Tema

En vitalare och mer direkt demokrati

Text: Olle Wästberg

Den breda folkliga förankringen har gått förlorad och trots allt fler uppdrag upplever partiernas förtroendevalda sina egna möjlig­heter till reell påverkan som små. Olle Wästberg, ordförande i Demokratiutredningen som nyligen presenterade sitt slutbetänkande, stakar ut vägen några steg framåt.

Ingenting tydliggör de politiska partiernas kris bättre än diskussionen om social­demokratins utförslöpa. I en av de många debatterna sa Daniel Suhonen, som ju representerar den interna partivänstern: »Socialdemokraterna har slutat att existera som parti och man uttalar sig nu om politiken från riksdagshuset« (SvD 24/1).

Det är träffande. Socialdemokraterna har hyrt ut en våning i partihögkvarteret på Sveavägen 68 och flyttat över anställda till riksdagshuset.

De är inte ensamma. Partierna brukade bestå av en organisation som samlade medlemmarna och kanaliserade människors åsikter och uppfattningar. Nu har de blivit till kampanjorganisationer, vars syfte mer är att föra ut än att utveckla ett budskap.

De politiska partierna har mist en miljon medlemmar sedan 80-talet och ungdomsförbunden har gått samma väg. För 50 år sedan hade CUF, då störst, och SSU kring 200  000 medlemmar. SSU har i dag kring 10  000 och CUF jublade nyligen över att åter ha fått ihop 1  800.

Det är således inte bara Sverigedemokraterna som har svårt att hitta folk. Bara 100  000 svenskar är aktiva i politiska partier. Dessa personer ska besätta sammanlagt 70 000 kommunala uppdrag. Jan Åndell visade nyligen i en artikel i Corren (22/1) hur det ser ut i Linköping. Där är sammanlagt 300 personer politiskt aktiva – i en kommun med drygt 150 000 invånare. Antalet partimedlemmar i kommunen har halverats sedan år 2000.

I hela landet har nämnder lagts ner och allt fler frågor ligger direkt under kommunstyrelserna. Allt färre har allt fler uppdrag. Detta accelererade efter valet 2014 då man i många kommuner hade svårt att forma majoriteter. Resultatet blev breda koalitioner, vilket i sin tur krävde fler heltidsarvoderade gruppledare. Det löstes på många håll genom att man inrättade flera arvoderade viceordförandeskap.

Partierna har blivit slutna grupper som ofta står med ryggarna utåt. Det märks inte minst i de så kallade utanförskapsområdena där partierna tycks vara helt frånvarande. Partiorganisationerna är heller inte socialt representativa för väljarna. De fungerar knappast som en kanal för väljarinflytande.

Samtidigt är Sverige den demokrati där medborgarna går till val mest sällan. Vi vinkar adjö till de valda vart fjärde år. Nästan alla andra länder har lokala val mellan de nationella. Men inte ens de partier som var starkast emot den gemensamma valdagen – Centern och Liberalerna – driver numera frågan. De uttunnade partiorganisationerna orkar inte med fler val. De flesta svenskar är dock nöjda med den representativa demokratin som den ser ut i dag.

De långa valperioderna och partiernas försvagning gör att det behövs nya vägar in i politiken. Bara 15 procent av svenskarna anser att de har möjlighet att påverka politiken mellan valen. Det är skälet till att Demokratiutredningen föreslår att det införs en så kallad »folkmotion«. Det innebär att om en procent av väljarkåren ställer sig bakom ett förslag så ska det väckas i riksdag, landsting eller kommunfullmäktige. Vi vill också ta bort en del grus i maskineriet när det gäller medborgarinitiativ till lokala folkomröstningar.

En del tycks vara rädda för att dessa inslag av »direktdemokrati« skulle försvaga de förtroendevaldas ställning. Men kan det inte vara precis tvärtom?

Genom folkmotioner – vare sig de samlar ­tillräckligt många namn (på nätet) eller inte – får förtroendevalda indikationer om ­folkopinionen och nya idéer att föra fram. Beslutsrätten ska, enligt vårt förslag, ligga kvar hos kommun­fullmäktige. Över 90 procent av fullmäktige­ledamöterna är i nuläget missnöjda med sitt inflytande. De känner att de sitter på åskådar­läktaren och funderar på att hoppa av. I ett sådant läge borde en starkare röst för medborgarna inte vara någon nackdel.

Partierna har professionaliserats. Det är i hög grad anställda tjänstemän som formulerar politik och deltar i programarbete. Inte sällan tillhör dessa den flytande grupp som brukar kallas »policyprofessionella« (läs gärna mer
i Demokratiutredningens forskarantologi!). Det är personer som rör sig mellan riksdagskanslier, sakkunnigjobb, tankesmedjor och PR-företag.

Enkelt uttryckt: de politiska partierna har ­förlorat sin roll som folkrörelser.

När det gäller de folkvalda är bilden dubbel. Å ena sidan har personvalet skapat en personlig plattform för många kommunalpolitiker och riksdagsledamöter. Å andra sidan har deras egna resurser försvagats.

Göteborgs universitet gör de grundligaste undersökningarna om svenska förtroendevalda. En forskare där sa nyligen till mig att när man på 70-talet frågade riksdagsledamöter vilka de representerade blev svaret »bygden« eller »länet«. Tjugo år senare svarade man »partiet«, och nu svarar allt fler »mig själv«.

Dock vittnar många riksdagsledamöter om att de möts av en förväntan att vara megafoner för partiet – inte en del av partiets utveckling, och än minde driva sina egna uppfattningar.

1969 gavs kommuner och landsting rätten att inrätta lokalt partistöd. Det finns nu i alla kommuner och landsting. Stödet kom till för att stärka den lokala demokratin, men har i allt högre grad kanaliserats uppåt till de centrala parti­organisationerna.

I utredningen Vital kommunal demokrati från 2012 uppmärksammades detta, och åtgärder vidtogs för att det kommunala partistödet skulle stanna kvar på lokal nivå. Följden har blivit att de centrala partiorganisationerna höjt priserna på informationsmaterial och liknande. Pengarna fortsätter att strömma uppåt.

När ledamotsstödet i riksdagen infördes var motivet att stärka ledamöternas ställning. De skulle ha tillgång till assistentstöd och viss utredningskapacitet, och ha möjlighet att upprätthålla en lokal förankring.

Detta har succesivt nedmonterats. Fram till förra valet hade Socialdemokraterna kvar ett system med att vissa lokala ombudsmän servade valkretsens riksdagsledamöter. Efter valnederlaget, med dess ekonomiska följder, har detta stöd försvunnit. Och i samtliga riksdagsgrupper används ledamotsstödet till att skapa resurser för parti- och gruppledningarna.

Redan 2008 uppdrog riksdagen åt professor Gullan Gidlund att utreda ledamotsstödet. Hon kunde konstatera att många ledamöter upplevde att de saknade inflytande över hur stödet till deras och partigruppernas arbete i riksdagen organiserades och användes.

När Demokratiutredningen nu har föreslagit en bred översyn av parti- och ledamotsstöden är det just för att stärka både den lokala parti­närvaron och de enskilda förtroendevaldas ställning.

Det är en nödvändig del i den kulturrevolution som de politiska partierna måste genomgå.

Olle Wästberg är ordförande i 2014 års Demokrati­utredning. Wästberg var tidigare svensk generalkonsul i New York och general­direktör för Svenska Institutet. Han skrev sin första artikel i Liberal Debatt 1964.
olle@wastberg.se
@ollewstberg

Fler artiklar av Olle Wästberg

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





En kommentar

Kommentering är avstängd.