Är Division 7 lättviktare eller på väg att slå sig in i den svenska indierockeliten? Efter att ha lyssnat på deras senaste skiva Långbro feelin’ vet Max Sjöberg svaret.
Länge hade jag svårt att få grepp om indierockbandet Division 7. Är de coola eller töntiga? Här för att stanna eller var deras första, ganska trallvänliga, skiva Paradis Garage (2023) bara en lyckträff? Var de the real deal eller bara tuggummipop maskerad med distade gitarrer? Kanske har jag rentav råkat tala om dem i termer som ”lättviktare”.
Jag tror lyckligtvis inte att de bryr sig det minsta om mina bryderier. Division 7 verkar nämligen vara ett band av den gamla skolan, som bara gillar att göra musik som de själva tycker är jävligt bra och kul att spela, och sen får man tycka att den är bra eller dålig eller cool eller töntig bäst man vill (jag vet att den här dikotomin egentligen är falsk och absolut inte tåls att synas i sömmarna, men det känns så!). Jag glömde också bort att tänka på allt det där efter ett tag, och vips var en Divison 7-låt (”Stormen)” min mest spelade 2023.
Det fortsätter göras gitarrmusik på svenska av jävligt bra band som tar sig själva på fullaste allvar, inte är rädda att vara lite pretto, och förhoppningvis snart gör sig kända för en bredare massa (hej t.ex. Karakou och Solen). Sluta inte, snälla!
På Långbro feelin’ känner man omedelbart igen soundet. Det är en bra grej. Man måste inte alltid förnya sig så mycket. Det är mycket instrument, många gitarrer, livekänsla, inga trummaskiner och en sångare som till och med vågar drämma till med ett nananananaa på åttonde spåret ”Blåskärm”. En låt som för övrigt känns mycket som tidiga Kent, särskilt den sista minuten.
Text är det också. Mycket text. Och stundtals väldigt rak text, vilket är bland det coolaste jag vet. Hur många vågar vända blicken rakt mot kameran och sjunga:
det stör mig/
att du rör mig
det slår mig/
att du får mig
eller
Du är min, min/
för alltid är du min/
och jag är din, din/
har alltid varit din
som om det var det viktigaste i världen just nu? Inte jag. Men det är väl därför jag skriver om skivor i stället för att släppa skivor.
Femte låten ”En ny bomb” är just nu skivans bästa spår, men antagligen ändrar jag mig snart till förmån för sista låten. Det känns som att bandet själva tycker den är den bästa, och band brukar få rätt till slut. Den luktar dessutom konsertavslutare lång väg, eller vad sägs som:
Att gå på knä för nån med huvudet högt är livet/
Att kunna dö för nån med hjärtat krökt är livet/
Att ha en kärlekspakt i diskotakt i livet/
Kapitulera inför lustens makt är livet/
Jag ser i alla fall fram emot att få skråla det med en plastmugg lager i handen i sommar.
Skivan som helhet? Ganska bra svensk poprock! Man behöver inte överdriva och säga att det är en ny Blod, Markusevangeliet eller Underbara saker för det är det inte. Kanske är rent av Garage Paradis bättre också (”IHDRD” och ”Tungan ute i regnet”, vilka panglåtar det är ändå!), även om Långbro Feelin’ har ett lite mognare sound.
Men det viktiga är inte att sitta här och jämföra och fundera på vad skivan inte är. Det viktiga är att Division 7 visar att de håller, utvecklas och vill mer. Och att om du, som jag, tillhör subkulturen ”Unga (nåja) liberala killar (främst) som gillar svensk poprock jättemycket” så är det dags att loopa in Division 7 i ditt liv. För du kommer gilla det här också!
Och nu vet även jag till slut – Division 7 är the real deal! Förlåt för att jag har haft tråkig ton mot er så länge!
Max Sjöberg
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!