Vad är grejen med Oasis – utöver Wonderwall? Liberal Debatts Oasiskorrespondent David Larsson tog sig till Manchester och kom hem med en rapport.
Redan innan vi har satt oss på flyget har min vän Samuel fått tankarna att skena. Vi ska flyga till Manchester för att se de återförenade Oasis första spelning i hemstaden. Samuel har lusläst Reddit och är övertygad om att vi under stora delar av spelningen kommer att bli översköljda av piss. Detta är enligt hans källor något som är 100 procent säkert, en grej de verkligt initierade Oasis-fansen tydligen gör (och framförallt i England) – pissar i sitt ölglas och sular det över publiken.
Från bussen till Arlanda till att vi landar i Manchester fortsätter min reskamrat att baktala (u-)landet England och det kommande pissregnet, och beklaga sig över att det är just här vi ska se Oasis.
Från bussen till Arlanda till att vi landar i Manchester fortsätter min reskamrat att baktala (u-)landet England och det kommande pissregnet.
När vi kvällen innan konserten tar en öl på en allmän sunk-pub bekräftar bordsgrannarna bilden av britterna som krassa och gränslösa när den femtioåriga kvinnan i sällskapet bredvid med en yvig rörelse tar tag i båda sina bröst och säger något obegripligt på Manchester-dialekt.
Man ska ju inte vara fördomsfull och snabb med att döma – men vad ska jag säga, jag är mänsklig och min bild av britter i denna stund var så där.
Dagen efter dricker vi återigen öl, och jag går till baren för att ta nästa runda. Jag fuckar upp rejält och spiller ut en stor pint lager över bardisken och killen bredvid. Men jag möts inte av det testosteronstinna lad-svaret jag hade förväntat mig – you fucking what ?! – utan möter i stället ett par ögon som säger att det är okej – ”no worries mate, let’s get you a new one”.
Vad är det som har gett manchesterborna den närheten till överseende och förlåtelse, så långt från nidbilden av en full britt i Benidorm?
Det ligger försoning i luften.
Jag tror att det som gör all skillnad är att hela staden är uppe i att bröderna Gallagher efter 16 år av att endast ha utbytt syrligheter över twitter äntligen begraver stridsyxan och säger till varandra att ”no worries mate let’s get you a new one”.
I Heaton Park inför konserten är det bara goda vibbar. Även om anspänningen är hög finns det en lätthet i luften – vi sitter på gräset och dricker mellanöl och glider enkelt in i en konversation med ett gäng från Leeds bredvid oss som imponeras över att vi ”came all the way from Sweden”.
När bröderna kliver ut på scen till den raffiga ”Fuckin in the bushes” är publiken redan i extas – det är nu det händer och försoningen blir som allra mest påtaglig några låtar senare när Liam och Noel tillsammans sjunger ”Acquiesce”: ”because we need each other, we believe in one another”.
”Cigarettes and alcohol” får oss i publiken att ”go wild” så att säga och när jag känner de oundvikliga dropparna av en oidentifierad vätska sprinkla över oss så känner jag ingen harm.
”Cigarettes and alcohol” får oss i publiken att ”go wild” så att säga och när jag känner de oundvikliga dropparna av en oidentifierad vätska sprinkla över oss så känner jag ingen harm. Det är som en ömhetsbetygelse (finns det något närmre än att utbyta kropptsvätskor med någon?). Jag tänker att de bevattnar en mylla sådd med försoning och förlåtelse – det är som om Kain hade lagt ner stenen och sagt till Abel – vi odlar marken tillsammans bror.
Oasis blir motbeviset på broderskrig, Romulus och Remus, Esau och Jakob, Adi och Rudolf Dassler – för åtminstone en stund så försvinner de. Och försoningen sipprar ner över omgivingen i form av vad det nu är som som regnar ner under ”Cigarettes and alcohol”.
David Larsson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!
