Det fanns en tid då Norden kunde ha spelat en roll som en politisk kraft. I dag är det EU som är den självklara arenan för nordiskt samarbete, det menar den liberale skribenten Carl-Vincent Reimers.
Runstenarna kan lära oss mycket om de nordiska folkens europeiska färder. Om tider när fria män seglade hela vägen till Konstantinopel och handeln till sjöss fick Mälardalen att svämma över av saxiskt, frankiskt och romerskt guld.
I dag är det mer nordiskt att glorifiera hembygden, snarare än att ge sig ut längs med Europas kuster. ”Det våras för Norden”, skriver exempelvis Richard Appelbom i en ledare (16/7) i Eskilstuna-Kuriren, och efterfrågar ett Norden som tar täten inför ”ryska hot och ett oberäkneligt USA”. Det är bara en av flera texter i år som aktualiserar en nygammal fråga om det svenska internationella engagemanget: Ska det kanaliseras i Norden, Europa eller globalt?
Det är en ödets ironi att Appelbom skriver sin appell just i Eskilstuna-Kuriren. Tidningen har ju fått sitt namn efter en av de första pionjärer som försökte europeisera Norden, den kristne missionären Sankt Eskil. Men Eskil hann inte döpa särskilt många hedningar innan han mötte sitt öde i Strängnäs, där han stenades till döds av arga, asatroende svear.
Jag påstår så klart inte att dagens upprop för ett enat Norden har särskilt mycket gemensamt med dessa blonda talibaner.
Men också bland dagens Norden-vurm finns ett stänk av skepticism mot det europeiska, även om det nu är Kommissionen och inte Kristus som är måltavlan. På så sätt går en linje från asarna i Strängnäs, via Folkpartiets Bertil Ohlin som på 1950-talet avfärdade det europeiska samarbetet som en främmande klubb för katoliker och sydeuropéer, till dagens upprop för mer nordiskt samarbete.
Historiens ånglok har helt enkelt redan dragit förbi.
En del Norden-vänner kanske argumenterar att det inte finns någon motsättning mellan ett starkare nordiskt samarbete och EU. Idealistens privilegium. I praktisk politik är det alltid en konkurrens mellan olika internationella samarbeten, synnerligen om de inbegriper överstatlighet. En nordisk inre marknad, en nordisk gemensam valuta och ett nordiskt försvarssamarbete blir därmed en konkurrent till europeiska motsvarigheter.
Bryssel eller Köpenhamn kan vara navet, men inte samtidigt.
Det starkaste skälet för att avfärda ett starkare Norden är dock att regionen inte längre är geopolitiskt relevant.
Så har det inte alltid varit. Under Napoleonkrigen 1808 tvingades Danmark, som var allierat med Frankrike, förklara krig mot Sverige, som var allierat med Storbritannien. Men inget av länderna ville egentligen ha krig, och en starkare nordism hade kunnat förhindra blodsutgjutelsen.
Ett nytt tillfälle gavs under skandinavismens gyllene era 1848, när danskarna kallade på hjälp från svenskar och norrmän för att försvara Jylland mot angreppet från den uppåtgående stormakten Preussen. En episod som upprepades 1864, då landet återigen anfölls söderifrån och som konsekvens fick avträda Schleswig-Holstein. Men ingen av gångerna förmådde Stockholm eller Oslo leva upp till skandinavismens ideal.
Sist men absolut inte minst kunde nordismen ha visat sitt mod i upptakten till andra världskriget. Ett nordiskt försvarsförbund var då en reell möjlighet, både mot Nazityskland och mot Sovjetunionen. Men de nordiska länderna förblev splittrade, och efter den tyska invasionen av Norge 1940 vägrade statsminister Per-Albin Hansson ge den norske kungen fri lejd till Sverige.
Sällan har det nordiska engagemanget stått så lågt i kurs som i den svenska regeringen 1940.
Men att dåtida politiker misslyckades med att leva upp till sina nordiska ideal kan inte i dag bli skäl att återuppliva tankarna om ett enat Norden. Historiens ånglok har helt enkelt redan dragit förbi.
Alla fyra gånger i senmodern tid då Hegels Weltgeist gav Norden en chans – 1808, 1848, 1864 och 1940 – hotades Norden av konkurrerande europeiska samhällssystem. Napoleons franska imperialism, den preussiska militärstaten, och Hitlers mördarregim. Då fanns en poäng med den nordiska enigheten, förankrad i självstyre, parlamentarism och konstitutionell monarki.
Norden är ett internationellt samarbete där man slipper energikrävande kulturkrockar. Dessvärre är det lika impotent som det är okomplicerat.
Men i dag finns inga skäl att konkurrera mot den värderingspolitiska enighet som sedan 1950 vuxit fram i Europa genom Europeiska unionen. EU är nu den självklara arenan för nordiskt samarbete, även om vi villigt ska erkänna att vi från början tvekade (och Norge tvekar än). Här finns de demokratiska värderingar som förenar både Norden och våra europeiska grannar, och här finns institutionerna som gör politiskt, ekonomiskt och militärt samarbete möjligt.
För det andra är de geopolitiska konkurrenterna till dagens Norden – Kina, Ryssland och nu även USA – betydligt större än vad de historiska konkurrenterna en gång var. Norden saknar den ekonomiska, politiska och militära tyngd som kan ge oss geopolitisk relevans. De nordiska ländernas ekonomier är innovativa och dynamiska, men i samlad BNP kan vi fortfarande bara mäta oss med Italien. Che Palle!
Och vi kan inte göra en europeisk stridshingst av en Islandsponny, hur mycket vi än önskar det.
Kvar dröjer sig en stilla sympati för alla de som ser Norden som ett hemtrevligt alternativ till Bryssels ogenomträngliga EU-prosa och labyrintiska beslutsprocesser. För ja, nog är Norden ett internationellt samarbete där man slipper energikrävande kulturkrockar. Dessvärre är det lika impotent som det är okomplicerat. Norden har i svensk politik fått de låga förväntningarnas internationalism.
Vi bör sikta högre än så. Låt därför Norden vara vad det är bäst: En vakthund för friheten, men inom ramen för det långt viktigare europeiska samarbetet.
Carl-Vincent Reimers
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!