”Strukturalismen, eller det sätt ordet används i praktiken, är något av ett samlingsnamn för att förklara makt och maktrelationer i samhället. Och om det är något som förenar alla vänsterns idéer, från de historiematerialistiska till dagens intersektionella analys är att samhället och allt inom det kan förklaras utifrån maktrelationer och analysen av dessa”, skriver Adam Cwejman i Liberal Debatt, tema liberal feminism. Texten handlar om hur de strukturalistiska teorierna, särskilt Derrida och Foucault, har kommit att dominera mycket av vårt tänkande om samhället. När strukturer förekommer i samhällsdebatten är det ofta någon variant av deras definition, det vill säga som en omedveten reproduktion av maktrelationer. Och makten är vad strukturalismen ville komma åt och dekonstruera. Men det är inte anledning att förkasta strukturbegreppet. Som liberal, skriver Cwejman, bör man inte avfärda förekomsten av strukturer, men däremot strukturalismens normativa anspråk. Kanske är det dags att förstå att ”strukturalismen som styr oss”, avslutar han texten.
Ett bra exempel på hur tanken om strukturer kan leda fel finns i Damon Rastis debattartikel om rasism mellan invandrare (SvD 10/11). Texten skrevs med anledning av den lynchningsliknande misshandel som drabbade en svart man i Malmö.
Upprördheten var inledningsvis stor, med all rätt, när de flesta trodde att det rörde sig om etniska svenskar som utfört attacken. När det visade sig att gärningsmännen var personer med utrikesbakgrund tystnade dock mycket av uppmärksamheten runt fallet. Eftersom dådet inte följde den vanliga dramaturgin verkade många inte veta hur de skulle hantera det.
Som kritik för sin text har Rasti fått höra att han saknar ”maktanalys” och ”generaliserar”. Den strukturalistiska analysen är nämligen blind för rasism mellan grupper om denna rasism inte samtidigt kan inordnas i en hierarki. Påpekar man den rasismen, som Rasti gjorde, så blir många förvirrade. Men egentligen är det enkelt: rasism definieras av som nedsättande omdömen om andra baserat på hudfärg, nationalitet och/eller etnicitet. Det behövs ingen hierarki för den definitionen.
/…/
”Den största faran med vilken samhällsteori som helst är att den ges totalt förklaringsvärde”, skriver Cwejman. Den förvirrade tystnaden som kom efter fallet i Malmö är talande. Eftersom det inte passar in i den förutbestämda rollbesättningen av offer och förövare, med svenskar mot invandrare, så blir det förvirrat.
Ivar Arpi är ledarskribent oberoende moderata Svenska Dagbladet.
ivar.arpi@svd.se
Inlägget finns publicerat i sin helhet på SvD:s ledarblogg.