Robyn är dansgolvet på en svettig hemmafest. Enkla och träffsäkra texter om hjärtekross. Alla som sjunger med. Men på hennes nya album är något annorlunda, skriver Thea Erlandsson.
Den första singeln ur Robyns nya platta Sexistential släpptes i november förra året. Några veckor senare kom både ”Talk to me” och titelspåret ”Sexistential”. Låtarna utgör en tydlig kontrast mot Robyns över 20 år gamla debut ”Show me love” – från en blond poptjej som nästan blev Britney Spears till experimentell elektro.
Sedan 1995 har mycket hänt i musikvärlden. Produktionstekniken är mer avancerad och tillåter större komplexitet och nyans. Men den utvecklingen ställer samtidigt högre krav på att sticka ut.
Och Robyn försöker. Låtarna på Sexistential är ihoppressade och sprängfyllda med tunga syntbaser och rappa arpeggioslingor. Charli XCX:eska röstmeddelanden (”Hey Billie you there?”) och robotliknande inslag löper genom albumet som små teasers. Det håller kvar lyssnaren utan att vara osammanhängande.
Det går samtidigt fort. Lite för fort. Det är kanske därför som albumets nio låtar sammantaget också bara fyller en knapp halvtimme. Ingen låt är längre än 4 minuter, den genomsnittliga längden för Robyns tidigare hits.
Ta exempelvis låten ”Blow my mind”. Originalet kom ut 2002, men har i sin reviderade form på Sexistential kortats med över en minut. Med den uppspeedade versionen träder en ny låt fram, en som har högre puls och tydligare technotakt.
Det är egentligen inget nytt fenomen. Genom sampling, framförallt inom hiphop, har man genom åren manipulerat musikens längd och toner för att skapa olika former av dynamik.
Nu väljer artister själva att korta sina låtar innan någon annan hinner göra det.
Indie rock-artisten St. Vincent testade ett liknande koncept när hon släppte en ny version av sin låt ”Slow Disco” från albumet MASSEDUCTION (2017). Den nya låten ”Fast Slow Disco” fick behålla samma textrader men det melankoliska och minimalistiska stråkarrangemanget byttes ut mot energiska danspopsyntar. Till skillnad från Robyn förlängde däremot St. Vincent sin återgivning.
Men numera tycks en ”sped up version” vara regel snarare än undantag. Varje låt, även sådana som kommit ut för en evighet sen, görs om för att passa Generation Z:s koncentrationsförmåga och trenda på Tiktok (läs ”Pärlor” av Kent).
Och nu väljer artister själva att korta sina låtar innan någon annan hinner göra det.
Innovativt kan tyckas, men samtidigt går något förlorat i processen. Förkortningen sker inte enbart för att det är ett kreativt uttryck, utan för att fler segment ska kunna bli ett sound på Tiktok. Det upplevs mer som en nödvändig anpassning för att vara relevant i en Tiktokifierad musikbransch, snarare än något självvalt. Därför är det en besvikelse att Robyn, efter åtta år, inte kunde släppa fler och bättre låtar.
Thea Erlandsson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!