I den norska valrörelsen har Arbeiderpartiet och Høyre försökt kväva debatten i känsliga konfliktfrågor för att inte uppröra stora väljargrupper. Men vad händer när det inte går att rösta för något annat än det redan existerande? På plats i Oslo nystar Henrik Dalgard i en märkbart konfliktlös valrörelse.
När jag frågar om de stora idékonflikterna i ”valrörelsen” ser ungmoderaten förvirrad ut. Jag upprepar frågan. Han googlar undrande och visar upp en bild på en valross.
Vi befinner oss trots allt en bit ifrån en nordisk union.
När vi går förbi valbodarna på Karl Johan två dagar innan valet slår det mig att det finns en speciell energi i valrörelser. Valarbetarna är i zonen, har tillbringat veckor med att föra fram partiets budskap. Talepunkterna har förfinats, konfliktlinjerna kokats ner till det mest grundläggande. I den förenklade retoriken, som ofta känns både olidlig och fördummande, går det dock att få syn på saker som döljs i de politiska partiernas vardagslunk mellan valen.
När vi till slut förstår varandra suckas det uppgivet.
Små sakfrågor har kommit och gått men i de långa linjerna går det inte att finna några stora konfliktytor.
De stora konflikterna har lyst med sin frånvaro, menar han. Visst har man bråkat om förmögenhetsskatten, den som enligt högersidan driver företag och entreprenörer ur landet och som vänstersidan menar garanterar ett jämlikt solidariskt samhälle. Men i övrigt har det varit en fragmenterad valrörelse. Små sakfrågor har kommit och gått men i de långa linjerna går det inte att finna några stora konfliktytor.
Vi vandrar vidare längs Karl Johan och kommer till Arbetarpartiet, i hopp om tydligare talepunkter. Men icke. Där resonerar valarbetarna om de stora spörsmålen – den internationella politiken: Ukraina, solidaritet med Gaza och värnandet av ett enat Europa med den ständigt påträngande osäkerheten från USA.
Men i samtliga frågor påtalas den stora enigheten. Framförallt mellan Høyre och Arbeiderpartiet. Visst finns det ideologiska skillnader. Synen på välfärden, den enskildes roll gentemot staten, hur oljefonden ska användas, men dessa mer grundläggande konfliktlinjer tycks ligga långt ifrån den dagspolitiska debatten.
Tidigt nästa dag beger vi oss iväg ut till Tøyen, ett välmående och vackert ”utsatt område” (med norska mått mätt), där höghus av miljonprogramskaraktär bryts av med anrika gamla fasader. På kaféet Skatten träffar vi Senterpartiets toppnamn i Oslo Synne Lerhol. Hon beskriver samma tendens, men mer irriterat. De mindre partierna i form av Senterpartiet och Venstre har försökt få upp EU-frågan på den politiska dagordningen, som hon beskriver som den mest värderingsladdade (”potenta”) politiska frågan i norsk politik. Inte för att de båda partierna håller med varandra och kan göra gemensam sak. Tvärtom. Venstre har en internationell grundsyn och vill ta Norge in i EU, medan Senterpartiet påminner om det gamla svenska Centerpartiets konservativa decentralism.
Däremot drömmer de båda om konflikt.
Men Arbeiderpartiet och Høyre håller emot. Att lyfta fram en så sprängfylld fråga vore dåraktigt, splittrande. Inte något för statsbärande ansvarsfulla partier att syssla med.
Dagen efter möter vi upp Espen Emil Thygesen vid huvudingången vid Stortinget, det norska parlamentet. Efter en kopp förvånansvärt gott kaffe visar han oss upp till ett gammaldags förhandlingsrum där han vanligtvis träffar lobbyister och intressegrupper.
Förmögenhetsskatten är en av få sakfrågor av ideologisk karaktär där de båda partierna tycker olika.
Snabbt kommer han in på samma frågor som sin partikollega – de två stora partierna har inte velat ha en EU-debatt.
– Høyre och Arbeiderpartiet har lagt sig nära varandra och vill minimera konfliktytorna för att inte uppröra stora väljargrupper. Det är också därför förmögenhetskatten har blivit en sådan stor valfråga. Det är en av få sakfrågor av ideologisk karaktär där de båda partierna tycker olika.
Vad händer då i en valrörelse som saknar reella idémässiga konflikter?
Det blir personfrågorna som står i centrum, vem som är mest lämplig att leda landet. Arbeiderpartiet målar upp en dikotomi mellan deras kandidat Jonas Gahr Støre och Fremskrittspartiets Sylvi Listhaug. Statsministern från det statsbärande partiet. eller den oprövade populistpartiledaren som själv varit märkbart svävande på om hon söker statsministerposten. Høyre har å sin sida spelat på Erna Solbergs statsmannamässighet och folkliga kredo. ”Inga slagord” lyder valbudskapet.
Allt påminner om hur Socialdemokraterna sökte göra valet 2022 till en folkomröstning om Magdalena Andersson, och hur man nu ständigt varnar om Jimmie Åkessons position i en eventuell borgerlig regering efter nästa val.
Men när fokus förflyttas från ideologiska motsättningar till karaktär och trovärdighet är det något som går förlorat – en tanke om något annat än det redan rådande. Att samhället kan utvecklas till något bättre, kanske omvandlas i grunden för den radikalt lagda, det politik i grund och botten handlar om.
Det är också därför politisk konflikt är ett sundhetstecken i en valrörelse. Det synliggör alternativen för väljaren. Olika bilder av samhället att gå efter, i stället för att välja mellan olika personer som enbart är representanter för att låta det rådande fortsätta att existera.
Frågan är om det räcker med en hätsk debatt om en förmögenhetsskatt.
Henrik Dalgard
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!