Liberal Debatt bad Alex Voronov, politisk redaktör på Eskilstuna-Kuriren med erkänt god inblick i ukrainsk politik, att nyansera bilden av krisen i landet på gränsen mellan öst och väst.
I oktober 2012 publicerade ukrainska Forbes en lista över affärsmän som tjänat mest pengar på statskontrakt sedan årets början. Topp fem var personer närstående president Viktor Janukovitj och hans Regionparti. I toppen fanns presidentens äldsta son Oleksandr Janukovitj, tidigare mest känd som tandläkare i Donetsk men sedan faderns uppgång till presidentposten 2010 en av landets rikaste personer, verksam i bygg- och energisektorn.
Enligt uppgift i samma tidning hade energiminister Jurij Bojko, från Donetsk län, under sina 2,5 år på posten fram till slutet av 2012 gett statskontrakt till vänner och allierade för ett värde på närmare fem miljarder kronor.
Från år 2012 och framåt har hälsoministeriet flerdubblat sina köp av mediciner från ett läkemedelsföretag delägt av Oleksandr Bogatyrjov. Som av en tillfällighet sammanfaller ökningen med Bogatyrjovs mors Raisa Bogatyrjovas, även hon från Donetsk län, utnämning till hälsominister.
En uppräkning av det här slaget, från Viktor Janukovitj fyra år vid makten, skulle kunna fortsätta och täcka samtliga sidor i den här skriften. Det är denna ohämmade korruption, rättslöshet samt förföljelser av dem som höjer sina röster mot allt detta, som fått ut miljoner ukrainare på gatorna. Och statens repressiva svar har hållit dem kvar där.
Det är huvudkonflikten. Men det finns ytterligare en omständighet som skapar särskild förbittring hos många av de protesterande – att den grupp som gör anspråk på maktmonopol i Ukraina hör hemma i Donetsk.
Denna aspekt är viktig. Samtidigt låter sig inte konfliktens kulturella och historiska dimension fångas i ett par meningar, reduceras till begrepp som väst- respektive Rysslandsvänlig eller överföras till kartor med skarpa politiska-etniska gränser, så som gärna görs i väst i beskrivningarna av det som nu sker i Ukraina.
För det första är de ukrainska etniska identiteterna inte så entydiga. Den senaste ukrainska folkräkningen ägde rum 2001. I den definierade sig 78 procent av befolkningen som ukrainare medan 17 procent såg sig som ryssar. Det bör understrykas att ryss och ukrainare avser här etnicitet – inte nationalitet, samhörighet med en stat och liknande. I ryska språket finns en tydlig sådan åtskillnad mellan ryss och ryssländare.
Det går heller inte att sätta likhetstecken mellan etnicitet och språk. 67 procent ansåg ukrainska vara sitt modersmål. 30 procent angav ryska. Inte alla etniska ukrainare ser alltså ukrainska som sitt modersmål, men de utgör en tillräckligt stor andel för att 22 av landets 25 regioner ska betraktas som ukrainskdominerade enligt denna definition. De tre ryskdominerade är Luhansk, Donetsk och Krim.
Enligt en studie från 2003 gjord av Kievs internationella sociologiska institut visade dock att 53 procent av befolkningen använder i huvudsak ryska i sin kommunikation. Och när Gallup 2008 gjorde en liknande undersökning och lät de svarande välja svarsformulär valde 83 procent det som var tryckt på ryska.
Som synes består alltså inte Ukraina av två distinkta befolkningsgrupper – de ryskspråkiga respektive de ukrainskspråkiga med motsvarande etniska identiteter – utan rymmer betydligt fler språk- och identitetskombinationer vid sidan om och, om man så vill, ovanpå varandra. ”Jag har lättare att tala ryska men tycker att det är behagligare att tala ukrainska”, som en ukrainsk väninna sa till mig.
Är det då fel att tala om ett ukrainskdominerat Västukraina och ett ryskdominerat Ukraina i öster och söder? Nej, bara man har klart för sig exakt vilken region – vilket väst, öst och syd – man talar om och vad det är man åsyftar.
Lite tyder på att befolkningens lojalitet med den ukrainska staten skulle vara betydligt svagare längst bort i öster jämfört med andra delar av landet. I folkomröstningen i december 1991 röstade 83 procent av dem som tog sig till valurnorna i Donetsk och Luhansk län för Ukrainas självständighet.
Men visst finns det skillnader mellan framför allt de yttersta landsändarna i synen på dagens Ukraina och dess historia. Krig, sovjetisk historieskrivning och reaktioner mot denna har satt spår – samt det enkla faktum att människor som lever långt ifrån varandra vet lite om varandras verkligheter. Jag skulle uppskatta att 95 procent av invånarna i Donetsk aldrig har besökt Lviv, 120 mil bort, och att än färre Lvivbor har varit i Donetsk.
När jag första gången kom till Donetsk län 1997 fick jag frågor om det gick för sig att tala ryska i Kiev – en stad som i mina öron i huvudsak är ryskspråkig. Tio år senare beskrev Kiev-journalister för mig Donetsk som en stad där folk värderar ordning högre än frihet och längtar efter en stark ledare som Vladimir Putin. Huvudstadsjournalisterna hade förstås aldrig satt sin fot i Donetsk.
Så gott som alla i Donbass-regionen – Donetsk och Luhansk – vet att den ukrainska nationaliströrelsen OUN-UPA, under ledning av Stepan Bandera, samarbetade med Nazityskland. Men de vet mindre om rörelsens brytning med, och krig mot, tyskarna under andra världskrigets senare skede, samt om det nationella gerillakriget mot sovjetmakten i västra Ukraina 1945-53. Få i öst har familjeband till detta väpnade motstånd, till den sovjetiska snabbkollektiviseringen av det västukrainska jordbruket 1939-41, till deportationerna och avrättningarna där samt senare förföljelser av den nationella rörelsen, och har därmed sämre förståelse för den västukrainska avskyn mot Moskva och för de kraftiga reaktionerna mot den ryssländska revanschismen.
Och där en genomsnittligt fördomsfull invånare i exempelvis Lviv ser ett obildat, halvkriminellt, homogent ryskspråkigt Donbass, ser hennes motsvarighet i Donbass en strävsam industriell, mångkulturell region som kontrasterar mot det agrara, småborgerliga, inskränkta Galicien som är besatt av historien.
Många ukrainska politiker har, särskilt i parlamentsval, underblåst dessa spänningar, dock utan att lyckas rita några skarpa politiskt-geografiska linjer som följer språk och etnicitet. Donbass, Krim och Galicien – Lviv, Ternopil och Ivano-Frankivsk län – utgör här undantagen. Om man därifrån rör sig mot landets mitt blir de politiska gränserna genast mycket suddigare. Sedan finns det ett länsbälte i centrala Ukraina med en rörlig väljarkår där det är svårt att koppla politiska sympatier till etnicitet och språktillhörighet.
Det går inte att säga säkert hur alla dessa relationer kommer att utvecklas framöver. Men det finns positiva tecken. Någon brett förankrad separatism finns ingenstans i Ukraina med undantag för delar av Krim med dess mycket speciella förhållanden. Allt fler familjer i öst låter sina barn gå i ukrainskspråkiga skolor. Och den politiker som vill dominera ett demokratiskt Ukraina tvingas söka ett så pass brett stöd i befolkningen att det överbrygger motsättningarna.
Alex Voronov är politisk redaktör vid Eskilstuna-Kuriren.