier följer demokratiska principer. Denna så kallade partireglering bestämmer vilka åsikter ett politiskt parti får ha och hur det får agera. Om partiet bryter mot den partireglering som gäller kan det förbjudas och tvingas upplösas. Partireglering för med sig en stor risk för missbruk. Om begränsningen av medborgerliga och politiska rättigheter går för långt leder det till farliga auktoritära tendenser. Det kan således sluta med att landet börjar likna en diktatur mer än en demokrati. Det demokratiska dilemmat, att å ena sidan skydda yttrande- och föreningsfrihet och å andra sidan skydda befolkningen från dem som vill avskaffa det demokratiska systemet, är ständigt närvarande i debatter om partireglering.
Spanien och Tyskland är två länder som har partireglering vilken kräver att partier respekterar demokratiska principer. Sedan Tyskland antog sin partireglering 1949 har endast två partier förbjudits, båda under 1950-talet. Det första tyska parti som förklarades olagligt var det socialistiska Reich partiet (SRP) som domstolen ansåg var en efterträdare till Hitlers nazistparti. Partiet förbjöds på grund av att det kränkte demokratiska rättigheter som principen om alla människors lika värde. Det andra partiet som förbjöds var Tysklands kommunistiska parti (KPD), vilket förklarades olagligt eftersom det hade förbjudit alla oppositionspartier om det kom till makten, vilket var oförenligt med principen om pluralism.
Sedan Spanien antog sin partireglering 2002 har tretton partier förbjudits. Samtliga har förklarats olagliga på grund av att de ansågs ha kopplingar till terroristgruppen ETA. Tre av de partier som förbjöds överklagade dock till Författningsdomstolen som ogiltigförklarade beslutet om förbud på grund av brist på bevis. Dessa tre partier (II-SP, Bildu och Sortu) är de första partier från den baskiska extremvänstern som tydligt tar avstånd från ETA:s våld och som förespråkar en politisk lösning av den baskiska konflikten. I och med partilagen från 2002 måste antidemokratiska partier i Spanien ändra identitet, eftersom de annars riskerar att förbjudas. Här ser vi ytterligare en effekt av partireglering: Att staten kan forma partier genom lagstiftning, varvid partier tvingas överge en del av sin identitet för att inte riskera att förbjudas. Detta i sin tur kan leda till att en del väljare plötsligt saknar politisk tillhörighet då partier de tidigare röstat på tvingats ändra ideologi.
I motsats till Tyskland och Spanien saknar Sverige en reglering av antidemokratiska partier, vilket innebär att partier i princip får säga och göra vad de vill utan att riskera att förbjudas. Vi har dock lagen om hets mot folkgrupp (vilket även Tyskland och Spanien har), något som innebär att partimedlemmar som för fram antidemokratiska åsikter kan bli dömda till fängelse. Däremot kan inte partiet i sig förbjudas i Sverige.
Varför beslutar då vissa länder att anta en partireglering medan andra länder väljer att inte göra det? Min slutsats är att landets historia har betydelse för om det reglerar antidemokratiska partier eller ej. När partiregleringen antogs i Tyskland 1949 hade landet precis genomlidit ett andra världskrig och upplevt hur ett antidemokratiskt parti tog makten genom att använda sig av de demokratiska institutionerna. Vid den tiden sågs antidemokratiska partier som hotfulla, varvid Tyskland behövde en självförsvarsmekanism som skyddade det demokratiska systemet mot dem som ville förstöra det.
Spanien, i sin tur, har kämpat mot ETA:s terrorism i 60 år och under den tiden har ETA:s politiska partier kunnat debattera baskisk självständighet på den politiska arenan. Det påstås även att ETA har finansierats med hjälp av sina politiska grenar. Att förbjuda de partier som har samarbetat med ETA ses alltså som en åtgärd för att stoppa terrorism i Spanien.
Till skillnad från i Tyskland och Spanien, har politiska partier historiskt sett inte hotat den svenska demokratin. Den svenska synen på partier är att de är viktiga för bevarandet av demokratin, genom att människor ges möjlighet att uttrycka sina åsikter. Min slutsats är alltså att det inte finns något i Sveriges historia som har föranlett oss att anta en partireglering, i motsats till Tyskland och Spaniens historia.
Tyskland har haft sin partireglering i över 60 år men endast förbjudit två partier, vilket visar att även om en stat har partireglering behöver den inte använda sig av den. Att förbjuda partier kan leda till oanade konsekvenser som att partiet går under jorden, eller att det hamnar i rampljuset och får mer röster om förbudet upphävs av domstol. Att förbjuda partier är också särskilt känsligt i forna diktaturer där alla oppositionspartier en gång i tiden var förbjudna.
I Europa har vi de senaste åren sett en ökning av partier från extremhögern. Dessa partier kan, om de växer sig starka, komma att hota demokratin och kanske även på sikt hela EU-samarbetet. Länder som har problem med antidemokratiska partier måste nu ställa sig frågan om de anser att det är demokratiskt att tvinga ett parti att vara demokratiskt. Beroende på dessa länders historia kommer de att ha olika svar på den frågan. Några stater kommer på grund av sin historia säga att yttrandefriheten är helig även när det gäller antidemokratiska partier. Andra länder kommer att argumentera för att vi måste skydda oss mot demokratins fiender, vilket kan ske genom en partireglering.
De stater som överväger att införa partireglering måste noggrant väga för- och nackdelar med en sådan lagstiftning. Partireglering kan visserligen hindra partier som hotar demokratin från att få mer makt, men konsekvenserna är svåra att förutsäga och regleringen medför en stor risk för missbruk. Hur en demokrati bör behandla dem som vill avskaffa det demokratiska systemet är och förblir ett svårlöst dilemma.
Frida Trönnberg är statsvetare. Trönnbergs mastersuppsats State regulation of anti-democratic parties – A comparative study of Germany, Spain and Sweden. Uppsatsen är framlagd vid Linköpings universitet.
fridatronnberg@gmail.com