Max Sjöberg skickar ett vykort från en spelning som var så gammaldags att den nästan kändes hemlig.
Förra lördagen såg jag och 10 000 andra självgoda svenskar vår tids största artist i Globen. Eftersom jag nog är den ungefär niotusende bäst lämpade av oss att recensera konserten tänker jag skippa det. Eftersom det statistiskt sett bara var 260 folkpartister där tänker jag istället berätta om den ljuvliga upplevelsen av dubbel skärmfrihet.
Arenan var dels befriad från storbildsskärmar, vilket enligt elaka tungor beror på att man inte ska förfäras så mycket av Dylans åldrande (eller notera kokainresterna under hans inzoomade näsa). Vi med snälla tungor hamnade istället i en gissningstävling halvvägs in i spelningen om vad han egentligen hade på sig. Kombinationen skjorta och v-ringad pullover leder ännu racet, tätt följd av tunn dunjacka och scarf. Tänk vad det gör för samtalen att inte ha svaret på en skärm mitt framför näsan på en!
Men än härligare var förstås att alla mobiltelefoner låstes in i små säkerhetspåsar vid ankomst. Bäst var att slippa se den sedvanliga, hemska skogen av uppsträckta och upplysta mobilskärmar (kollar ni någonsin på alla dessa skakiga inspelningar? Ärligt?).
Näst bäst var att tvingas stänga ute omvärlden i två timmar. Gudarna ska veta att det inte är helt lätt när man halva tiden sitter och undrar vilken låt det är som spelas – eftersom möjligheten att googla setlist ligger tryggt förvarad i en säkerhetspåse, men oj vad glad man blir över att man inte för den sakens skull börjat doomscrolla utan har sinnesnärvaro nog att uppfatta när Dylan plötsligt mumlar fram ett ”it ain’t me, babe” under vad man trodde var ännu en outgiven b-sida.
Att det ibland blev lite monotont var kanske nyttigt.
Att det ibland blev lite monotont var kanske nyttigt. Möjligen finns här utrymme för en analogi till skolbänken – om man inte börjar kolla Instagram reels när läraren håller en lite för långsam utläggning om skillnaden mellan kvarts och fältspat eller hur man multiplicerar negativa tal så kanske man snappar upp lite mer av vad som sägs där framme (och kanske hittar ett väl maskerat it ain’t me babe i lärarens monotona malande, vem vet).
När vi kommer ut i höstkylan är stämningen upprymd och fnittrig. Vi är rörande överens om att spelningen blev fem gånger bättre av att vi tillfälligt befriats från våra smartphonebojor. På vägen hem kastar jag tyvärr inte säkerhetspåsen med min mobiltelefon i vattnet från Skanstullsbron, utan postar en bild på Instagram. Det är tydligt att jag behöver (de [L]iberala) politikernas hjälp att bli befriad för gott.
Max Sjöberg
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!