På djupet

Viktigt om Sverige före liberaliseringarna

Text: Lennart Nordfors

Recension: »Statecraft and Liberal Reform in Advanced Democracies«
Av Nils Karlson (Palgrave Macmillan, 2018)

Det var förbjudet att äga sin telefon. Dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn torskade på Arlanda medförandes en modern, trådlös, variant han köpt i utlandet. »Taxi – var god dröj« var ett bevingat uttryck; köer var legio. Att flyga inrikes var lyx. Det var förbjudet att föra mer än 30 000 svenska kronor utomlands utan Riksbankens tillstånd. Det var förbjudet att starta privata dagis.

LO lade fram sofistikerade planer för hur facket skulle ta över hela näringslivet. Socialdemokraterna hade inte kraften att säga nej. I stället utlöstes tio års inbördeskrig i partiet som utmynnande i en tandlös kompromiss.

I dag lever vi i en annan värld. Den liberala vågen tog fart under åttiotalet och nådde till sist en punkt där den ansågs ostoppbar och ödesbestämd.

Från ett läge där socialismen haft problemformuleringsprivilegiet (tänk er ett läge där Reepalu-filosofin genomsyrar samtliga politikområden!) tog idéer om globalisering, gränsrivning och avreglering över. Det var dags för socialisterna att huka under ett för dem främmande idésystem.

Hur gick det till? Nu är historien skriven i Nils Karlsons Statecraft and Liberal Reform in Advanced Democracies. Karlson är docent i statsvetenskap och mångårig chef på Ratio, och har alltså spelat en personlig roll i den period han beskriver.

Boken är inte bara en historieskrivning. Med Sverige och Australien som case (som genomgick en liknande utveckling under samma period) vill han formulera en teori om samhällsförändring och reformstrategi. Den djupare frågan är hur det går till att skifta samhällssystem, särskilt i liberal riktning, i mogna demokratier och i moderna länder.

Till del är det en traditionell historieskrivning som ges. Inget konstigt med det, för den ger viktiga pusselbitar.

Det gamla, genomreglerade, systemet hade passerat bäst-före-datum. I en värld av globalisering och allt snabbare teknisk utveckling levererade det inte längre. Dess oförmåga att skapa tillväxt och välstånd blev synlig för alla när Riksbanken höjde räntan till 500 procent under några höstdagar 1993.

Till detta lägger Karlson en pusselbit till som, i dessa dagar när allt ska förklaras med strukturer av allehanda slag, känns befriande. En central del av förändringsteorin är idéernas funktion; åsiktsbildningens helt avgörande roll.

Det räcker inte med att existerande system är uppenbart bristfälligt: någon måste formulera ett trovärdigt alternativ. Så skedde också, inte minst var det nationalekonomerna som stod i spetsen. För samtidigt höll den vetenskapen på med att ompröva sina teorier.

Till detta lägger Karlson en teori om politisk strategi. Hur förverkligar man ett reformverk när det, åtminstone i de inledande skedena, finns högljutt motstånd? Här formulerar Karlson en intressant distinktion mellan tre vägar att uppträda: den tekniskt-rationella argumentationen (av Karlson benämnd den »popperianska« strategin), den ideologiskt-retoriska kommunikationen (»kuhnska« strategin) och att helt enkelt genomföra reformerna i det tysta och sedan låt dem sätta sig (»machiavelliska« strategin).

I så väl Sverige som Australien spelade idéerna en avgörande roll för att driva reformprocessen. I båda länderna användes de tre strategierna i olika sammanhang och skeden.

Sen finns en annan likhet mellan de två länderna: på båda platser avtog reformtakten någonstans kring 2010. Inte så i bemärkelsen att behovet av liberala reformer var över – se på bostads- och arbetsmarknaderna i Sverige! – men perioden av stora och återkommande reformer var över.

Karlson ger, helt kort, några förklaringar. Dels verkar det som om kreativiteten i att tänka nytt försvagades. Bränsletillförseln till reformprocessen sinade. Dels förändrades världen. Vi råkade ut för nya utmaningar som Kinas nya utvecklingsstrategi och de stora migrationsrörelserna.

Till detta skulle man kunna lägga fler förklaringar. Vi känner väl alla att liberala ideér som internationalisering och marknadsekonomi inte har samma kraft i dag som, säg, i slutet av 90-talet. Deras inflytande är inte borta, men liberalismen utmanas av sådant som »Brexit«, Trump och utvecklingen i Polen och Ungern.

Jag tror det är svårt att undgå betydelsen av den ekonomiska kraschen 2008. Den liberalism som dominerade tänkandet fram till dess var huvudsakligen ekonomisk; laissez-faire liberalism (eller »nyliberalism« på svenska). Kraschen 2008 visade att marknaden också kan ge upphov till spekulationsbeteenden som pumpar upp bubblor. Eurons problematik visar på behovet av starka, demokratiskt förankrade, institutioner som formulerar spelregler och sprider risker.

Nationalekonomin har dragit konsekvenserna av detta. Mycket av forskningen har tagit en psykologisk och beteendevetenskaplig riktning. Man utgår inte längre från att individer är självklart rationella. Nu utforskas mindre rationellt och känslomässigt styrt beteende. Årets nobelpris, som går till den så kallade nudge-teorin, är ett exempel.

Om liberalismen återigen ska gå mot en storhetstid, och slå tillbaka den rasistiskt färgade nationalkonservatismen, måste den visa större bredd än enbart försvar för marknadsekonomin. Idéer, som vid sidan om marknadstänkandet är lika starkt representerade i den liberala idévärlden. Som idéer om toleransens betydelse för social sammanhållning i en tid när många möter det nya och för dem obekanta, om det demokratiska deltagandet och det offentliga samtalets vikt i en värld av drev på sociala medier och faktaresistens, om att frihet måste innebära livschanser för alla i ett Sverige där vi ser en för oss helt ny form av klassamhälle växa fram.

Lennart Nordfors är fil. dr i statsvetenskap och ledamot av LD:s redaktion.

lennart.nordfors@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Lennart Nordfors

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr