Nu är tiden mogen för en nordisk konfederation. Idén håller redan på att bli en del av tidsandan. Det som återstår är att ge den form, skriver företrädare för tankesmedjan Aurora Center – som grundades för just det syftet.
Sveriges utträde ur Kalmarunionen markerade början på de nordiska ländernas särutveckling. Under århundradena som följde utvecklade varje land sin egen identitet och sina egna institutioner och samhällsgemenskaper. Idén om Norden som en enad kulturell och politisk enhet återkom då och då, men fick aldrig något bestående fäste. Först efter kalla krigets början blev vi påminda om både nödvändigheten av, och möjligheten till, sammanhållning.
Helsingforsavtalet från 1962, ofta kallat ”den nordiska konstitutionen”, formaliserade vårt regionala samarbete och lade grunden för institutioner som Nordiska ministerrådet och Nordiska investeringsbanken. Med avtalet inleddes en period då länderna långsamt, men i ökande grad närmade sig varandra. Efter kalla krigets slut blev vi dock självbelåtna, och förlorade momentum.
Uppvaknandet till behovet av nordisk integration kom gradvis. Rysslands invasion av Georgien år 2008 avslöjade landets nyväckta imperialistiska ambitioner, men de geopolitiska jordbävningarna kändes varken av folk i allmänhet eller av politikerna som representerade dem. Det gjorde däremot den fullskaliga invasionen av Ukraina.
Stormakter är i grunden opålitliga allierade. Deras strategiska intressen är globala, och mindre nationer – även nära allierade – kan snabbt bli förbrukningsvaror när prioriteringar skiftar.
Samtidigt började nya handelsvägar och möjligheter till utvinning av sällsynta jordartsmetaller i vår egen bakgård dra till sig uppmärksamhet från världsmakterna. Arktis började sakta men säkert att utvecklas till en geopolitisk brännpunkt. Arktis strategiska betydelse har länge varit tydlig, men när en amerikansk president lekte med tanken att köpa nordiskt territorium började en ny verklighet att sjunka in i hela regionen: Stormakter är i grunden opålitliga allierade. Deras strategiska intressen är globala, och mindre nationer – även nära allierade – kan snabbt bli förbrukningsvaror när prioriteringar skiftar.
När den multilaterala världsordningen började brytas ned försvarade Norden värderingar som få fortfarande trodde på. Plötsligt blev något uppenbart: Nu är det inte bara dags för nordisk sammanhållning – det är dags att erkänna vårt gemensamma ansvar för världens moraliska riktning.
Denna insikt ledde oss – en grupp människor som lever i, är formade av och hängivna till Norden – till att grunda Aurora Center: en tankesmedja som arbetar för en framtida nordisk union. I den multipolära värld vi ser växa fram menar vi att Norden bör bli ett eget maktcentrum, en mjuk supermakt som lyser som en fyrbåk i världen för civilisation, måttfullhet och tillit. En mjuk supermakt som kan föregå med gott exempel när den nuvarande fackelbäraren för liberal demokrati alltmer misslyckas med att försvara sina egna demokratiska värderingar.
Vår ingång skiljer sig från tidigare förslag om nordisk integration. År 2009 föreslog historikern Gunnar Wetterberg en nordisk federation. Den mediala uppmärksamheten var stor och nästan hälften av den svenska befolkningen stödde idén. Men ögonblicket gick förlorat – och med det momentumet.
Det går att dra lärdomar från det misslyckandet. Tajmingen var dålig, då de globala institutionerna fortfarande kändes stabila. Idén var för top-down, och behandlade sammanhållning som ett beslut snarare än en process. Och det fanns ingen struktur som kunde föra idén vidare. Energin rann ut i sanden.
Det är där vi skiljer oss åt.
Europeiska unionen byggdes exempelvis till stor del genom institutionell design, men med liten hänsyn till gemensamma kulturella och medborgerliga grunder.
Sammanhållning är inget man åstadkommer genom ett knapptryck. Det är inte en enstaka händelse, utan en process. Vårt kulturella, ekonomiska och känslomässiga närmande måste gå hand i hand med institutionella förändringar. Det som saknades 2009 var en strategi för hur man närmar sig varandra över tid. Europeiska unionen byggdes exempelvis till stor del genom institutionell design, men med liten hänsyn till gemensamma kulturella och medborgerliga grunder. Fördrag och handelsavtal kan skapa sammanhållning och fred i stabila tider, men när trycket ökar – som under migrationskrisen 2016 – blir det smärtsamt tydligt hur tunn denna sammanhållning är.
Vi på Aurora Center arbetar därför i stället för en nordisk konfederation, samtidigt som vi försöker odla ett regionalt medvetande – en ny känsla av ett ”vi”. Denna vi-känsla är vad som håller ett samhälle samman under press, vilket vi bland annat ser i Ukraina. Och denna medborgerliga sammanhållning kommer att vara avgörande för att förverkliga unionen. Tryck underifrån krävs för institutionell förändring.
Vårt arbete sker längs två spår: ett institutionellt och ett kulturellt. Utan en djup vi-känsla är fördrag sköra, och utan institutionell form bleknar känslan.
I det institutionella spåret försöker vi påverka den pågående diskussionen om att revidera Helsingforsavtalet. År 2024 uppmanade Nordiska rådet regionens regeringar att uppdatera avtalet, en process som nu är i gång. Vi ser detta som en sällsynt möjlighet att påverka det nordiska samarbetets riktning – och att utforska om det befintliga institutionella ramverket kan utvecklas mot djupare integration, eller om ett nytt politiskt verktyg, såsom ett trans-nordiskt parti, kommer att behövas för att driva projektet vidare.
De förändringar som nu har föreslagits tar lovande steg i rätt riktning. Som att ge mer röst åt de autonoma regionerna, att lägga till försvar, civilt beredskap och gemensamma värderingar i avtalstexten för samarbetet. Men mycket saknas ännu.
Avtalet speglar fortfarande 1960-talets logik, då en modest mellanstatlighet och öppna gränser var tillräckligt. Det ramverket håller inte längre. Omförhandlingen av Helsingforsavtalet är en möjlighet – och kanske den enda vi får på länge – att ompröva det strategiska syftet och den strategiska strukturen för det formella nordiska samarbetet.
Det räcker inte att uppdatera artiklarna i avtalet, utan vi borde också förändra paradigmet som samarbetet bygger på. Vi bör inte längre se det nordiska samarbetet som ett projekt byggt på vänskap och tillfällig samverkan. Avtalet bör i stället bli grunden för en enad strategisk allians.
Varje år ska tusentals deltagare samlas i ett nytt nordiskt land för att diskutera, njuta av Nordens rika kultur och knyta nya band.
Jämte vårt institutionella arbete menar vi att det viktigaste sättet att bygga en nordisk gemenskap på är att skapa möjligheter för människor att mötas ansikte mot ansikte. I dagsläget möts nordiska parlament och regeringar regelbundet, men det finns få strukturerade mötesplatser för medborgarna – eller för bärarna av det symboliska kapitalet, det vill säga statscheferna – att samlas. De flesta av mötena mellan regionens kungar och presidenter är fortfarande bilaterala och ceremoniella, inte samhällsinriktade eller regionalt integrerade.
Därför arbetar vi just nu med att anordna en ny medborgarfestival. Varje år ska tusentals deltagare samlas i ett nytt nordiskt land för att diskutera, njuta av Nordens rika kultur och knyta nya band. Genom filmer, forum, musik och meningsfulla ögonblick tillsammans ska festivalen skapa utrymme för ostrukturerade möten. Den är inte designad för att planera fram sammanhållning – utan för att låta den växa fram.
Festivalen knyter an till ett av våra övergripande mål: Att få nordiska människor att mötas oftare, oavsett om det är inom politiken, studentlivet, försvaret eller näringslivet.
När vi har arbetat med dessa frågor har vi blivit både motiverade och positivt överraskade av det såväl symboliska som konkreta stöd vi fått för våra idéer runtom i Norden. Vårt arbete har gått snabbare än vi trott. Våra möten med politiker, akademiker, företagsledare och kulturpersonligheter, människor med insyn eller fingertoppskänsla, har gjort oss övertygade om att ett nytt kapitel i den nordiska sammanhållningen är oundvikligt. Idén håller redan på att bli en del av tidsandan. Det som återstår är att ge den form.
Juho Rautahonka, Lauri Paloheimo och Ali Sadeghi
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!