I Sakine Madons bok Till kättarens försvar kritiserar hon de som inte står upp för yttrandefriheten. Leonidas Aretskis läser och ser en jakt på hycklare.
”Socialdemokraternas sinnessjuka hyckleri visar sitt ansikte återigen”, skriver Simona Mohamsson på Instagram den 3 november, efter att S-profilen Margot Wallström kritiserat liberalernas klimatminister Romina Pourmokhtari för att inte medverka på FN-mötet i Brasilien, som då var gravid.
”Vilket hyckleri”, sade även Ebba Busch i Agendas partiledardebatt den 12 oktober när hon ansåg att V-ledaren fulklippt ett citat om Israel, i ett samtal om politisk polarisering. ”Jag höll högre tankar om dig, Nooshi Dadgostar.”
En snabb sökning i mediearkiven visar att ordet används närmare 90 000 gånger bara i år. De skyldiga finns överallt – klimataktivister, Norge, kejsar Claudius, narkotikalagstiftningen, S-kommuner, wokehögern, Nestlé och Ajaxfans.
Anklagelsen är knappast ny. Så snart moralen skrevs ned, blev det också möjligt att mästra andra. För kyrkofadern Augustinus var hycklarens problem att man inte bara försöker föra andra bakom ljuset, utan även Gud: ”Hycklaren gör det goda för att det ska synas, inte för att han ska vara god.”
I två nya böcker haglar också anklagelsen om hyckleri tätt. I Ann Heberleins Moraliskt kapital (Timbro, 2025) finns ett helt kapitel om ”hycklande godhet” – som hon menar inte ska sammanblandas med genuin sådan. Hennes tes är att moral har blivit en statusmarkör, först med identitetsvänstern och i dag med den nationalistiska högern.
Därmed skiljer hon sig också från Augustinus, som ändå såg hyckleriet som en positiv kraft. Det antydde nämligen att man skämdes för sina handlingar, och att även en hycklande handling bekräftar dygdens överhöghet. Men kanske kunde han bara inte förutse hur självgoda vi skulle bli i de sociala mediernas tidevarv.
Heberlein visar i stället hur moralen blivit en ny valuta att växla in för att få makt, och att hyckleriet därmed tvärtom står i vägen för sann moral.
Även Sakine Madons Till kättarens försvar (Liberal Debatt och Fri tanke, 2025) är en jakt på hycklare. Där djupdyker hon i koranbränningsåren 2021–2023 och presenterar ett lika starkt försvar för rätten att häda som i den snarlika föregångaren Inget är heligt (Fri tanke, 2022). Hon kritiserar bland annat Ulrika Knutson, tidigare ordförande i Publicistklubben, för att i samband med koranbränningarna sörja att lagen om trosfrid försvunnit, och hävda att yttrandefriheten är ett ”svårt fält” om man också vill ”stävja ett offentligt samtal fyllt av hat och hot, som leder till allvarliga samhällsproblem”. Därmed tillerkänner Knutson enligt Madon yttrandefrihet för vissa men inte för andra. Domen: hyckleri.
Hon kritiserar också socialdemokraten och statsvetaren Ulf Bjereld för att han inte beskriver Lars Vilks som ”någon hjälte”, trots att han i samma text skriver att attackerna mot konstnären måste ”beivras med alla lagen till buds stående medel”, då ”yttrandefriheten och religionsfriheten är fundamentala i en demokrati och i en rättstat och skall värnas med full kraft.”
Här börjar jakten på hyckleriet visa sina begränsningar. För vad Ulf Bjereld skriver är att vi måste ”hålla två tankar i huvudet samtidigt”. Och om något präglar en yttrandefrihetskultur är det att vi är beredda att försvara uttryck som vi inte gillar. Men för hycklerijägaren är det precis tvärtom: två samtidiga tankar är själva definitionen av hyckleri.
Samtidigt har Sakine Madon rätt i att vi ser hyckleri överallt i samtalet om yttrandefrihet.
Många vänsterdebattörer har varit svaga i försvaret av exempelvis journalisten Inas Hamdan när hon attackerades vid sitt hem för sin rapportering om Palestinarörelsen – men när politikerna fingrar på demonstrationsrätten kring klimat och Gaza börjar man snabbt mässa som pressfrihetens fader Peter Forsskål själv.
Och trots att borgerligheten gjort yttrandefriheten till en paradgren har man varit oerhört svag i försvaret för klimat- och Palestinarörelsens rätt att demonstrera.
Och trots att borgerligheten gjort yttrandefriheten till en paradgren har man varit oerhört svag i försvaret för klimat- och Palestinarörelsens rätt att demonstrera. Tvärtom har de liberala ledarsidorna stått i första ledet med högafflarna så fort en vänsterpartist gjort en puckad delning i sociala medier.
Alla är alltså för maximal frihet – för sina egna. Och så fort man blir anklagad för något fel kan man enkelt vända på det med en motanklagelse om hyckleri.
Så hur kommer man ur denna logik, där yttrandefriheten blivit ett argument för att tysta sina motståndare? Jesus kommer en bra bit på vägen i Matteusevangeliet med sitt: ”Hycklare! Plocka först bort bjälken ur ditt eget öga.”
Men hans huvudsakliga poäng kommer bara fram mellan raderna, nämligen att göra sig obekväm bland sina egna – i Jesus fall de skriftlärda som hans udd var riktad mot.
Liberal Debatt har faktiskt gjort just detta, när vi på socialistiska Flamman under våren 2023 arrangerade en satirtävling mot Erdogan, och publicerade vinnaren tillsammans med oss och flera andra publikationer.
Som Sakine Madon visar i Till kättarens försvar gjorde man sig därmed ovän med regeringen. Hon skriver att det i Regeringskansliet uppstod ”panikstämning”, och att man frågade om någon hade koppling till Liberal Debatt, vilket man var rädd skulle kunna äventyra ett svenskt inträde i Nato. (Det återstår att se vad de säger om den här texten.)
Det bästa man kan göra för att stävja hyckleri är alltså inte att ständigt påpeka det hos motståndare, även om det är på sin plats ibland, för då kan det lätt framstå som att man själv har något att dölja. Utan att stå för något, även om det kostar. Den bästa indikatorn är troligen hur ofta man vågar skapa ”panikstämning” i de egna leden.
Leonidas Aretakis
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!