Vilket moraliskt ansvar har vi människor gentemot djur – och hur ser konservatismen på denna fråga? Filosofen Olle Torpman undersöker hur konservativa idéer om ordning, tradition och ansvar formar synen på djurens moraliska status.
Alla politiska ideologier involverar en mer eller mindre explicit syn på politisk inkludering. Denna syn innebär ett svar på frågan om för vem politiken ska föras, samt hur långt en nations eller medborgares ansvar sträcker sig. Denna fråga brukar i moralfilosofiska sammanhang betraktas som en fråga om moralisk status – om vilka som är värda vår direkta moraliska omsorg. Är det primärt de egna medborgarna, eller alla människor oavsett geografisk hemvist? Eller kanske till och med djur och natur?
Den mest utbredda synen på moralisk status bland politiska ideologier kallas antropocentrism, enligt vilken endast människor har direkt moralisk status. Alternativet till antropocentrism är icke-antropocentrism, enligt vilken inte bara människor har moralisk status, utan även icke-mänskliga djur, levande organismer, biologisk mångfald, ekosystem, eller till och med icke-levande ting såsom institutioner och byggnader.
Även om alla ideologier påbjuder ett visst mått av hänsynstagande till djur, så ser detta hänsynstagande lite olika ut. Det ges också lite olika motiveringar. Här ska jag titta närmare på konservatismens syn på (icke-mänskliga) djurs status – och vad den säger om våra skyldigheter gentemot dem.
De vanligaste formerna av konservatism anammar antropocentrismen. De är med andra ord människocentrerade. Alla politikens yttersta mål rör människor – mänskliga liv, traditioner, friheter, gemenskaper och så vidare. Denna typ av konservatism tenderar därför att tillskriva djuren en indirekt moralisk status. Det betyder dock inte att vi inte ska bry oss om dem, vilket jag strax ska säga mer om.
Innan dess vill jag notera att konservatismen inte med nödvändighet måste vara antropocentrisk. Det går att vara icke-antropocentriker och konservativ – och alltså tycka att inte bara människor är värda en direkt moralisk omsorg. Inom miljöetiken förekommer flera olika idéer som alla anammar en konservativ bevarandeprincip kopplad till djur och natur. De delar alltså idén med antropocentriska konservativa att det rena, stabila, naturliga och väletablerade ska bevaras – inte minst inom våra gemenskaper – men med en vidare tolkning av vad detta innebär.
Kopplingen mellan icke-antropocentrism och konservatism kan motiveras på olika sätt. Ett motiv är att (den orörda) naturen är något av det mest rena, naturliga och väletablerade som finns. Ett annat motiv är att vi inte bara tillhör och har skyldigheter gentemot olika sociala gemenskaper, utan även vissa biotiska eller ekologiska gemenskaper. Kopplingen ifråga återspeglas också i diskussionen om egenvärdet av artbevarande eller bevarande av biologisk mångfald. Enligt denna idé kan alltså djur betraktas som jämlikar med oss människor, och därmed vara värda vår omsorg – ungefär på samma sätt som våra medmänniskor.
I allmänhet tenderar dessa konservativa tänkare alltså att avvisa den liberala idén att djur skulle ha rättigheter i en moralisk mening. I stället erkänns vikten av att behandla djur med respekt och medkänsla.
Som ovan nämndes är det största flertalet konservativa dock antropocentriska, och köper därför inte den bild jag skisserat ovan. De kan dock ge andra intressanta förklaringar till att – och varför – vi ska ta hand om djuren omkring oss. I allmänhet tenderar dessa konservativa tänkare alltså att avvisa den liberala idén att djur skulle ha rättigheter i en moralisk mening. I stället erkänns vikten av att behandla djur med respekt och medkänsla. Den moraliska utgångspunkten är alltså inte djurens egen rätt till skydd, utan människans plikt att inte agera grymt eller vårdslöst mot det levande. Även detta kan motiveras på olika sätt inom olika former av konservatism.
I klassisk konservatism spelar världens inneboende ordning och hierarki en viktig roll. Varje del av naturen anses ha sin plats och funktion, och människan intar en särställning inte bara genom förmågor och överlägsenhet utan också genom sin förmåga till moraliskt ansvar och reflektion. Denna syn innebär inte att djur är betydelselösa, utan att djurs värde förstås i relation till helheten – det naturliga, sociala och kulturella sammanhanget som konservatismen vill bevara och vårda. Våra etiska förpliktelser gentemot djur blir därför plikt- eller dygdbaserade snarare än rättighetsbaserade: Vi människor bär ett ansvar för djurens välfärd, men djuren själva har inte någon rätt att kräva det av oss.
En tydlig representant för detta synsätt är den brittiske filosofen Roger Scruton. I sin bok Animal Rights and Wrongs (1996) argumenterar han för att även om djur saknar de egenskaper som krävs för att kunna åberopa moraliska rättigheter – såsom förmåga till ömsesidigt ansvar, moralisk självreflexion eller språklig kommunikation – så är det ändå vår plikt att behandla dem med omtanke och varsamhet. Scruton menar att medkänsla för djur är en naturlig del av ett civiliserat samhälle, men att denna medkänsla bör vara rotad i lokala sedvänjor och praktisk erfarenhet, snarare än i abstrakta principer.
Scruton var skeptisk till djurrättsrörelsens tendens att tillämpa mänskliga normer på djur. Han såg sådana försök som ett uttryck för alienation från de traditioner som annars väglett vårt ansvar gentemot det levande. Moraliska rättigheter förutsätter en viss typ av medvetande och moraliskt deltagande, vilket han menar att djur i allmänhet saknar. Att tillerkänna djur rättigheter skulle därför innebära att missa skillnaden mellan att vara ett moraliskt subjekt och ett föremål för moraliskt ansvar. Istället menar han att våra skyldigheter gentemot djur grundas i det dygdiga leverne som ett gott mänskligt liv innebär. En god människa behandlar andra – även djur – väl.
Inom kristen konservatism, som varit inflytelserik i många västerländska samhällen, grundas människans ansvar för djuren i teologiska föreställningar om förvaltarskap. Människan har av Gud fått uppdraget att vårda och skydda skapelsen, vilket inkluderar djuren. Bibelns vishetslitteratur uppmanar exempelvis till omsorg om djur: ”Den rättfärdige vårdar sin boskap, men de gudlösas hjärtan är grymma” (Ords 12:10). Denna religiöst färgade konservatism erkänner alltså djurens moraliska betydelse, men utan att ifrågasätta den antropocentriska ordningen.
Samtidigt finns det också mer praktiskt orienterade konservativa rörelser som engagerar sig för djurens välfärd, även om de inte nödvändigtvis ställer sig bakom en djurrättsagenda. I Storbritannien har till exempel organisationen Conservative Animal Welfare Foundation (CAWF) bildats för att främja djurskyddsfrågor inom ramen för konservativa värderingar. Organisationen fokuserar på att förbättra djurhållningen inom lantbruket, bekämpa djurplågeri och påverka lagstiftning – allt mot bakgrund av ansvar, respekt och etisk förvaltning. Denna typ av initiativ visar att konservativa synsätt kan leda till konkret engagemang för djurens bästa, utan att förutsätta ett radikalt brott med traditionella värdesystem.
En praktisk slutsats som kan dras utifrån detta är att det enligt konservatismen inte är fel av människor att äta eller på andra sätt dra nytta av djur – det är snarare en del av den naturliga ordningen. Däremot måste djuren, som sagt, behandlas väl. Här finns dock potentiella konfliktytor, inte minst då djur far illa i många av de verksamheter där vi använder dem. I stället för att helt upphöra med dessa verksamheter skulle konservatismen rekommendera att vi förändrar dem till det bättre för djuren. För många delar av dagens djurindustri skulle det innebära ganska drastiska förändringar – till en mer lokal, småskalig och jordnära djurhållning som värnar traditioner som annars riskerar att gå förlorade.
Olle Torpman
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!