På Djupets redaktör Theo Herold tar sig en funderare kring råttans ställning i samhället – och varför vi hyser ett sådant agg mot människosläktets viktigaste forskningsassistent.
På sistone har jag tyvärr använt en överdrivet stor del av min tid till att fundera på varför vi hatar råttan. Vi älskar ekorren och råttan är ju identisk med ekorren: båda är gnagare, båda knaprar på hushållssladdar och båda anses vara skadedjur. Ekorren väcker, som värst, indifferens, men jag har aldrig varit med om att en råtta inte skulle väcka fysiskt äckel.
Råttan har ett det i särklass sämsta anseendet bland gnagarna – och då tävlar råttan också med sorken och bisamen. Och ändå: det finns antagligen inte ett enda djur som i modern tid bidragit lika mycket till människosläktets utveckling och framsteg som råttan.
Hur har råttan misslyckats så otroligt hårt med sitt pr?
Jag valde att djupdyka i råttan och är numera övertygad om att den största bidragande faktorn till råttans dåliga rykte är att den gör i särklass störst upplevd skada bland alla gnagare. I kombination med att råttan hittas i folktäta områden, det vill säga i storstäder, gör att råttan är ständigt närvarande.
Den största bidragande faktorn till råttans dåliga rykte är att den gör i särklass störst upplevd skada bland alla gnagare.
Av Sveriges cirka 3 miljoner råttor bor den största delen i folktäta storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö. Enbart i Stockholm uppger 80 procent att de någon gång sett en råtta och trots att Anticimex fångade fler än 1,1 miljoner råttor 2024 så pekar råttpopulationstrenden uppåt. Att kvantifiera skadekostnaderna är i princip omöjligt, men anekdotiskt har det i Malmö rapporterats om hur aggressiva råttor attackerat anställda på Espresso House och i Stockholm om hur råttor tar över bostadshus. Råttkaoset är inte Sverigespecifikt problem: i Helsingfors har råttor tagit sig in i lägenheter genom avloppen och bitit folk i fingrar och tår. I New York har råttorna förökat sig så snabbt att staden förklarat krig mot dem och anställt en “råttgeneral”.
Jämför detta med ekorren, som på sin höjd flyttar in under takpannorna i sommarstugan och stjäl fågelföda ur fågelholkarna. Ekorrpopulationen estimeras till cirka 200 000 i Sverige och motverkas inte aktivt, skadedjursstatus till trots.
I forskningslitteraturen är det vanligt att mäta inställningen till djur och associerade fobier längs två dimensioner: rädsla och äckel. I en studie av JM Armfield (2007) uppgav 162 deltagare att råttan var äckligast av totalt 8 djur, över såväl spindlar som ormar. När Polák et al (2020) visade 24 bilder på olika djur för cirka 2 291 deltagare, ansågs råttan vara det äckligaste däggdjuret och placerades i toppskiktet på rädselskalan (efter tjuren och hunden).
För många är resultaten kanske inte så förvånande. Det räcker bara med att snegla på populärkulturen för att se hur råttan framställs. Splinter i Teenage Mutant Ninja Turtles, som är både vis och något av en fadersfigur, framställs som en sliten råtta som bor i kloakerna. I den kommande tv-serien A Plague Tale, som baserar sig på tv-spelet med samma namn, utsätts en fiktiv version av 1300-talets Europa för en superpest som enkom sprids av aggressiva råttor. Och även när råttan faktiskt får vara hjälte – som Remy i Ratatouille eller musen Stuart i Stuart Little – är själva berättelsens kärna att de inte passar in. De är outsiders, på gränsen till otillåtna i den värld de försöker ta plats i.
Råttans dåliga rykte är i princip lika gammalt som den mänskliga civilisationen.
Har vi alltid hatat råttan? Råttans dåliga rykte är i princip lika gammalt som den mänskliga civilisationen. De forna egyptierna hatade råttan så mycket att de uppfann råttfällan, medan antikens greker och romare förknippade råttan (och i viss mån också musen – de verkar ha klumpat ihop dem till ett djur) med oordning, smuts och sjukdom. Det var endast i Kina där råttan fick en mer ambivalent roll och sågs som ett listigt djur. Råttan är det första djuret i den kinesiska zodiaken och ständigt närvarande i kinesiska folksagor, som eldråttan Huoshu från Handynastin (cirka 200 före Kristus till 200 efter Kristus). Enligt myten bor Huoshu i bergskedjan Kunlun, mitt i eldlågan i en typ av träd som sägs brinna för evigt. Ingen dålig råtta, inte.
Det var först i det industrialiserade samhället som råttan fick en chans till försoning genom att göra entré i forskningsvärlden. Utan några större etiska invändningar kunde psykologen Willard Small använda råttan som försöksdjur i sin forskning 1890. Small placerade råttan i labyrinter för att studera inlärningsprocesser, vilket bidrog till att råttan blev modellorganismen inom psykologin. Råttans storlek, i kombination med att det var mycket billigt och enkelt att föda upp råttor i laboratoriemiljöer, gjorde den utmärkt som försöksdjur. Att råttan dessutom förökade sig snabbt, och ofta, var ett extra plus.
Det kanske mest kända exemplet är psykologen B.F. Skinners ikoniska Skinnerbox från början av 1900-talet, där han studerade beteendemönster genom att låta råttor trycka på knappar och antingen belönas eller bestraffas. Under 1950-talet, när stora delar av råttans biologi upptäcktes vara lik vår egen, började den också användas i medicinsk forskning. Råttan användes bland annat för att studera diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och olika typer av beroende. I samband med genetikens frammarsch under 1980-talet skulle vi också inse att råttans genetiska material låg nära vårt eget, vilket innebar att råttan började användas i immunologisk och genetisk forskning för att förstå autoimmuna sjukdomar, cancer och ärftlighet.
Råttans roll är fortfarande alldeles central inom den vetenskapliga forskningen. Varje år bistår fler än 120 miljoner råttor, det vill säga cirka två procent av alla världens råttor, forskare med olika typer av experiment. Kraven på etik och hushållningen av råttor (och för den delen också andra djur) har också stärkts över tid, både inom vetenskapsfären och också vad gäller allmänna djurförsök, inte minst till följd av påtryckningar från djurrättsorganisationer.
Möjligheterna för råttorna att göra karriär utanför den akademiska sfären har också ökat kraftigt. Råttor används för att lokalisera minor och andra sprängmedel, som råttan Magawa i Kambodja som sniffade fram över 100 minor och gjorde det 72 gånger snabbare per mina än en människa med metalldetektor. Råttor används också i räddningsinsatser vid jordbävningar för att lokalisera överlevande under rasmassorna.
Efter min djupdykning börjar jag förlika mig med att vi alltid kommer hata råttan som skadedjur. Det kanske inte dröjer länge förrän vi har våra egna råttgeneraler i Europas huvudstäder (kanske en gemensam råttbekämpande EU-armé?).
Men måste vi verkligen visa en sådan minimal tacksamhet till den lilla gnagaren överlag? Vi behöver inte älska råttan, men hon förtjänar bättre än vårt obetingade förakt.
Theo Herold