På djupet

Skilj på forskning och ingenjörsvetenskap

Text: Per Kraulis

Det går inte att se ingenjörsvetenskapen som forskningens naturliga fortsättning. Om de båda ska samverka måste det ske utifrån gemensamma intressen. Lösningen ligger i att ge universiteten frihet under ansvar och undanröja hinder för ingenjörer att utveckla produkter, skriver Per Kraulis, forskare vid SciLifeLab.

Den politiska debatten om forskning utgår ofta från önskan att kunskap ska leda till nytta i form av nya produkter och tjänster.

Om en forskare inom Life Science (ungefär: biologi och medicin) presenterar ett nytt rön som uppmärksammas i media så kommer alltid frågan: När kan detta börja användas i vården? Kanske om fem år, blir ofta svaret. Vilket är kod för: Vi har inte en aning. Kopplingen mellan kunskap och nytta är inte så enkel, och politiken har svårt att handskas med detta faktum.

Modern forskning har två olika syften: Det ena är att förstå mer om den värld vi lever i, helt enkelt därför att vi vill veta. Låt oss kalla detta grundforskning eller vetenskap. Det andra syftet är att få kunskap om hur vi kan interagera med världen, skydda oss mot den eller förändra den. Det kan man benämna ingenjörskonst, i en mycket bred mening som kan innefatta till exempel medicin och kirurgi.

Mänskligheten har ägnat sig åt båda dessa aktiviteter så länge vi minns. Myter och religiösa föreställningar kan sägas utgöra förstadier till vetenskap, medan stenyxor och bevattningskanaler är exempel på tidig ingenjörskonst. Dessa projekt har, tills ganska nyligen, varit tämligen åtskilda. Vetenskapen brukar spåras tillbaka till det antika Greklands filosofer. Men antikens mest framstående ingenjörer, romarna, hade inte mycket att hämta i deras tänkande.

Det gradvisa närmandet mellan vetenskap och ingenjörskonst var en av förutsättningarna för Västerlandets utveckling. Tidig vetenskap har funnits i flera andra kultursfärer, till exempel den kinesiska, men ledde aldrig till något som liknade den industriella revolutionen i väst.

Vetenskapen går inte före ingenjörskonsten

Ofta sägs det att vetenskapen kom först, därefter ingenjörskonsten, teknologi och sedan industri. Men det stämmer dåligt.

Ångmaskinen är ett viktigt exempel. Den utvecklades rent ingenjörsmässigt utan vetenskaplig grund runt år 1780 i Storbritannien. Den förankrades inte i vetenskap förrän man försökte besvara frågan hur effektiv en sådan maskin kunde bli.

Svaret gavs av den franske militäringenjören Sadi Carnot när han 1824 utkom med sin enda publikation, en monografi som lade grunden för det vi i dag kallar termodynamik. Den teorin har samma strama skönhet som Newtons mekanik från 1687, som ofta ses som den moderna vetenskapens debut. Men den starka kopplingen mellan praktiska problem och Carnots teori är mer typisk för vetenskapens utveckling i Väst.

Kanske var det atombomben som ledde till villfarelsen att vetenskap alltid föregår ingenjörskonst. I just det fallet kom nämligen teorin entydigt före praktiken. Upptäckten av kärnklyvningen var ren vetenskap som öppnade möjligheterna för utvinning av enorma energimängder, antingen i kärnreaktorer eller i bomber. Men det är inte ett generellt mönster.

Utvecklandet av datorn är ett motexempel. Den byggde på rent teknologiska framsteg som svar på konkreta behov. Vetenskap som till exempel Claude Shannons informationsteori bidrog, men var inte drivande. Den i sin tur utvecklades dessutom som svar på praktiska problem, likt Carnots termodynamik.

Ett problemäktenskap

Det lysande giftermålet mellan vetenskapens teori och ingenjörskonstens praktik är, som de flesta äktenskap, inte fritt från problem. Ett av dem är just missuppfattningen att vetenskapen i någon mening är primär. Den leder till tron att om man forskar, och nyttan uteblir, så måste det bero på stopp i röret från forskning till
tillämpning.

Politiken betraktar den upplevda frånvaron av flöde från vetenskap till produkt som ett stort problem och nya förslag läggs ständigt fram. Stefan Löfvens »innovationskatapulter« kommer någon kanske ihåg. Det var nog lika bra att de inte blev av, med tanke på den misslyckade metaforen.

Vinnova är en myndighet för innovation med en ideologi byggd på begreppet »Triple Helix«, där komponenterna forskning, näringsliv och samhälle produktivt ska slingra sig runt varandra. Det är en något bättre metafor, om den tolkas så att ingenjörskonsten (näringslivet) även kan vara drivande, inte bara en mottagare.

Ett viktigt problem är att akademi och industri har olika inre logik, vilket försvårar samarbete, särskilt om de agerande är blinda för dessa skillnader. Jag har erfarenhet från båda sidorna, dels i industrin med läkemedelsutveckling, och dels i akademin på Stockholms universitet, numera inom ramen för Science for Life
Laboratory.

En akademisk forskare kan tyckas vara en mycket speciell varelse. Hen är intresserad av ett visst intellektuellt problem, vars praktiska relevans sällan är särskilt viktigt, förutom i formulering i ansökningar för anslag.

Den miljö som hen verkar i har starkt feodala drag, där doktorander är väpnare, självständiga forskare (så kallade »Principal Investigators«) är riddare, och institutionsledning och universitet är kungar respektive kejsardömen. De två sistnämnda kan ha en del makt, men är för det mesta bara krusiduller. Det är riddaren (den självständige forskaren) och dennes slott (grupp, labb) som är den centrala aktören. Hen måste satsa på forskning som snabbt kan frambringa resultat för många publikationer, som i sin tur utgör grunden för att få mer anslag, för att forska fram fler publikationer.

Akademisk forskning är därför extremt darwinistisk. Endast om man lyckas publicera sig får man nya anslag. Det betyder att opportunism och egoism premieras kraftigt. Matteuseffekten regerar: Den som har skall varda givet. Samarbete är forskare intresserade av om och endast om man själv vinner något konkret på det. Akademiska forskare är som katter: omöjliga att valla, men de jagar mycket bra. Det måste betonas att detta inte handlar om forskarens personlighet, utan om den roll som omständigheterna formar.

Nödvändigheten av fri forskning

Akademiska forskare måste få välja sina forskningsfrågor själva, annars blir de frustrerade och forskar illa. Den akademiska friheten är en förutsättning för effektivitet. Fördelning av anslag mellan olika breda sektorer måste politiker ytterst bestämma, men när det väl är gjort bör inomvetenskapliga mekanismer ta vid och
fördela vidare.

Detta innebär sannerligen inte att allmänheten eller politikerna ska låta bli att granska och kritisera forskare. Faktaresistens och vetenskapsförakt kan inte motarbetas med professionell kränkthet från forskarnas sida. Även forskare, och ibland hela forskningsfält, kan ägna sig åt dumheter. De måste, likt alla andra professioner, kunna ge goda skäl för sina aktiviteter.

Ett sådant gott skäl är just önskan till kunskap som sådan, utan direkt eller indirekt nytta. Forskare måste bättre förmedla kunskapens eufori!

Projektet LIGO presenterade 2016 att de hade detekterat gravitationsvågor för första gången. Därmed verifierades en förutsägelse som Albert Einstein gjorde nästan exakt 100 år tidigare.
De ledande forskarna bakom LIGO fick 2017 års Nobelpris i fysik. Den kosmiska händelse som orsakade vågorna var en kollision mellan två svarta hål som ett kort ögonblick vräkte ur sig mer energi än samtliga stjärnor i hela universum under samma tid.

Ett annat exempel är undersökningen av Neanderthal-människans arvsmassa, som har givit helt nya insikter om människans ursprung. Det här är sannolikt helt onyttig kunskap, men den är ändå mycket värd.

Forskning och utveckling i industrin kan vid första anblick se ut exakt som akademisk. Samma instrument, experiment och dagliga arbete. Men den sociala kontexten är helt annorlunda.

Så här går det till i ett välskött företag: Samarbete, kommunikation och smidighet premieras framför divalater. Forskare från olika specialfält växlas in och ur ett projekt, allt efter behov. Ingen forskare äger projektet. Det ska utmynna i en produkt, det må vara avlägset. Finns ingen produkt i sikte så forskar man inte på det.
Ett intellektuellt intressant problem läggs åt sidan om det inte ligger i linje med den potentiella produkten. Projekt som det går dåligt för läggs ner. Projekt som det går bra för läggs ner ifall det finns andra som går bättre.

Samarbete kräver gemensamma intressen

Samarbeten mellan akademi och industri kan vara väldigt framgångsrika, om och endast om intressena förenar. Om akademikern stöter på ett intellektuellt intressant fynd (= potentiell publikation) så vill hen gärna springa på den bollen. Det kan inte ett samarbetande företag acceptera, de har en produkt att utveckla.

Ifall ett företag bestämmer sig för att lägga ner ett projekt så gör man det även om forskaren har otroligt intressanta rön. Om en akademiker satsar sin karriär på ett projekt som ett samarbetande företag lägger ner innan det blivit publikationer, är det en katastrof för akademikern. Varje försök att frammana samarbete mellan akademi och industri måste ta hänsyn till sådana faktorer.

Det finns en stark önskan till mer företagstänk i universiteten i syfte att få ut mer nytta. Jag menar att dessa försök i huvudsak är destruktiva. För det första bygger det på idén om ett löpande band från vetenskap via ingenjörskonst till företagande, vilket jag argumenterat mot ovan.
För det andra tas inte hänsyn till akademins och företagandets olika inre logik. Forskarna är intresserade av sina egna forskningsproblem, inte de som universitetsledningen pratar om. Försöker man få katter att uppföra sig som hundar så kommer klorna fram till slut.

Institut kan vara lösningen

Vilka är lösningarna? Jag tror universiteten måste ges en frihet under ansvar. Friheten består i att inte valla forskarna. Strategin att medelst utvärderingar piska fram forskning har nått vägs ände. Det finns inget så demoraliserande som rapporteringskrav som inte leder till något alls.

En viktig pusselbit vore att införa en policy om »Open Science«. Det handlar om att akademiska forskare ska tillgängliggöra sina data, metoder, resultat och publikationer för alla. Slarv och hafsverk i forskningen skulle motverkas. För att policyn ska fungera krävs infrastruktur för forskarna i form av till exempel datalagring. Incitamenten bör också utformas därefter, bland annat så att endast forskning tillgängliggjord som »Open Science« utgör grund för nya anslag.

En annan idé vore att satsa mer på industrinära forskningsinstitut. Det finns sådana i dag, men de har traditionellt en liten roll i det svenska systemet. De borde förstärkas. Universiteten kommer att skrika i högan sky. De ser det som konkurrens, men det är en konflikt man får ta.

Institut har fördelen gentemot samarbetsprojekt att de kräver en högre grad av förpliktigande från de deltagande forskarna. Uppdraget blir ett annat än för universiteten, och styrningen underlättas av att den inre logiken blir en annan.

Min tes är att samhällsnytta i form av tjänster, produkter och företagande främst kommer ur verksamheter vars fokus är att svara mot konkreta behov på marknaden eller i offentliga verksamheter. Detta är ingenjörskonstens domän mer än vetenskapens. Det är ingenjörerna, i bred mening, som kan skapa ett sug efter forskares kunskap som kan omsättas i produkter. Det är ineffektivt att pressa forskarna att utifrån sin akademiska forskning åstadkomma produkter. Därför bör politiken låta universiteten vara vetenskapens domän. Man bör i stället undanröja hinder, som till exempel alltför strikt reglering, för ingenjörerna att utveckla produkter.

För Life Science utgör exempelvis den hårda regleringen av genetiskt modifierade organismer (GMO) ett sådant konkret hinder, vars konsekvens är utebliven samhällelig nytta.

Per Kraulis är forskare vid Sci-LifeLab och före detta ledamot av LD:s redaktion.

per.kraulis@gmail.com

Fler artiklar av Per Kraulis

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr