Perspektiv

Liberal politik flyttar flyktinggränsen – inte tvärtom

Text: Lennart Nordfors

Efter regeringens helomvändning i flyktingfrågan förra hösten har många i efterhand kritiska röster hörts i debatten. Till och med från liberalt håll har det hävdats att man i Sverige tidigare inte fick tala om migrationens utmaningar. Lennart Nordfors, fil. dr i statsvetenskap, varnar för en förenklad och ohistorisk analys.

I Agenda framför arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) de stängda gränserna som en socialdemokratisk offensivfråga, signalerar genuin stolthet över beslutet och attackerar Annie Lööf för att Centerpartiet var emot.

Jimmy Åkesson (SD) myser i partiledardebatten. Ledarskribenter, varav vissa arbetar på liberala tidningar, skriver att man borde ha lyssnat på deras volymtänkande långt tidigare.

Europaparlamentariker Jasenko Selimović (L) menar i DN 11/1 att allt började gå fel redan 2012. Det var då Mats Knutsson råkade ut för kritik för att han ställde frågan »Hur mycket invandring tål Sverige?« i en partiledardebatt. Sedan lades locket på, hävdar Selimović, ända fram till hösten 2015. Har de rätt?

Ingen har, mig veterligen, någonsin hävdat att det inte finns någon gräns för hur många flyktingar Sverige kan ta emot. Självklart kan vårt land, lika lite som något annat, ensamt erbjuda en fristad åt »all världens flyktingar« (som det brukar heta).

Någonstans går gränsen. Det moraliskt avgörande är under vilka omständigheter man anser det nödvändigt att ställa sig frågan. Politik handlar om att diskutera problem som måste lösas. Frågar vi efter en övre gräns för antalet flyktingar signaleras samtidigt en uppfattning om att vi ligger nära den.

Därför var Sverigedemokraterna först. Självklart var de först. De anser ju att vi inte ska ha någon invandring alls från länder som enligt deras syn är alltför olika Sverige. Det är inte att vara mer förutseende än andra. Det är att ha en ideologi om det perfekt homogena samhället där inga avvikelser är önskvärda.

Det finns inget mer tragiskt än att konstatera att livbåten är full, att det inte finns plats för fler och att människor måste lämnas att drunkna. Bokstavligen – det är ju vad besluten om att stänga gränser handlar om. Jag respekterar Åsa Romsons tårar vid presskonferensen i november 2015 då de stängda gränserna kungjordes.

Vidare: det finns inget skamligare än att ropa att livbåten är full när den inte är det. Att lämna människor i nöd när mer rimligen kunde ha gjorts.

År 2012, när debatten skulle ha tystats ned, tog Sverige emot 44 000 asylsökande. Detta att jämföra med 1992, när antalet asylsökande från tidigare  Jugoslavien stod på topp. Då sökte nästan dubbelt så många skydd i vårt land: 84 000 människor. Då slog Sverige till med visumtvång. Men integrationen av flyktingarna från 1992 är en framgångsberättelse. Detta trots att vi samtidigt upplevde nittiotalskrisen och nedskärningsåren. I efterhand kan vi konstatera att Sverige hade klarat av att ta emot fler från koncentrationslägrens och den etniska rensningens Bosnien.

År 2012 var det alltså knappast tid att föra mer djuplodande debatter om livbåtens storlek. Allra minst i en partiledardebatt, som ju ska spegla tidens viktigaste frågor. Följaktligen var det helt korrekt att dra slutsatsen att frågan, när den ställdes, hade ideologiska undertoner. Att den inte var grundad i en analys av dagsaktuella skeenden. Mats Knutsson var fel ute.

Om en gräns finns, var går den? Det finns olika svar beroende på vad man menar.

Ett svar tar sin utgångspunkt i tekniska, objektiva realiteter. Det handlar om kapaciteten i vår apparat för mottagning. Antalet handläggare som kan ta emot de asylsökande. Antalet platser på olika slags boenden. Vår kapacitet att fatta beslut om uppehållstillstånd inom rimlig tid. Vår förmåga att erbjuda tak över huvudet i samband med ankomsten.

Här nådde vi, vad jag kan förstå, en övre gräns i oktober 2015 då antalet asylsökande på några månader hade stigit till 160 000.

Om det är detta man menar så har kritikerna en poäng. Vi missade att förutse vågen av asylsökande och att anpassa kapaciteten därefter. Det berodde inte på någon politisk konspiration från något »åsiktsetablissemang«.  Också experterna hade fel. Migrationsverket gjorde en felbedömning när de sommaren 2015 skrev ned prognosen för antalet asylsökande för helåret till 74 000 personer.

Men det är inte denna typ av kapacitetsgräns som debatten handlat och handlar om. Den rör vår integrationsförmåga. Där finns reformer att göra.

Sverige ligger långt ned på OECD-listan av utrikes föddas sysselsättningsgrad. Till detta kommer att vi kan avstå från att genomföra förändringar som är direkt destruktiva för integrationsförmågan, som tillfälliga uppehållstillstånd och stopp för familjeåterföreningar.

Vi kan avstå från att göra egna felaktigheter. Vi kan lära av andra. Men vill vi?

Om frågan ställs såhär finns inga objektiva svar om var gränsen går. Som i all annan politik handlar det om värderingar och om prioriteringar. Hur mycket solidaritet orkar vi visa? Vilka uppoffringar och omprövningar är vi beredda till? Accepterar vi, till exempel, att reformera reglerna för bostads- och arbetsmarknaderna i ljuset av en ny sammansättning av befolkningen?

Man behöver inte vara helfrälst socialkonstruktivist för att förstå att debatten har en påverkan i sig självt. Också när det gäller mottagningsförmågan.

Dominerar en mer öppen och liberal syn på migration understöds en »välkomstkultur« av det slag vi såg i Tyskland och i Sverige under hösten 2015.

Dominerar en mer restriktiv och skeptisk syn på invandring och invandrare sänks taket för hur många flyktingar det är möjligt att ta emot. Förståelsen för att flyktingarna är människor som vi själva försvagas. Och det slutar inte när gränserna stängs. Som nu, när Socialdemokraterna och Moderaterna signalerar en kamp för »svenska« värderingar.

De värderingar som åsyftas vilar på principer som, när de först formulerades, hade udden riktad mot alla former av grupptänkande: respekt för individen, att samhället ska förstås med den enskilda människan som utgångspunkt, allas lika värde etcetera. Nu ser vi hur samhällsbärande partier använder dem – upp-och-nedvänt – som gruppetikett i integrationsdebatten.

Det är ohistoriskt. Idén om mänskliga rättigheter är ingen svensk uppfinning. De tongivande filosoferna fanns på annat håll. Det mesta är historisk import. Det finns liberala, konservativa, extremnationalistiska, feministiska och manschauvinistiska värderingar. Men det finns inga »svenska« värderingar.

Talet om svenska värderingar inger obehagliga associationer till de inledande skedena av den utveckling vi iakttagit i Danmark och Holland, då etablerade partier övertog retorik från de främlingsfientliga, vilket i sin tur ledde till vad som tycks vara en permanent värderingsförskjutning i samhällsdebatten.

När liberaler argumenterar för mänskliga rättigheter och dess avläggare asylrätten handlar det inte om att lägga locket på. Det handlar om att vi följer vår övertygelse, driver opinion och vill minska andra åsiktsriktningars inflytande över samhällsklimatet. Att stärka en opinion, som i sig är förutsättningen för ett öppet samhälle och som vidgar gränserna för hur många människor på flykt som vi kan ta emot.

När stängda gränser hyllas och hela grupper karakteriseras som bärare av vissa värderingar är det tecken på ett hårdnande samhällsklimat. Ideal om öppenhet, individualism och tolerans försvagas. Inte på länge har en opinionsbildning för liberala värden varit viktigare än nu.

Lennart Nordfors är fil. dr i statsvetenskap, liberal skribent och ledamot av Liberal Debatts styrelse.

lennart.nordfors@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Lennart Nordfors

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr