I Laszlo Krasznahorkais författarskap finns genialitet, galenskap, vansinne, och humor. Eric Luth prisar ett värdigt val och avslöjar hur han visste vad som skulle hända.
5 oktober 2023 tilldelades Jon Fosse Nobelpriset i litteratur. Dagen innan såg jag hans uppsättning av Agota Kristofs Den stora skrivboken på Dramaten.
9 oktober 2025 tilldelades Laszlo Krasznahorkai Nobelpriset i litteratur. En vecka tidigare fick jag en stark känsla av att det barkade hitåt, bokade en biljett till Dramatens besynnerliga uppsättning av ”Motståndets melankoli”, och fick en motståndsöl av Danilo Bejarano direkt efteråt (det var alltså en del av pjäsen).
Jag vet inte, men kanske är teaterlivet i Stockholm bästa lackmustestet på vart det barkar?
Samtidigt som Den stora skrivboken satte ju även stadsteatern i Stockholm upp Han Kangs Vegetarianen.
Speciellt förvånande är inte årets Nobelpris. Jag var redan övertygad, min största oro var om Mats Malm likt Elsa Westerstad och sjukvårdsministern skulle svimma på scenen. Han klarade sig, tack och lov. Krasznahorkai verkar också ha överlevt, vilket alla förstod från Malm som i detalj redogjorde för författarens logistiska förehavanden under december månad.
Det finns något Thomas Bernhardskt över Krasznahorkais prosa. Långa, vindlande, kompakta meningar – mästerligt fångade på svenska av Daniel Gustafsson – som skildrar egensinniga romanfigurer i ett efterkrigseuropa präglat av sår och sprickor.
Men medan Bernhard i den mån han har humor har en slags överflödets och ilskans humor, där skrattet fastnar i halsen på läsaren, mellan allt hat och all vrede som flödar över sidorna, finns det hos Krasznahorkai en varmare humor. En humor som kanske blivit varmare för varje bok. Trots den apokalyptiska stämningen, att mörkret väntar runt hörnet, skildras romanfigurer som gör sitt bästa för att stå upp för något annat. Jag föreställer mig att Krasznahorkai sympatiserar starkt med många av sina udda karaktärer.
Som i Motståndets melankoli, där en cirkus anländer till staden där romanen utspelar sig och hotar att släppa lös olycksbådande krafter. I mötet med ondskan och mörkret vägrar den excentriske musikläraren György Eszter längre att spela harmonisk musik, skönhet ryms inte i en värld fylld av fasa och misär. I stället lägger han sig i sängen, ska aldrig mer stiga upp, det skulle inte ens räcka med femtio år i sängen ”för att fullständigt kunna vila ut från ’galenskapen, fördumningen, förråandet, ignoransen och den massiva erfarenheten av allmänt oförstånd.’”
Valuska har i stället äntrat sin egen drömvärld, styrd av himlen, stjärnorna, planeterna, solen. Han betraktas noggrant av sin mor, fru Pflaum, som medelst tåg är på väg hem till staden och förfäras över medpassagerarnas sjaskighet.
Här är gränsen mycket tunn mellan genialitet och galenskap.
I Den sista vargen, en av mina Krasznahorkai-favoriter, får vi i tre berättelser följa ett skogsområdes sista rovdjur. En journalist från Berlin ska skriva om vargen, en text som aldrig sätter punkt; jägmästaren Herman ska döda vargen, men lyckas aldrig sätta punkt för uppdraget; plötsligt börjar överklassmilitärer festa vilt i skogens utkanter, de hamnar mitt i Hermans väg och snart vet romanen (är det en roman?) inte längre någon hejd, några gränser.
Här är gränsen mycket tunn mellan genialitet och galenskap, vansinne och stort djup. Jag skulle inte kunna säga vilket som var vilket. Det enda jag kan säga är att jag inte förstår hur Daniel Gustafsson har lyckats överföra det till svenska.
Ibland för Krasznahorkai en närmast profetisk ton, men omedelbart balanseras det upp med en putslustighet som tar udden av det profetiska, en underfundighet, något humoristiskt, ”den massiva erfarenheten av allmänt oförstånd”. Allt i en stor europeisk tradition, om de stora europeiska traumana, men med en knäpp touch som sticker ut. Det är fint att Akademien för ovanlighetens skull valde att prisa detta bisarra drag, till skillnad från hans landsman Peter Nadas vars romaner inte direkt rymmer mycket humor. (När gav man senast ett pris till en rolig författare?)
Det är dock till syvende och sist fint att den stora samtida ungerska tradition, som rymmer Krasznahorkai, Nadas, Esterhazy och skulle jag även vilja påstå just Agota Kristof, trots att hon skrev på franska, föräras ett Nobelpris.
Det hade varit skamligt om alla hunnit dö innan ett sådant pris var till stånd.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!