De nordiska länderna har en stor välfärdsstat gemensamt. Bengt Lindroth, journalist och författare som är aktuell med boken Homo affectus. Sverige, Norden och folkhemstanken, förklarar hur den växt fram.
Den nordiska välfärdsstaten bör studeras av flera aktuella skäl. Ett är att ta död på myten om att tankarna bakom välfärdsstaten skulle vara exklusivt socialdemokratiska. De har ursprung också i liberala, frisinnade och agrara eller centerorienterade miljöer runt om i Norden.
Men varför förknippas begreppet välfärdsstat med just Norden?
Även om likartade institutioner vuxit fram på andra håll i Europa buntar omvärlden gärna ihop oss till ”The Nordic Welfare States”. Den danska historikerveteranen Uffe Østergård har, liksom Katarina Barrling i Sverige, konstaterat att det nog har något med protestantismen att göra. Han har skrivit att ”det är i synnerhet i länder med lutheransk bakgrund som socialdemokratiska masspartier slagit rot och etablerat välfärdsstater.”
Förklaringen kan vara lutherdomens betoning av arbetets och arbetsmoralens vikt för samhällsbygget.
Förklaringen kan vara lutherdomens betoning av arbetets och arbetsmoralens vikt för samhällsbygget. Som åtföljs av förpliktelser att måna om hela det arbetande folkets väl och ve. Och att socialdemokrater haft huvudroller i Norden vid välfärdssystemens tillkomst under 1900-talet är oomtvistligt. Men det är inte hela sanningen.
Den nordiska välfärdsstatens grundidé är universalismen: att socialförsäkringarna, vården, omsorgen och den allmänna skolan ska omfatta alla berörda medborgare. De ekonomiska bördorna ska då också delas av alla. Första gången detta blev verklig politik var i Danmark under 1890-talet. Då existerade visserligen redan en lagstiftad socialförsäkringsordning i Otto von Bismarcks just enade Tyskland. Men den finansierades främst via inbetalningar från arbetsgivare och arbetare. Där bakom skymtade den auktoritära regimens önskan att ta vinden ur seglen för en framväxande socialdemokrati.
I Danmark blev det annorlunda. I Folketinget slöt de socialt uppåtstigande jordbrukarna en kompromiss med stadsborgerligheten om en allmän och statligt finansierad grundpension. Efter en liknande modell har välfärdssystemen växt fram runt om i Norden. Den amerikanske statsvetaren Peter Baldwin har, i en klassisk bok, menat att ”hemligheten bakom den skandinaviska välfärdsstatens succé har varit att både medelklassen och arbetarklassen upplevde fördelar med det.” Baldwin liknade det vid en försäkringsmässig riskfördelning mellan olika grupper och klasser. Den bidrog till det slags ömsesidiga hänsyn som danskarna efterlyser när de i dag talar om behovet av sammenhӕngskraft eller tillit i samhället.
Den nordiska välfärdsstaten har alltså en stark rottråd ner bland danska borgare och bönder. De inspirerades dessutom av prästen, folkbildaren, debattören och psalmdiktaren N F S Grundtvig (1783 –1872). Hans predikande om ”folklighetens” nödvändighet för det danska nationsbygget vinner genklang än i dag bland mittenpolitiker och socialdemokrater.
Om Danmark haft sin Grundtvig har Sverige haft sin Per Albin Hansson. I folkhemstalet 1928 talade han om ”gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några priviligierade eller tillbakasatta…”. Det blev upptakten till Folkhemmet, eller välfärdsstaten Sverige. Men – märk väl – detta möjliggjordes av den kompromiss Socialdemokraterna 1933 gjorde med dåvarande Bondeförbundet. Den så kallade kohandeln innebar att bönder och arbetare tillsammans, med finans- och socialpolitik som ett av flera medel, bekämpade den djupa depression som skakade både Europa och USA. De lyckades. Precis som i Danmark, varifrån Per Albin Hansson för övrigt hämtade inspiration när hans socialdemokratiska statsministerkollega Thorvald Stauning lite tidigare slöt det så kallade Kanslergadeforliget med liberala Venstre.
Den här framåtsträvande politiken stärkte de nordiska demokratiernas immunförsvar mot fascismen och kommunismen, som snart förde stora delar av övriga Europa i fördärvet.
I Norge gjordes en likartad uppgörelse något år senare. I Finland var socialdemokratin länge försvagad efter inbördeskriget 1918. I stället drev agrarerna i finska Centerpartiet och deras ledare Kyösti Kallio på. Först med en stor jordfördelningsreform, sedan med republikens första allmänna folkpension. Efter krigen mot Sovjetunionen fortsatte arbetet under agrarledaren Urho Kekkonen.
Den nordiska välfärdsstaten har sin storhetstid bakom sig.
De universella och offentligt bekostade nordiska välfärdssystemen fick alla sina olikheter. Socialförsäkringarna utformades skiljaktiga. Danmark tillät mer av privata eller ideella och kooperativa utförare inom hälsosektorn, omsorgen och skolväsendet (dock inga aktiebolagsskolor!), en följd av de tidiga borgerliga inflytandena. Detta till skillnad från den svenska socialdemokratiska strategin som litade nästan helt till stat och kommun, liksom i Norge. Finland godtog fler inslag av ideella eller civila aktörer. En återspegling av centerrörelsens maktposition.
Den nordiska välfärdsstaten har sin storhetstid bakom sig. Den fungerade som bäst inom nationalstaternas ramar. Tron på de universella systemen har sedan 1980-talet utmanats av globaliseringen och människornas större rörlighet, av EU:s ökade inflytande, av finanskapitalismens och marknadstänkandets framstötar.
I Sverige är dramatiken kring välfärdsstaten större än i övriga Norden. Socialdemokraternas starka hegemoni sedan 1930-talet provocerade femtio-sextio år senare fram en kraftig, borgerligt ideologisk motreaktion, med nyordningar och privatiseringar inom arbetsmarknad, vård och skola. Mer så än hos grannländerna. Och historien förklarar varför: Hos dem har liberaler och centerrörelser oftare varit medansvariga vid systemens utformning.
Risken tycks därför vara störst för att det blir i Sverige som den nordiska välfärdsstatens själva hjärta försvagas snabbast, det vill säga att sammenhӕngskraften och tilliten mellan människorna sviktar. Desto viktigare att de socialliberaler som förhoppningsvis ännu finns, knyter an till de pionjärer man haft i de egna leden. Det var Karl Staaffs regering som 1913 införde den allmänna folkpensionen. Ett arv som förpliktar. Moralen bakom den nordiska välfärdsstaten är lika giltig nu som då.
Bengt Lindroth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!