Operor måste inte vara två timmar långa

Prima Donna hade kunnat vara mer kärnfull. Elin Rombo levererar, och Rufus Wainright visar sig som kompositionens mästare, men skådisarna står på scen utan något att göra.

En gammal operadiva har tappat rösten, hon vill göra comeback – men måste förlika sig med att  karriären är över.

Det är hela berättelsen i Prima Donna, Rufus Wainrights Maria Callas-inspirerade opera. Ändå pågår föreställningen i två långa timmar. I efterhand bläddrar jag i programbladet för att försäkra mig om att jag inte missat något – det hade jag inte.

Enkel dramaturgi är inget nytt på scen, många överdådiga operor har skrivits med platta romaner som grund. Men när Kungliga Operan sätter upp Prima Donna (skriven 2007–2008)  kompenseras inte den minimalistiska berättelsen med gripande skådespel eller duetter.

I stället sitter föreställningens stora stjärnor i orkesterdiket. Wainrights studsiga – ja, roliga – musik framförs mästerligt av Kungliga Hovkapellet. Operaälskaren Wainright är känd bland fracknissar som mannen bakom 2022 års nobelunderhållning. Då sjöng han själv, rent och kraftigt som få.

I Prima Donna får olika genrer av klassisk musik samsas i ett bångstyrigt kosläpp hos orkestern – och det fungerar riktigt bra. Wainright varierar skalor och instrument så att musiken blir impulsiv utan att rycka för mycket åt olika håll.

Prima Donna gjorde Sverigepremiär 2020. På grund av pandemirestriktioner begränsades orkestern till 28 musiker – det är svårt att se att en mindre orkester kunde göra det komplexa nothäftet rättvisa. Wainright är nog extra tacksam över att pandemin är slut.

I föreställningens huvudroll sjunger Elin Rombo med brett spann och stort djup, publiken lider med den fallande operastjärnan hon gestaltar. Men ingen i ensemblen möter Rombo där hon står, gensvaren blir platta eller tafatta.

Undantag finns. I en kvartett mot slutet av första akten får alla stämmor rättvisa. Sopranen Pauline Texier gör sig extraordinärt väl både här och i solot som inleder andra akten.

I stället funderar man på varför två av rollerna (en tredjedel av karaktärerna) varken har repliker eller betydelse i berättelsen.

Om allt på scen hade varit på Rombos nivå kunde publiken kanske distraheras från obegripligheterna. Men så väl var det inte. I stället funderar man på varför två av rollerna (en tredjedel av karaktärerna) varken har repliker eller betydelse i berättelsen. Jackor och vaser som på ett fars-liknande sätt skickas mellan karaktärerna är roliga, men regin blir malplacerad.

Det svider särskilt eftersom både roliga och långa operor kan fungera väl. 

Wagners fem timmar långa Parsifal sätts upp 140 år senare eftersom den använder saktheten till sin fördel. Verdis buskisaktiga ”Jag gömmer mig bakom gardinen”-scener ger roliga avbrott i de känslostormande handlingarna. Nästa gång Kungliga Operans ska sätta upp nyskrivet borde de lära av detta. Både regi och libretto behöver anamma klassikernas finkänslighet för såväl humor som tempo.

Med fantastisk musik och en kärnfull berättelse hade Prima Donna kunnat vara en kompakt serie med gripande duetter. Tyvärr blev både rollistan och speltiden för lång.

Gustaf Lindskog

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!