Perspektiv

Nationalism för liberaler

Text: Clara Sandelind

Susanna Birgersson förspråkar i »Det som förloras utåt ska vinnas inåt – Danmark från Kierkeaard till Kjærsgaard« en »liberal nationalism« bakom vilken människorna kan samlas, i stället för att hänge sig åt patriotism. Clara Sandelind, fil. dr i statsvetenskap, menar i stället att det finns utrymme för »medborgerlig patriotism«

Vad krävs för att demokrati och välfärdsstat ska fungera? En viss samhällelig gemenskap och en gemensam identitet är de flesta överens om. Men kring vad denna gemenskap bör bestå av går åsikterna isär. Till exempel svarar nationalismen föreställningen om en nation, medan patriotismen svarar en politisk gemenskap.

Susanna Birgersson förespråkar i sin bok om dansk och svensk invandringsdebatt, »Det som förloras utåt ska vinnas inåt« (Liberal Idédebatt #2), en så kallad liberal nationalism. Enligt Birgersson är den nationella identiteten i den liberla nationalismen en process i ständig förändring, som tar avsprång i kulturarvet, men där ett kritisk samtal om vilka vi är används för att inkludera och inte exkludera. Den medborgerliga patriotismen beskrivs som en mager identitet, enbart centrerad kring det politiska systemet.

Om den nationella identiteten är en process och ett samtal framstår den dock som än mer utsvulten än den medborgerliga patriotismen. Ingen liberal skulle kunna godta en gemensam identitet som inte kan förändras och skapas av de som delar den. Men själva förändringen kan inte vara det som i sig ger upphov till gemenskap.

För den liberala nationalismen handlar det därför om att dela en kultur, värderingar och en historia. Dessa är föränderliga, men de kan inte förändras för snabbt. Dessutom är det, enligt nationalismförespråkaren David Miller, de nuvarande medlemmarna av nationen som avgör om förändringen går för fort eller åt fel håll. Det innebär att invandring kan minskas för att skydda den nationella identiteten. Den liberala nationalismen är alltså inte naturligt inkluderande, utan snarare exkluderande i och med att de som bär på en annan kultur alltid utgör ett potentiellt hot mot den nationella identiteten.

Vi bör också påminna oss om att »nationen« inte är detsamma som »staten«. Idén om den nationella gemenskapen bygger på att nationsmedlemmar hör ihop på grund av något mer än bara slumpen att ha fötts in i samma stat. Medborgarskap garanterar därför inte medlemskap i nationen, eftersom nationen bygger på en förpolitisk kulturell och historisk gemenskap.

Den medborgerliga patriotismen blir här mer inkluderande, eftersom den bygger på föreställingen om en gemenskap byggd på universella värderingar samt det politiska systemet. Men räcker det? Två saker är viktiga att poängtera. För det första finns det inga belägg för att den liberala nationalismen skulle räcka, eller alls ha de funktioner som anspråkas. Den begränsade forskning som gjorts har med enstaka undantag visat att de som har en liberal nationell identitet inte är vare sig mer solidariska eller litar mer på andra. En studie har visat att en nationell identitet som bygger på etnicitet skulle kunna leda till mer solidaritet. Men en sådan identitet är knappast liberal.

För det andra har den medborgerliga patriotismen oförtjänt dåligt rykte. Dess främsta förespråkare Jürgen Habermas menar att gemenskapen inte bara bygger på abstrakta principer, utan specifika tolkningar av dessa principer genom historiskt specifika institutioner. Genom demokratisk delaktighet skapas politiska institutioner och en politisk kultur som är unik för varje land och som medborgare kan identifiera sig med. Den medborgerliga patriotismen saknar därför inte historisk eller kulturell förankring, men den gör inte kulturen till föremål för den gemensamma identiteten. Frågan är dock om vi alls behöver identifiera oss med varandra. Statsvetaren Andrew Mason menar att det räcker om vi känner oss hemma i landets institutioner. Vad vi tycker om varandra spelar mindre roll. Det finns viss empirisk forskning som stödjer denna syn, till exempel forskning om tillit vid Göteborgs universitet som belyser institutioners förmåga att skapa tillit.

Utgångspunkten för den liberala nationalismen, att en gemensam nationell identitet skapar den tillit och solidaritet som krävs för att uppräthålla ett demokratiskt välfärdssamhälle, är därför långt ifrån självklar. Det kan mycket väl vara så att den solidaritet och tillit som krävs skapas av institutionerna själva och förstärks av att medborgare känner att de har inflytande över dess utformning, att de behandlas lika och inte marginaliseras. På så sätt kan en politisk gemenskap skapas som dessutom kan tydliggöra vad som krävs för att tillhöra gemenskapen; medborgarskap och en tro på de gemensamma institutionernas värde och nödvändighet.

Clara Sandelind är fil. dr i statsvetenskap och universitetslektor vid University of Huddersfield.
C.N.Sandelind@hud.ac.uk

Fler artiklar av Clara Sandelind

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr