Det känns som att konstruktionen när som helst ska brista, att man som läsare ska känna sig dragen vid näsan. Men vändningen kommer aldrig. Vanja Södergren har läst Christian Kracht nya roman Air och hittar en brytpunkt i Kracht författarskap.
Han har kallats en modern Jorge Luis Borges, jämförts med Bret Easton Ellis, Michel Houellebecq och Karl-Ove Knausgård. Men Christian Krachts spretiga romanvärld liknar ingenting. Ämnesval, genrer och platser tycks spegla Krachts eget kosmopolitiska kringflackande, och med nya romanen Air tycks han röra sig bort från den cynism som han tidigare gjort till sitt kännetecken. Det är eklektiskt, postmodernt och fantasieggande.
Att nämna Christian Kracht i samma andetag som namnen ovan ligger visserligen nära till hands. Han bjuder själv in till jämförelserna. I den autofiktiva Eurotrash (2021) refererar han självironiskt och generöst till samtida kollegor, tillika konkurrenter. Berättarjagets elaka gamla mamma beklagar sig över att han inte skriver mer som Knausgård, Houellebecq eller Daniel Kehlmann – den senare kanske den enda som just nu kan tävla med Kracht om att vara den tyskspråkiga samtidslitteraturens största namn. I en annan scen i boken förväxlas jaget med samme Kehlmann. Så placerar Kracht genom ett subtilt humble brag in sig själv bland vår tids stora författare.
Också i nya romanen Air, som gavs ut på svenska i augusti på Ersatz förlag i översättning av Anna Bengtsson, dyker Knausgård upp i en bisats. Eller rättare sagt hans böcker, som huvudfiguren skymtar genom en bokhandels skyltfönster i Stavanger. Dit har han, Paul – en hipp inredningsarkitekt med osviklig fingertoppskänsla för sina kunders mycket specifika färgpreferenser – kommit för att måla om en gigantisk serverhall i den perfekta vita nyansen.
Sida vid sida med berättelsen om Paul, som utspelar sig i nutid, ställs oväntat en äventyrssaga om ett förmodernt land där en mystisk, despotisk hertig sätter skräck i folket. Så småningom vävs de parallella narrativen ihop. Märkliga öppningar dem emellan perforerar berättelsen och och gör den allt mer drömlik. Det är en medeltida riddarsaga, sci-fi och mjuk fantasy på samma gång.
Men vändningen kommer aldrig – Kracht förblir sagan trogen hela vägen ut.
Redan från början vilar en postironisk osäkerhet över hela konstruktionen. Är det en drift med formen, ett lekfullt experiment som inte är menat på allvar? Först känns det som att jag har hamnat i ett tv-spel. Berättelsen gränsar ständigt till kitsch, som om den hotar att på ett alltför väntat sätt uppfylla sagans konventioner, men Kracht är så medveten om formerna och de litterära klichéerna att man som läsare snarare hemfaller åt intellektualisering, försöker knäcka koden. Med tanke på att Kracht tidigare antytt att vissa av hans romaner i grund och botten ska förstås som just kitsch eller humor är det svårt som läsare att helt släppa garden och hänge sig åt den enkla, raka och smått naivistiska berättelsen. Jag väntar mig att konstruktionen när som helst ska brista, att driften plötsligt ska bli uppenbar och att man som läsare ska känna sig dragen vid näsan. Men vändningen kommer aldrig – Kracht förblir sagan trogen hela vägen ut.
Jag misstänker att osäkerheten uppstår eftersom Kracht tidigare gjort sig känd som cynismens mästare. Han debuterade som 28-åring med Faserland (1995), en bok präglad av en sorts prematur cynism som kanske bara en desillusionerad ung man kan göra till ett fullfjädrat modus operandi. Jaget excellerar i misantropi, driver planlöst runt i Tyskland mellan olika urspårade fester och avfyrar mer eller mindre välformulerade sarkasmer i alla riktningar. Så fort han snuddar vid en allvarlig, uppriktig eller djup tanke avfärdar han den genast med ännu en skopa förakt: ”[Jag tänker] att jag har en vansinnig tur som bor i Tyskland, där ingen måste till någon front vid sjutton års ålder. Det är självklart sossedravel, det som jag tänker, men jag är ju när allt kommer omkring jävligt full.” Idiotisk är det vanligaste adjektivet i Faserland.
Debuten följdes upp av 1979 (2001), där huvudfigurerna befinner sig i Teheran då den islamistiska revolutionen bryter ut. Den politiska dramatiken blir en skarp kontrast till deras jetsetter-hedonism. Men det dramatiska skeendet i landet blir inte mer än en diffus bakgrund, till dess jaget i boken bestämmer sig för att fly landet och söka andlig upplysning på en pilgrimsvandring i Tibet. Verkligheten kommer dock ikapp från ett annat håll när kinesiska soldater misstar honom för ryss och han hamnar i ett maoistiskt arbets- och omskolningsläger.
Kracht har en särskilt genomskådande blick för hur den rousseanska drömmen.
Om det finns något som återkommer i Krachts spretiga produktion är det driften med alla sorters politiska projekt. De flesta ideologier plockas isär: nazismen, hippierörelsen, kommunismen och den tyska kolonialimperialismen. I sina senare verk utvecklar Kracht en särskilt genomskådande blick för hur den rousseanska drömmen om ett återvändande till ett naturligare och mer autentiskt ursprung tar sig uttryck i vår tid.
Han har en osviklig känsla för tidstypiska detaljer och vilka valörer de har för samtidsmänniskan som ständigt konstruerar sin identitet genom dem. Det handlar om rustika restauranger med bara ett bord och en märklig fäbless för tång i alla dess former, en inredningstidskrift som trycks på ”grovt, ljusbrunt returpapper” och där artiklarna pläderar för en ”mild, lätt skruvad antikapitalistisk metafysik”. Det första som händer i Eurotrash är att berättaren köper en hemmastickad ylletröja från två kvinnor och en ung man i skägg. Hela transaktionen förefaller honom för ett ögonblick djupt meningsfull i kontrast till överflödet av lyxartiklar längs Bahnhofstrasse i Zürich. Han tycker sig därmed ha köpten sorts ”hemstickad autenticitet”, och försäljarnas leenden tycks genomsyrade av verklighet och mening.
Även detta visar sig dock vara en chimär. När han kommer hem kliar tröjan, och det vegetariska kollektivet som han trodde hade stickat den visar sig, när han senare söker upp deras hotell på schweiziska landsbygden, vara varken vegetarianer eller speciellt helylle – utan ett sunkigt centrum för tysk alternativmedicin.
Han sticker även hål på den urbana myten om den naturliga människan på landsbygden. I Air känner sig inredningsarkitekten Paul, som flyttat till de avlägsna Orkneyöarna i norra Skottland, tvingad att stödköpa bröd hos ortens enda surdegsbageri eftersom öborna hellre äter färdigskivat formbröd från snabbköpet.
Eller handlar det om att ge upp alla ironiska poser och hänge sig åt en mer tillitsfull relation till tillvaron?
Därmed inte sagt att Kracht omfamnar senmoderniteten eller vurmar för kapitalismen. Det är svårt att inte läsa in en kritik mot tillståndet hos den desillusionerade nutidsmänniskan som efter ideologiernas död är utelämnad till tomt kicksökande. De flesta av Krachts karaktärer lider av en allvarlig form av mal-du-siècle efter nittonhundratalets ideologiska misslyckanden och har svårt att finna ett fäste i tillvaron. Över Eurotrash vilar ett Thomas Bernhardskt hat mot det egna landet Schweiz – både för sina landsmäns ytliga materialism och förmåga att förneka sitt medlöperi under nazismens härjningar. Kracht ser rakt igenom både lyxkonsumtionen och något som skulle kunna kallas en antikapitalistisk estetik – kanske den estetiserande människan över huvud taget.
Även om sarkasmen finns kvar någonstans i bakgrunden liknar Air på sätt och vis den vändning Houellebecq gör i Förinta (2022), från djup (om än humoristisk) cynism till något som i jämförelse känns så oskyldigt och rent att man nästan väntar på när hugget i ryggen kommer. Men det kommer aldrig. Man kan fråga sig hur detta ska tolkas. Har cynismen nått vägs ände – och vad kommer i så fall sen? En regression – en flykt in i sagovärldar? Eller handlar det om att ge upp alla ironiska poser och hänge sig åt en mer tillitsfull relation till tillvaron?
Vanja Södergren
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!