Lydia Sandgren är ingen Dante

I Lydia Sandgrens nya roman estetiseras klassisk bildning. Margareta Barabash recenserar och finner det stora problemet med romaner inom genren mörk akademi.

Vi är alla överens om att kulturkanon är höstens största kulturhändelse. På samma vis kan vi nog enas om att höstens näst största kulturhändelse är Lydia Sandgrens efterlängtade återkomst, mastodontromanen Artens överlevnad.

I korta drag: En Göteborgsförfattare får i uppdrag att skriva en biografi över en berömd italiensk dirigent, av dennes svenska änka. Han reser ner till Rom och dras i takt med sin research djupare och djupare ner i familjens historia. Vi färdas genom decennierna, mellan maoistkretsar i 70-talets Göteborg, soaréer med New Yorks kulturelit och repetitioner på La Scala. I bakgrunden passerar figurer från Sandgrens debutroman Samlade verk. Biografin ska ges ut på Martin Bergs förlag och dirigentens änka är moster till ingen mindre än konstnären Gustav Becker. Men något står inte rätt till. Efter ett tag inser författaren att det lurar en konkurrent i skuggorna.

Sandgren ställer mönsterlivet med dess förutsägbarhet, strävsamhet och materiella begär mot lusten att hänge sig åt äventyret.

Den nästan 800 sidor långa romanen har ett rikt persongalleri och flera historier berättas samtidigt. Det mest intressanta spåret är utan tvekan brottningsmatchen med den småborgerliga identiteten. Sandgren ställer mönsterlivet med dess förutsägbarhet, strävsamhet och materiella begär mot lusten att hänge sig åt äventyret. Trygghet kontra frihet. Människan vill ha både och, hels

t samtidigt. De olika romanfigurerna får symbolisera det vackra och det fula med vardera. Förvillade 68-radikaler samsas om sidorna tillsammans med byggherrar, plågade genier, Linkedin-robotar och kufiga studenter. Vem som egentligen har rätt lämnas helt öppet.

Som läsare önskar jag att Sandgren hade vågat borra djupare i detta spår. Den borgerliga klassens behov av självrannsakan har sällan varit större än i en tid där man inte längre tvingar sina barn att ta pianolektioner. Ändå nöjer hon sig med att spinna vidare på tanken över några sidor, för att sedan hastigt lämna den utan att riktigt slutföra resonemanget. Handlingen – eller snarare handlingarna – måste framåt, till varje pris, utan att idéerna nämnvärt utvecklas. Därför bottnar Artens överlevnad aldrig tillräckligt djupt för att kunna klassas som en idéroman. Samtidigt är intrigen inte tillräckligt medryckande för att fungera som en spänningsroman.

Vad som dock karaktäriserar genren är att den inte klarar av att nå upp till den nivå som verken den estetiserar befinner sig på.

Det är dessvärre ett vanligt problem inom mörk akademi (dark academia). Genren estetiserar klassisk bildning. Det är inget fel på det, för låt oss vara ärliga: Dammiga universitetsbibliotek, grekiska tragedier, joniska pelare, en sista Gauloises som delas i stadsparken en månskensnatt, efter en afton av rödvinsstinna diskussioner om Kants kategoriska imperativ – det är en så kallad vibe. Vad som dock karaktäriserar genren är att den inte klarar av att nå upp till den nivå som verken den estetiserar befinner sig på. Författarens fokus hamnar på dekoren snarare än det själsliga och det filosofiska. Sandgrens hjältar vandrar längs Florens gator och läser Den gudomliga komedin. Men själv är hon ingen Dante.

Margareta Barabash

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!