Kulturredaktör Max Hjelm tar pulsen på Oslo inför det norska valet. Filmen om skandalen kring Høyres Erna Solberg vore otänkbar i Sverige. Cigaretterna är dyra.
Artonnollsju röker jag en cigarett på Politiker’ns uteservering. Ovanför mig LO:s, Arbeiderpartiets och Venstres respektive hus. Därav namnet på restaurangen, får man väl anta.
Nittontretton på toppen av Arbeiderpartiets hus tar de tre trendiga killarna som är experter på pizzadeg väldigt lång tid på sig för att laga våra pizzor (220 norska). Och vi har extremt bråttom till filmen som hånar Høyres partiledare Erna Solberg – hon framställs som dum, alkoholiserad och kåt i filmen Ingen kommentar (ett vanligt skämt är att hon säger ”Ska vi beställa takeaway” och hela biosalongen skrattar). Jag är stressad över att inte hinna till kinon men blir lugnare när jag tittar på den underbara servitrisen som röker medan hon går mellan borden och ser ut som Nora Haukland – influeraren som var ihop med skandalprinsen Marius Borg Høiby. Vi tar pizzan i handen och springer till trikken och hinner till bion.
Oslo känns som en stor stad men Norge är ett litet land. På dyra esplanader dansar fräscha norskar med stora leenden utanför en bar och sjunger Loreens Euphoria som om 1905 aldrig hänt. Det är en 40-årsfest vi kraschar men det förstår vi inte när vi går in och äter deras lösgodis, beställer en öl för halva veckopengen. Norrmännen är för trevliga för att säga något, de tvingar oss att dansa i stället (det krävs inte mycket). Alla sjunger med till Händerna mot himlen av Petra Marklund och det säger väl allt om landets futtighet men kanske också lite om låtens storhet.
Nollnollnollsju jag köper ett paket cigg (194 norska) och går tillbaka till baren. Skjortorna, det levnadskraftiga håret, välavvägda sminkningar skvallrar om att det här är personer som pratar kvadratmeterpris i obegripliga belopp. Födelsedagsbarnet kramar oss när vi ska gå och berättar att hon ska rösta på Rødt – Socialisterna. Vissa klass- och könsbaserade moderna väljarmönster finns i alla städer.
Fremskrittspartiet är inte Sverigedemokraterna, men väl vad Ny Demokrati varit om Bert och Ian haft organisationsförmå
ga. I don’t – som de säger på andra sidan Nordsjön – know, men det känns så. Partiledaren Sylvi Listhaug har ägnat flera valrörelser åt att varna för ”svenske tilstander” vad gäller gängkriminalitet och invandrare – och tjänar troligen fortfarande på det. Nu vill hon ha ”svenske tilstander” på bensinpriser, matpriser och skattepolitik.
I DN säger Ali Esbati – Vänsterpartist gone internationell rådgivare i den globala arbetarrörelsens tjänst – att de svenska sociala problemen ”uppenbart” hänger ihop med högerns ekonomiska politik. Fattar inte Listhaug det? Men det handlar inte om att fatta, förstås.
Norge tänker mycket på Sverige, men vi inte så mycket på dem. De är den eviga lillebrodern, även om de växt sig längre. Lätt att tänka som svensk, förstås. Men nu är det dags att lägga sig. Vårt broderfolk ska gå till val.
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!
