Jugoslaviens sammanbrott gjorde henne till melankoliker. Nu har hon bestämt sig för att bli optimist. LD:s Eric Luth samtalar med Jakuta Alikavazovic om hennes nyligen översatta roman Aldrig någonsin.
– Jag ska bli optimist!
Det är tidigt i november och på andra sidan bordet sitter den fransk-bosniska författaren Jakuta Alikavazovic. Hon är på Stockholmsbesök för att lansera Aldrig någonsin, som just getts ut av Bonniers. Författarens första bok som översatts svenska. Bordet står i ett solupplyst rum på “Förlagshuset”, Sveavägen 56. Kaffet är starkt.
– Jag har lovat mig själv att bli det och odlar optimismen med stor disciplin, fortsätter hon. Som om jag höll på att lära mig ett nytt språk! Eller lärde mig klassisk balett.
Det är inte svårt att få Alikavazovic att prata. Däremot är hon bestämd med vad hon vill prata om. När frågorna blir för mörka påminner hon om optimismen. Det svarar jag inte på, säger hon, så är det med det. Gå vidare.
– Jag har nog alltid varit melankolisk utan att kunna sätta ord på det. Åtminstone sedan Jugoslavien imploderade och hela den stabila värld jag tog för given som barn inte längre fanns. Men i dag kan jag skriva om förlusten, om hur övertygelser och värderingar går förlorade men också om hur andra kan byggas upp på nytt. Det låter kanske motsägelsefullt i dagens värld men: När man väl har tagit sig igenom melankolins landskap finns det mycket hopp och optimism. I dag tycks många uppgivet känna att det inte finns nån horisont, ingen tydlig framtid. Men det är då vi måste anstränga oss för att föreställa oss den. Uppfinna den.
För Jakuta Alikavazovic ska romankonsten hjälpa oss att uppfinna framtiden men kan också bygga broar mellan människor. Skrivandet är, resonerar hon, något väldigt generöst: man sitter ensam på sin kammare, försöker förmedla en erfarenhet eller ett minne som läsaren inte har upplevt, känt, sett, men som ändå överförs till läsaren.
– Plötsligt blir vi båda lite mindre ensamma! Jag tror verkligen att romanen kan göra oss människor mindre ensamma.
Aldrig någonsin handlar om relationen mellan en mor och den dotter, berättat från dotterns perspektiv: Modern lämnade det forna Jugoslavien och gick längre än de flesta för att ge sitt barn en bättre framtid. Men hon vägrade prata om det förflutna, bar hemligheter med sig i graven och lämnade dottern med en rad olösta frågor.
Varför lämnade hon Jugoslavien? Varför slutade hon plötsligt skriva poesi?
Som barn till invandrare slår det mig – och detta verkar gälla oavsett vilket land man kommer ifrån och varför man lämnat det – att arvet ofta består av berättelser och tystnader.
– Som barn till invandrare slår det mig – och detta verkar gälla oavsett vilket land man kommer ifrån och varför man lämnat det – att arvet ofta består av berättelser och tystnader. Historier man talar om men också allt som förtigs, som inte förs vidare till den generation som föds i det nya landet. När man sedan växer upp försöker man lägga pussel, skilja fakta från fiktion och förstå vissa saker som aldrig har sagts, tystnader som liksom ligger ovanpå varandra, i lager. Modern tiger, utelämnar vissa saker, eftersom de är alltför smärtsamma, komplicerade. Därför att … ja, därför att man hoppas, och det är ju varje generations dröm, att nästa generation ska slippa genomgå samma prövningar och sorger som man själv har upplevt.
Likt den i Sverige mycket uppmärksammade Lea Ypi rör sig Alikavazovic i något slags skärningspunkt mellan sociologisk uppväxtskildring och halvpolitisk nutidsanalys, men Alikavazovic vidhåller bestämt att det är en roman – hon och huvudpersonen är inte samma! – och att det dessutom inte är det förflutna som är det avgörande i boken, trots att det upptar många av sidorna.
– En nära vän läste manuskriptet under en natt. Morgonen efter ringde hon mig och sa: ”När man kommer till slutet känns det som om en stor sol går upp.” Det är det vackraste nån har sagt till mig om boken, det var precis vad jag ville förmedla. Efter en lång vandring genom det förflutna ville jag att läsaren skulle känna att det förflutna bara är intressant om det hjälper oss att föreställa oss framtiden.
Ändå kan hon inte riktigt släppa frågan om varför modern i romanen slutar att skriva poesi. Nästan tvärtom, frågan frustrerar huvudpersonen, blir viktigare och viktigare ju längre boken fortskrider och efterhand blir Aldrig någonsin snudd på en slags litterär thriller, ett spiondrama där det ställs frågor huruvida poetmodern kanske egentligen värvades av säkerhetspolisen, eller om hela moderns livsberättelse kanske bygger på en lögn. Vem var modern?
– Här handlar det om en annan sorts tystnad. Hon är poet och bestämmer sig en dag för att sluta skriva. Men är det så? Är det ett beslut eller något hon tvingas till? Är det en tystnad som påtvingats henne av krassa omständigheter, brist på pengar eller att inte längre omges av det språk man skriver på? Handlar det om ojämlikhet mellan könen? Vi vet ju att det är svårare för kvinnor att fortsätta vara konstnärer genom livet, det finns mycket forskning som visar det. Eller handlar det om något helt annat? Är kvinnan som slutar skriva ett offer? Eller är det ett eget val? Och i så fall blir frågan nästan än mer oroande, gåtfull. Varför bestämmer man sig en dag för att man ska tiga, när man förr har haft så mycket att säga?
Det märks att Jakuta Alikavazovic älskar den franska litteraturhistorien. Nästan utan att det märks går hon över till att prata om andra poeter, stora franska poeter, och vad de har betytt för henne. I synnerhet om poeter som bestämt sig för att sluta skriva när det inte längre var möjligt, eller å andra sidan poeter som just när man trodde att det inte längre var möjligt att skriva hittade en ny väg genom litteraturen. Som Arthur Rimbaud, poeten som heroiskt övergav poesin och blev närmast mytologisk. Eller hjälten Paul Celan, som vägrade köpa Adornos tes om att poesi var omöjligt efter Förintelsen och på egen hand räddade poesin.
– Men bakom det heroiska döljer sig ofta andra, mer vardagliga och sorgliga öden. Väldigt ofta slutar kvinnor att skapa, utan att någon ens lägger märke till det. Och det är just när något går oss obemärkt förbi som litteraturen kan träda in och kasta ljus över det. Visa oss att det faktiskt var något värt att uppmärksamma.
Jakten genom arkiven och de små, förbisedda historiska händelserna i Paris får mig att tänka på Patrick Modianos romaner, som ständigt är ett slags parisiska detektivarbeten genom tid och rum, och säger det till författaren. Hon blir glad.
– Tack för att du säger det! Jag tycker väldigt mycket om Modianos blick på historien, föremålen, spåren från det förflutna. Han är en evig resenär genom tid, rum, olika samhällsklasser. Han är en av de författare, kanske tillsammans med Kazuo Ishiguro, som har påverkat mig mest när det gäller känslan att höra hemma lite överallt i både tid och rum. Författare är som spöken. Vi rör oss genom världen, får en känsla för saker och ting, är vittnen till det som händer, till människors liv. Ibland får vi intuitioner som vi inte kan bevisa historiskt, men som vi kan bevisa känslomässigt, eftersom de kommer att kännas riktiga när man läser. Och det där, jag vet inte hur ni skulle uttrycka det på svenska, men … historien är sann. Historien som vetenskap är sann. Men litteraturen är riktig, känns rätt. Det handlar om känsla. Och för mig är det just den känslan av att litteraturen träffar rätt. Man vet att man har lyckats när läsarna säger att de har känt igen sig och upplevt försoning eller sinnesro. När allt inte bara är slumpmässiga fakta och känslor, när man känner att man befinner sig i något större. Det gör en mer hel. Jag tycker om känslan av att vara hel och det är den jag försöker skapa hos läsarna.
Från det perspektivet är Sasha en av de viktigaste figurerna i Aldrig någonsin. Sasha är den som hjälper berättaren att börja ställa frågor om moderns liv och de villkor hon levde under, som provocerar fram rörelsen i romanen. Och när jag nämner Sasha märks det på Jakuta Alikavazovic att det är en romanfigur som ligger henne varmt om hjärtat.
– Jag känner stor ömhet för honom. Han är som berättarens dubbelgångare, en sorts låtsasbror. De är väldigt olika men kompletterar varandra och när de förs samman växer något mer rättvisande fram. De har båda känt samma kvinna, modern. Sasha ger sin bild av henne, berättaren sin. Och de enda som egentligen får en fullständig bild är läsarna. Det är först när man fogar samman de två perspektiven som modern som romanfigur verkligen träder fram.
Men till skillnad från en historiebok kan inte romanen bara sträva efter att skildra helheten. Något måste fattas, saknas, för att romanen ska fortsätta att pocka på läsarens medvetande.
Vi lever i en tid då många människor vill undvika osäkerhet. Men saken är den att tvetydigheten är en del av verkligheten.
– Men jag tror verkligen också på att lämna utrymme åt läsarna, ett litet utrymme för osäkerhet. Vi lever i en tid då många människor vill undvika osäkerhet. Men saken är den att tvetydigheten är en del av verkligheten. Jag vet att det inte riktigt ligger i tiden. Men snälla, allt måste inte besvaras. Det är de obesvarade frågorna som håller en vaken om nätterna.
– Naturligtvis måste man ge läsarna svar. Jag ger dem de flesta svaren. Men det finns ett svar i Aldrig någonsin som jag inte ger dem. Och det är just det som får läsaren att fortsätta tänka på boken, om och om igen. Och en bok som man fortsätter att tänka på är en bok som aldrig riktigt tar slut.
Ett annat svar du inte har velat ge nu under intervjun är om det skulle ha varit lättare att etablera sig i Frankrike i dag än 1992.
– Det är en bra fråga. Jag är inte säker på att jag har svaret, eller rättare sagt, jag är inte säker på att jag har ett optimistiskt svar. Och eftersom jag håller på att försöka erövra optimismen tänker jag inte besvara den frågan.
Eric Luth är chefredaktör för Liberal Debatt.
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!