Det är en dålig idé att införa åldersgräns på sociala medier. Det krävs ansvar, dialog och samarbete för att skydda barn från beroenden, skriver den liberale studenten Oskar Rickardsson, inte fler förbud.
Med hänvisning till ungas psykiska ohälsa och beroenden föreslår nu flera partier att lagstadgade åldersgränser så höga som 15 år ska införas på sociala medier. Det är ingen bra idé.
Sociala medier har utan tvekan förändrat våra vanor och förstärker ibland våra sämre sidor – särskilt dragningen till kortfristig belöning. Samtidigt har både föräldrar och plattformar tagit stora steg mot bättre skydd, och den dystopiska bild som partier, i synnerhet Socialdemokraterna, målar upp skjuter över målet. Framtiden måste navigeras, inte förbjudas.
Det stämmer att plattformarna historiskt brustit i ansvar. Under 2010-talet prioriterade flera bolag – inte minst Meta – tillväxt bland yngre och tonade ner riskerna. Men tekniken har mognat, blivit föremål för omfattande granskning och företagen har tvingats bli mer lyhörda. Det är ett tecken på en välfungerande marknad.
Debatten reducerar en komplex verklighet till en alltför smal bild.
Ändå frågar sig politiker varför sociala medier inte behandlas som andra beroendeframkallande produkter. Svaret är att debatten reducerar en komplex verklighet till en alltför smal bild.
Det offentliga narrativet om barn som sitter fast i oändliga scroll-spiraler är exempelvis kraftigt överdrivet. Den ofta citerade rapporten Ungar & medier från Mediemyndigheten visar att Instagram och Tiktok används dagligen av endast en respektive fyra procent av lågstadieelever, och av 11 respektive 31 procent av mellanstadieelever. Den stora majoriteten av barnens tid går i stället åt till Youtube eller spel som Roblox – aktiviteter som inte passar in i politikens kritiska förståelse av ”sociala medier”.
Samtidigt är telefoner redan förbjudna i skolan och de befintliga 13-årsgränserna upprätthålls i betydligt större utsträckning än vad politiker låter påskina. Upp i åldrarna tillåter föräldrar främst kommunikationsappar som Snapchat. Den här typen av distinktioner förbises ofta av beslutsfattare som själva inte använder tekniken. Inuti apparna ryms både ljus och mörker – och reflexen att reglera sönder en hel sektor riskerar att stänga dörrar i stället för att öppna dem.
Socialdemokraterna hänvisar gärna till Storbritannien. Men där har begränsande nätlagar både väckt frågor om inskränkningar av yttrandefriheten och lett till en dramatisk ökning av VPN-användning. Det illustrerar en central sanning: förbud leder ofta bara till tekniska omvägar, och därmed till fler förbud.
Ändå insisterar europeisk politik på att detaljstyra tekniken – trots att man samtidigt säger sig vilja stärka Europas konkurrenskraft.
Samtidigt har branschen redan rört sig snabbt framåt. Instagram lanserade nyligen tonårskonton som låter föräldrar sätta gränser för skärmtid och interaktioner, och har dessutom finjusterat algoritmer och filter för att minska skadligt innehåll. Tiktok har länge haft mer avancerade föräldrakontroller, däribland möjligheten att filtrera sökord och att aktivera STEM-flöden med vetenskapligt innehåll. Mycket av denna innovationskraft hålls dock tillbaka i Europa av komplex och tungrodd reglering.
Politiken å sin sida presenterar otydliga förslag om hur algoritmer ska styras, och om åldersverifiering via BankID. Det riskerar att skada både innovation och användarupplevelse. Youtube har redan utvecklat mer friktionsfria lösningar baserade på ansiktsscanning. Ändå insisterar europeisk politik på att detaljstyra tekniken – trots att man samtidigt säger sig vilja stärka Europas konkurrenskraft.
Mark Zuckerberg kanske inte är John Galt men vi är ändå i något av ett Atlas Shrugged-ögonblick: de som inte förstår systemen försöker kontrollera dem, medan de som faktiskt bygger dem redan ligger flera steg före.
Att skydda barn från beroenden och skadliga spiraler kräver inte fler förbud. Det kräver ansvar, dialog och samarbete – mellan föräldrar och barn, och mellan plattformar och beslutsfattare. En mogen digital kultur växer inte fram genom låsningar, utan genom att människor lär sig förstå och navigera sin tids verktyg.
Oskar Rickardsson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!