Många svenska landsbygdsvurmare ser med längtande ögon på Norge där oljemiljarderna håller igång samhällsservicen i glesbefolkade områden, men de blir ändå allt glesare. Emma Høen Bustos skriver om varför Pride är viktigare än subventioner för att få unga att stanna.
När man kör över gränsen till Norge är det svårt att inte slås av den omedelbara skillnaden mellan våra länder. Landområden som på den svenska sidan ofta präglas av hektar efter hektar av planterad tallskog, ersätts snabbt av levande kulturlandskap med upplysta fönster och väl underhållna hus.
Den enkla förklaringen är att norrmännen älskar sin landsbygd. I alla fall i teorin. I den så kallade distriktspolitikken ingår en rad åtgärder för att, som regeringen formulerar det, ”folk skal kunne leve eit godt liv i heile Noreg”. Arbetsgivaravgiften är differentierad efter region, lärare och läkare får avskrivna studieskulder om de flyttar till glesbefolkade områden, myndighetskontor är utspridda över hela landet. Mer än hälften av alla kommuner är så kallade ”kraftkommuner”, som får en del av intäkterna från elenergi som produceras i kommunen.
Skillnaderna mot Sverige är reella, och levererar så klart resultat. Samtidigt har den norska distrikspolitikken inte lyckats stoppa den negativa utvecklingen för gles- och landsbygden, bara bromsa den. Även här flyttar unga från sina hembygder för att utbilda sig. Få kommer tillbaka. Utkanterna tunnas ut, äldre och ett minskande antal barnfamiljer blir kvar. Den kommunala ekonomin går på knäna.
Sedan jag började arbeta som lärare i min nya hemby Henningsvær har antalet elever på skolan minskat från 34 till 22. Samtidigt går kommunen med så röda siffror att organisationen nyligen tvångsförvaltades av staten. Nedläggning av flera mindre byskolor har föreslagits, men mötts av så kraftiga protester att diskussionen har skrinlagts. Få är villiga att peka på vad som i stället ska prioriteras ned för att få budgeten att gå ihop.
Gå till staten, lyder i stället mantrat. Men utan en långsiktig plan för byskolornas framtid i en ny verklighet med sviktande befolkningsunderlag, fungerar statliga miljardsubventioner endast som konstgjord andning.
Vad som ska göra landsbygden livskraftig på lång sikt är det få norrmän som har något svar på, inte ens det landsbygdspopulistiska Senterpartiet. Centraliseringsprocessen är långsammare i Norge än i Sverige, mindre brutal. Men den sker likväl.
Frågan är om någon konstruktiv lösning alls står att finna i fler miljardreformer. I grund och botten är det en framgångsfaktor för det norska samhället att så många unga står fria att flytta, studera och skapa nya liv på andra platser än de är födda. Att locka tillbaka dessa, eller nya grupper, kräver mer än ekonomiska incitament.
Det är som en partianställd för socialliberala Venstre i den glesbefolkade skärgårdskommunen Steigen sade till mig i somras: ”Vi hade nyligen vårt första Pridetåg här. Det gör mer för att locka unga att både stanna och flytta hit än några statliga subventioner klarar av”.
Emma Høen Bustos
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!