Debatt

En human flyktingpolitik bortom asylrätten

Text: Anders Lindbom

Sedan regeringen tvärvände i flyktingfrågan i november 2015 har migrationsdebatten mest kretsat kring lämpligheten i just detta, inte kring vad som bör följa i politikens ställe. Anders Lindbom, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, menar att en ny svensk flyktingpolitik bör prioritera de flyktingar som bedöms ha störst skyddsbehov och flyga dessa till Sverige, snarare än att som tidigare fokusera på dem som själva tar sig till den svenska gränsen.

Den 19:e november 1992 föll den svenska kronan. Hela det politiska etablissemanget hade stått bakom den fasta växelkursen och att antyda dess omöjlighet framställdes som ett slags landsförräderi. Några månader tidigare hade räntan höjts till 500 procent och riksbankschefen utropat att »the sky is the limit« när det gällde att försvara den fasta växelkursen. Kronans fall ansågs först vara en katastrof, men i dag vet vi att den antagligen var en av de huvudsakliga anledningarna till att den svenska ekonomin återhämtade sig de år som därpå följde. Såväl politiken som näringslivet utnyttjade nämligen de nya möjligheter som kronfallet gav.

Tjugotre år senare, den 11:e november 2015, föll den dittills gällande linjen för svensk flyktinginvandring. Statsministern hade några månader tidigare utropat att »Mitt Europa bygger inte murar«, men vände 180 grader och införde gränskontroller och hotade med att stänga Öresundsbron. Den svenska debatten hackar sedan dess och handlar ännu om huruvida omsvängningen var nödvändig eller åtminstone befogad. Frågan vad vi skall göra nu reses sällan. Men när till och med Aftonbladets ledarredaktion har accepterat att det svenska systemet för flyktingmottagande inte har oändlig kapacitet och talar om att det behöver byggas upp så att det har en kapacitet för 100  000 flyktingar per år är det dags att lyfta blicken mot framtiden. Det är dags att diskutera hur de nya politiska möjligheterna som uppstått efter den tidigare flyktingpolitikens fall skall utnyttjas.

I princip ger asylrätt, mänskliga rättigheter och de konventioner som Sverige har undertecknat oss ingen rätt att sätta upp tak för hur många asylsökande vi kan ta emot, men i praktiken gör vi nu det. Men eftersom heller inga andra länder lever upp till dessa krav och konventionerna ger perversa effekter är det dags att ta steget fullt ut och lämna fördragen. När flyktingkonventionen upphöjdes till Mose lag så blev det nämligen politiskt nödvändigt att i största möjliga utsträckning göra det »omöjligt« för flyktingar att komma till Sverige och EU för att söka asyl. Därför finns sedan länge ett transportöransvar för flygbolagen som gör att flyktingarna i stället är tvungna att söka sig över Medelhavet. Vi känner alla till vilka tragedier detta har gett upphov till. Detta är och var ett resultat av den faktiska asylrättspolitiken som på det hela taget saknade lagliga flyktvägar. Den faktiska förda politiken påminner inte särskilt mycket om den idealbild som nu ofta tecknas av den tidigare politikens försvarare.

Jag tar inte ställning till vilken volymbegränsning som bör gälla. Det är självklart att kapaciteten över tid kan ökas om den politiska viljan finns. Men om vi intar utgångspunkten att det finns ett tak (vad det än månde vara) så har det stora principiella följder för flyktingpolitiken som jag hittills inte sett diskuteras.

Först och främst kan vi då ta tag i den tidigare politikens blinda fläck och kraftigt höja antalet kvotflyktingar från flyktinglägren och flyga dem till Sverige (ungefär som Kanada gjorde för en tid sedan), samtidigt som vi i motsvarande utsträckning prioriterar hårdare bland dem som ankommer till landets gräns. Under 2015 tog Sverige emot 1 900 kvotflyktingar, vilket i jämförelse med antalet asylsökande och personer med beviljade uppehållstillstånd (36  645) är löjligt få. Det vore samtidigt lämpligt att öka stödet till FN:s hjälporgan som hanterar de stora flyktinglägren. FN har på senare år haft stora problem att få in de pengar som behövs för flyktinglägren, vilket har gett upphov till minskade tilldelningar till flyktingarna och direkt nöd. Situationen i flyktinglägren har sannolikt bidragit till det senaste årets flyktingvåg till Europa. Kombinationen av att öka asylchansen för dem som finns i flyktinglägren genom höjningen av antalet kvotflyktingar, att förbättra människors levnadsvillkor i flyktinglägren och stärka prioriteringen bland dem som söker asyl i Sverige leder förhoppningsvis till att antalet flyktingar som drunknar i Medelhavet minskar, särskilt om fler länder följer vårt exempel.

På lång sikt finns anledning att bara i undantagsfall ge uppehållstillstånd till andra än kvotflyktingar (till exempel om en våg av flyktingar plötsligt skulle komma från Baltikum). Det behövs dock en diskussion om hur vi på kort sikt prioriterar bland dem som fortsätter att söka sig sig till Sverige och de som redan är här. Givet volymbegränsningen, handlar det då inte längre om att alla som uppfyller vissa kriterier ges absoluta rättigheter till asyl, utan om att bedöma vilka grupper som har starkare eller svagare skäl. I denna situation är det inte längre Migrationsverket som behöver visa att den asylsökande saknar flyktingskäl trots att denne hävdar det, utan den asylsökande som behöver belägga att hen har starkare skyddsbehov än andra. De som har legitimationshandlingar som styrker att de kommer från länder som bedöms vara starkt prioriterade har då allt annat lika ett självklart försteg framför dem som inte har handlingar.

I andra sammanhang (som båtförlisningar) brukar det vidare vara självklart att kvinnor och barn bör prioriteras framför män och den principen borde kunna gälla också här. Enligt Migrationsverket var dock i praktiken över 70 procent av de asylsökande och närmare 66 procent av dem som beviljades uppehållstillstånd under 2015 män och pojkar. Dessa siffror antyder milt uttryckt att den tidigare flyktingpolitiken i praktiken inte prioriterade på det sätt vi skulle önska. Det bör också vara självklart att yngre barn går före äldre barn, vilket gör att medicinska ålderstest behöver användas. Det är dock skillnad på att använda testen för att ordna kön, i stället för att som i det gamla systemet för att avgöra om de ensamkommande är barn eller inte. Att genom medicinska tester avgöra om någon är 17,9 eller 18,0 år gammal är förstås i princip omöjligt, men i den nya situationen är det centrala att skilja tolvåringen från arton­åringen.

När en volymbegränsning väl har accepterats är det sedan också uppenbart att anhöriginvandring inte är självklar oavsett de argument som kan göras om att det är bra för flyktingen. En skärpning av regelverket är på gång, men jag diskuterar här vilken princip den framtida prövningen bör följa. De anhörigas flyktingskäl bör vägas mot andra flyktingars skyddsbehov. Endast de flyktingar som kan belägga att de själva är i stånd att försörja sina anhöriga har självklar rätt att ta sin familj till Sverige.

När vi accepterar att det finns en övre volymbegränsning blir det vidare också uppenbart att asylsökande vars ansökningar avslagits måste lämna landet så att andra med större skyddsbehov ges möjlighet att komma till Sverige. Sådana avvisningar kommer att bli en enorm utmaning för svenska myndigheter. Inrikesministern talar om att det kan bli fråga om någonstans mellan 60 000 och 80 000 personer de närmaste åren. Avvisningarnas legitimitet liksom polisens arbete med eftersökning av de som inte längre har rätt att vistas i landet kommer att ifrågasättas starkt, men det bör vara något enklare att hantera diskussionen om frågan inte längre är om det är synd om den avvisade, utan om det inte finns andra flyktingar som har större skyddsbehov.

Sammanfattningsvis har den tidigare flyktingpolitiken havererat. Flyktingkonventionen fungerade bara så länge som andra gränser hindrade de stora mängderna flyktingar från att nå svenskt territorium. Den tidigare politiken vilade alltså på ett avancerat hyckleri och det är nu dags att lämna dess låsningar och i stället diskutera hur en ny flyktingpolitik skall se ut.

Vi har då nya möjligheter: Låt oss använda oss av dem och ge de mest skyddsbehövande flyktingarna möjlighet att komma till Sverige utan att behöva riskera att drunkna i Medelhavet.

Anders Lindbom är professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

anders.lindbom@ibf.uu.se

Fler artiklar av Anders Lindbom

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





2 kommentarer

Kommentering är avstängd.