Det är inte ovanligt att det efter val sägs att det har varit historiskt. Valet 2010 har emellertid större chanser än många andra att uppfattas som speciellt också i framtidens ljus. Ett antal viktiga händelser talar för det:
- Den borgerliga regeringen lyckades öka sitt stöd i väljarkåren trots att den regerade under en svår finanskris.
- Socialdemokraternas hegemoniska ställning i svensk politik bröts definitivt.
- För första gången sedan demokratins genombrott stod två ganska sammansvetsade regeringsalternativ mot varandra.
- Och för första gången tog ett tydligt invandrarfientligt parti plats i riksdagen.
De borgerliga partierna fick alltså sammantaget ett ökat stöd. Men bilden är splittrad: moderaterna gick starkt framåt och de övriga allianspartierna bakåt. Det fanns före valet en oro för att Centern och Kristdemokraterna skulle kunna hamna under fyra procent.
En viktig strategisk fråga är hur alliansen ska hantera situationen framöver. Om den ska kunna regera vidare med framgång krävs att den fortsätter hålla samman. Men det blir besvärande för tre av partierna att leva i närheten av fyraprocentsspärren och för alliansen att vara beroende av tre partier som finns där. Här krävs sannolikt ett vägval. Antingen försöker de mindre partierna profilera sig tydligare eller så hittar man vägar att fördjupa samarbetet.
Jag har personligen alltid förespråkat ett system med många partier. Jag har föreställt mig att det ger väljarkåren möjligheter att uttrycka en mer nyanserad åsiktsbild än då det bara finns få. Men i ett flerpartisystem blir regeringsalternativen diffusare. De krafter som i stället vill ha tydliga regeringsalternativ och mindre partiskillnader har varit starkare. Vi kan konstatera att inför detta val har blockpolitiken cementerats hårdare än någonsin. Skulle partierna nu satsa mer på profilering skulle det skapa sprickor i blocken.
Men vilka alternativ finns? Parti-sammanslagningar är ett. Sådana har diskuterats till och från i svensk politik, men är svåra att genomföra. Ett annat är teknisk valsamverkan av det slag som Centern och Kristdemokraterna hade i valet 1985. En rad invändningar kan naturligtvis resas även mot detta, men det gäller nog alla tänkbara strategier inför nästa val. Men om man vill fortsätta hålla ihop alliansbygget känns teknisk valsamverkan som ett realistiskt alternativ inför 2014.
Det rödgröna blockets framtid kommer med största sannolikhet att diskuteras intensivt den närmaste tiden. Det är svårt att tro annat än att Socialdemokraterna i sin eftervalsanalys kommer att peka ut det rödgröna samarbetet som en viktig förklaring till nederlaget. Det skulle tala för att samarbetet kan komma att överges. Men mot det talar att Socialdemokraterna inte ensamma längre framstår som ett realistiskt regeringsalternativ. Sprickan på den rödgröna sidan var tveklöst en belastning i valet 2006.
Sverigedemokraternas inträde i riksdagen tillhör naturligtvis det som gör årets riksdagsval historiskt. Ett kan konstateras: det hjälpte inte med en kamp mellan två tydliga regeringsalternativ för att utestänga Sverigedemokraterna och få ett entydigt utslag i regeringsfrågan. Kanske kan till och med blockbildningen ha bidragit till att ge Sverigedemokraterna ökat utrymme. Om det blir en slutsats av valanalysen kan det göra framtidspuzzlet ännu svårare att lägga.
De styrs mer av rädsla än av nyfikenhet. Om några invandrare begår brott vill de stoppa alla. De går så långt som att hävda att nästan alla problem i samhället är invandrarnas fel.
Jag noterade inledningsvis att Sverigedemokraterna är det första invandrarfientliga partiet i riksdagen. Men Ny demokrati då? Jo, det var också i hög grad invandrarfientligt, men dolde det länge bakom olika cirkuskonster. Dess framgång i valet 1991 kan bara delvis ses som en framgång för en uttalad främlingsfientlighet. När bilden av partiet blev tydligare försvann också stödet snabbt. Sverigedemokraterna har däremot på inget sätt försökt dölja sitt motstånd mot invandrare och invandring.
Sverigedemokraternas framgång har på många sätt har övertolkats. ”Svenska folket” har inte slutit upp bakom en invandrarfientlig politik. Högst 5,7 procent har gjort det (och det är inte osannolikt att inte ens alla dessa 5,7 procent uppfattar att det är vad de har gjort). Och Sverigedemokraternas ställning gör dem inte till ”vågmästare”. C G Ekman agerade vågmästare när han för cirka 80 år sedan ledde en minoritetsregering som sökte stöd ömsom från höger och ömsom från vänster. Sverigedemokraterna kommer aldrig att få den positionen.
Den risk regeringen löper är att Sverigedemokraterna i enstaka fall stödjer de rödgrönas alternativ i riksdagen eller att de tillsammans med de rödgröna säger nej till regeringsförslag. Sådana situationer kommer av allt att döma inte att inträffa särskilt ofta. När hotet uppstår kommer regeringen rimligen att förhandla om en lösning med i första hand Miljöpartiet och/eller Socialdemokraterna.
Om de etablerade partierna inför valet funderade på hur de skulle hantera Sverigedemokraterna så har de nu i vissa avseenden inte längre något val. Nu blir det debatter i riksdagen, diskussioner i utskott och informella möten i riksdagskorridorerna. Det viktiga blir att ha en strategi särskilt i de invandrarpolitiska frågorna där Sverigedemokraterna hittills lagt fram sina kontroversiella förslag. I en rad andra frågor kommer de att vara ett parti bland de andra. När individer med olika etnisk bakgrund möts innebär det både möjligheter till social, kulturell och ekonomisk utveckling och risker för spänningar och konflikter. För dem som betonar de förstnämnda är det naturligt att välkomna möten och därmed invandrare, både arbetskraftsinvandrare och flyktingar, och att försöka underlätta deras integration i det nya landet och därmed ge dem förutsättningar att bidra till utvecklingen i Sverige. Det är inte detsamma som att blunda för att det också kan uppstå problem, men den risken tillåts inte dominera ställningstagandet. Denna värdering är förhärskande inom de etablerade politiska partierna i Sverige.
Sverigedemokraterna intar rakt motsatt position. De framhåller i stället spänningarna och konflikterna och blundar för möjligheterna. De styrs mer av rädsla än av nyfikenhet. Om några invandrare begår brott vill de stoppa alla. De går så långt som att hävda att nästan alla problem i samhället är invandrarnas fel.
Vad är det som har fått över 300 000 människor att rösta på sverigedemokraterna? Tror de på deras verklighetsbild? Eller är det i protest mot att den förda integrationspolitiken inte har varit tillräckligt framgångsrik? Säkert finns bägge inslagen. Men om det ligger något i att kritiken mot integrationspolitiken är en viktig faktor så borde det finnas en chans att dämpa oron genom att se till att den blir mer framgångsrik.
Felet med Sverigedemokraterna är, enligt min mening, inte att de ogillar hedersvåld och hedersförtryck, barnäktenskap, månggifte eller islamism. Det gör vi alla. Felet är att de med utgångspunkt från extrema företeelser drar slutsatser om alla invandrare, eller alla utomeuropeiska invandrare, eller alla muslimer.
Även Nyamko Sabuni som är ansvarig minister för integrationspolitiken framför i sin bok Det nya Sverige en hel del kritik mot integrationspolitiken. Problemen har till viss del kommit att koncentreras geografiskt till det som folkpartiet i en rapport för några år sedan kallade utanförskapsområden, dvs områden som karaktäriseras av bland annat hög andel invandrare, låg sysselsättning, stor andel elever som lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och ökande brottslighet. I Sverige fanns år 2006 drygt 150 sådana områden med en total befolkning kring en halv miljon. Det är en utmaning att på allvar förändra utvecklingen för de individer som lever i dessa områden. Nyamko Sabuni och regeringen har tagit en rad initiativ i det syftet, som hon hoppas ska ge resultat under kommande år. Men hon är mycket medveten om att det kommer att ta tid.
En annan utmaning är att förhålla sig till de uttryck för värderingar hos vissa invandrargrupper, som direkt strider mot svenska lagar och bestämmelser, mot FN:s mänskliga rättigheter och mot värderingar som är förhärskande i Sverige. Här kan politiker, myndigheter och domstolar ibland framstå som lite vilsna. Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten ger många exempel i sin lysande bok Till frihetens försvar, där de framför stark kritik mot vad de kallar den ”normativa multikulturalismen”, dvs att gruppers frihet försvaras på bekostnad av individers. De ger exempel på muslimer i Sverige som har förespråkat att särskilda regler ska gälla för muslimer i landet, vilka i praktiken skulle ge dem rätt att förtrycka kvinnor och barn i deras egen grupp. I denna debatt skulle man ibland efterlysa en större tydlighet från svenska politikers sida för att undvika att skapa en marknad för sverigedemokraterna. Det ska dock framhållas att även här har Nyamko Sabuni varit tydlig.
Felet med Sverigedemokraterna är, enligt min mening, inte att de ogillar hedersvåld och hedersförtryck, barnäktenskap, månggifte eller islamism. Det gör vi alla. Felet är att de med utgångspunkt från extrema företeelser drar slutsatser om alla invandrare, eller alla utomeuropeiska invandrare, eller alla muslimer. Deras lösning blir att stoppa all invandring eller all invandring från vissa länder i stället för att bekämpa fundamentalism och möta de utmaningar som finns i Sverige. Ett belysande exempel var när Jimmie Åkesson i SVT:s Agenda hävdade att invandringen skulle stoppas för att förhindra våldtäkter. När programledaren Karin Hybinette konstaterade att flertalet våldtäkter trots allt begås av svenska män och undrade hur hans program mot våldtäkter såg ut blev han nästan helt tyst. Sverigedemokraterna hade inget program mot våldtäkter, bara mot invandrare.
Det är angeläget att de etablerade partierna, och inte minst Folkpartiet, tar debatten med Sverigedemokraterna. Den liberala visionen om ett kosmopolitiskt samhälle, där människor möts och utvecklas tillsammans, kontrasterar skarpt mot Sverigedemokraternas monokulturella dröm. Men för att få stöd för den kosmopolitiska visionen är det viktigt att man också diskuterar och tar itu med de utmaningar som finns utan att vika undan när kritik framförs för att man går sverigedemokraternas ärenden, för sådan kritik kommer att komma.
Bengt Westerberg
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!