Bertil Ohlin satte ära i att aldrig hänfalla åt grova förenklingar av en komplex verklighet. Detta gjorde honom respekterad, men det var också en svaghet i en politisk värld där de säkra och enkla svaren premierades. Liberal Debatts Lucas Hermans upptäcker nationalekonomen och politikern som aldrig tvekade inför att ompröva och ifrågasätta vedertagna dogmer.
”Bertil Ohlin” säger någon. Igen. Sökandet efter referenser sätter igång, men i min hjärna finns förbluffande få. Jag skäms lite, och blir samtidigt en smula tvär.
Efter att jag för drygt ett år sedan bytte yrkesbana har Bertil Ohlin omtalats åtskilliga gånger, ofta med något vördnadsfullt i tonfallet. Min instinktiva reaktion har då blivit att inte springa åt samma håll – att inte köpa tischan och ansluta mig till fanklubben. Nej, då plockar jag hellre upp en bok om den irländske cynikern Oscar Wilde istället. Och visst kan väl den sortens motsträvighet verka både lite fåfäng och banal – en attityd som man nog bör kunna släppa vid 32 års ålder, kanske någon vill mena.
Samtidigt har jag även ett legitimt skäl för min kunskapslucka. Under min uppväxt på det enspråkigt svenska – men till Finland hörande – öriket Åland lades betydligt mer energi i undervisningen på Mannerheim och Kekkonen än Staaff och Ohlin. För att inte tala om den så kallade Ålandskungen, Julius Sundblom, förstås. Och med den halvdana ursäkten kunde jag till sist ge efter. Jag lånade Sven-Erik Larssons nätta femhundrasidorsbiografi om Ohlin, och upptäckte en man som vigde sitt liv åt att tveka, tvivla och fundera. En person som snarare såg världen i ändlösa ”å ena sidan, å andra sidan-avväganden”, än i svartvita självklarheter.
Det odogmatiska förhållningssättet till tillvaron löper som en röd tråd genom Bertil Ohlins liv. Redan i den första av Ohlins två karriärer – den som nationalekonom – syns tendenserna, i och med uppbrottet med mentorn Eli Heckscher. Efter noggranna överväganden kom Ohlin fram till att den traditionella nationalekonomiska synen var för doktrinär. Han började allt mer ta avstånd från ”låt gå-tänkandet” till förmån för en mer Keynesiansk syn. Dock hade han svårt att specificera i vilken mån han ansåg att staten skulle ingripa, dirigera och omfördela, och han myntade begreppet ”ramhushållning” som en beteckning för ”måttfulla statliga regleringar”.
I den senare av Ohlins två karriärer – den som politiker – syns hans drag som fördomsfri sökare tydligt. Under 1930-talet förespråkade Ohlin ofta statsintervention, och vid ekonomiska kristider menade han att en lånefinansierad utvidgning av den offentliga sektorn var ett bra sätt att stimulera efterfrågan. Samtidigt ville han inte se någon statlig styrning av näringslivet. 1945 gick Ohlin till kraftfullt angrepp mot det socialistiska hot som han ansåg att socialdemokraternas 27-punktsprogram – vilket bland annat innehöll ett statligt övertagande av försäkringsbolagen – utgjorde. Ohlin ville ha sociala reformer utan socialism.
Det Ohlin ständigt tycktes vara på jakt efter var vägar för att så bra som möjligt kunna förena frihet, trygghet och ekonomisk utveckling. I den jakten behöll han sin intellektuella hederlighet genom en ständig vägran att falla in i dogmatism. Ohlin var aldrig ovillig att erkänna tillvaron som oändligt mer komplex än vad allehanda teoretiska modeller påvisar. Och om så inte vore fallet, skulle sannolikt världens alla problem för länge sedan ha lösts. Men i Ohlins mångnyanserade och reviderbara verklighetsuppfattning låg också hans största brist som politiker.
I Sven-Erik Larssons biografi beskrivs en man med svag politisk intuition, en man som hade svårt att ta ställning i skarpa lägen. Men den typen av obeslutsamhet får väl närmast ses som en naturlig konsekvens av Ohlins i grunden försiktiga förhållningssätt. Samtidigt är det ofta de enkla lösningarna som belönas i den politiska världen – för att vinna väljarnas förtroende krävs tydlighet och självklarhet. Så även om FP var rekordstort under tiden med Bertil Ohlin som partiordförande nådde man aldrig hela vägen fram till makten, och i över tjugo år förblev Ohlin oppositionsledare. Därmed inte sagt att han saknade inflytande. Utan det hot som Ohlin ständigt utgjorde är det mycket möjligt att socialdemokratin skulle ha gjort betydligt större girar in på socialistiska vatten.
Det är svårt att se någon egentlig motsvarighet till Bertil Ohlin inom finländsk politik, där liberalismen aldrig har lyckats få sitt stora genombrott. När det var som störst, under 1970-talet, samlade det finländska Liberala folkpartiet ett cirka femprocentigt stöd i riksdagsvalen, men efter 1983 försvann det i princip helt och hållet från kartan. Samtidigt har Svenska folkpartiet (SFP) i Finland kontinuerligt haft svårt att nå ut som annat än en företrädare för den svenskspråkiga minoritetens ”särintressen”. I dagens SFP finns dock personer som tveklöst bär på ett socialliberalt och Ohlinskt arv, såsom minoritetsombudsmannen Eva Biaudet, samt OSSE:s minoritetsombud – och den uttalade nordisten – Astrid Thors.
Så vad har jag då lärt mig av att läsa om Bertil Ohlin? Framför allt har jag blivit påmind om vikten av att inte låsa sig vid förenklade och ensidiga uppfattningar. Att inte vara så tvär. Det hederliga i att våga ta in världen, med all sin komplexitet, och undvika att fly in i dogmatiska generaliseringar.
Lucas Hermans är ledarskribent på Upsala Nya Tidning och ny ledamot av Liberal Debatts redaktionsråd.
lucas.hermans@liberaldebatt.se