Gary Francione älskar sina hundar, men tycker att de inte borde existera. Liberal Debatts Silva Mertsola intervjuar upphovsmannen till den abolitionistiska djurrättsfilosofin.
Jag vet inte hur jag ska bete mig runt husdjur. Den sociala förväntningen är att jag ska gosa, krafsa och prata bebisspråk åt dem. Jag vet att jag borde säga ”Åh, vad söt den är!”, men helst vill jag läxa upp ägaren. “Tycker du inte att det är makabert att vuxna människor släpar runt på kopplade, hjälplösa varelser som tillrättavisas när de följer sina instinkter på ett sätt som inte faller människan i smaken?” har jag lust att fråga.
Jag försöker förklara min ick för koppel för alla som orkar lyssna. Samtliga gånger bemöts jag av banaliteter om hur “hunden är människans bästa vän”. När jag påpekar att den korrekta analogin för förhållandet mellan matte och hund är Stockholmssyndrom, snarare än ömsesidig vänskap, blir det dålig stämning.
Länge trodde jag att jag var ensam om att ha svårt för husdjursägare. Men på en konferens i fjol träffade jag en filosof som beskrev sig själv som husdjursabolitionist.
Abolitionism är en djurrättsfilosofi som grundar sig på ett par enkla premisser: att alla medvetna varelser har ett egenvärde – och att varelser med ett egenvärde inte ska dödas eller vara egendom.
Gary Francione, professor emeritus vid Rutgers universitet, är upphovsman till filosofin. Jag träffar honom över Zoom för att förstå hur mina själsfränder tänker.
Några minuter in i samtalet lyfter professor Francione upp en liten vit hund. Sedan en till.
“Åh, vad söt den är!” tvingar jag ur mig när professorn presenterar mig för en tredje hund – Duncan – som han räddade från ett shelter för 13 år sedan.
“Just nu har vi fem hundar, men genom åren har vi räddat 26. Du kommer aldrig att träffa någon som älskar hundar mer än jag gör!” berättar Francione ivrigt medan Duncan slickar hans haka.
Precis när jag börjar misstänka att Gary och jag inte är själsfränder trots allt, fortsätter han: “… jag älskar mina hundar, men de borde inte existera.”
Francione beskriver hur abolitionismen utvecklades som en kritik av djurskyddsrörelsen, vars argumentation ofta bottnar i filosofen Peter Singers utilitarism. Enligt Singer är det moraliskt relevanta faktumet beträffande djurens moraliska status att de kan lida. Därav följer en plikt att minimera djurs lidande. Men det är inte nödvändigtvis fel, enligt Singer, att smärtfritt döda djur. Djur lever i en evig nutid, och eftersom de saknar förmågan att tänka framåt i tiden kan de inte ha ett intresse av att fortsätta leva.
Francione ber mig att föreställa mig en dement kvinna som också lever i en evig nutid. “Peter skulle i princip säga att det vore okej att smärtfritt döda henne och transplantera hennes organ till ‘vanliga’ människor, så att de kan fortsätta leva,” förklarar Francione.
Han fortsätter att utveckla tankeexperimentet. Nu föreställer vi oss tre personer. Den första lever, likt den dementa kvinnan, i ett evigt nu. Den andra kan föreställa sig en timme framåt, medan den tredje kan föreställa sig en dag in i framtiden.
“Om du säger att den tredje personen är en person – alltså någon med ett moraliskt betydelsefullt intresse av att fortsätta leva – men att de andra två inte är det, så ser vi hur godtyckligt argumentet blir!” förklarar Francione.
Jag håller med. De flesta av oss är inte utilitarister som anser att den dementa kvinnan kan offras för att rädda andra. De flesta anser att människan har ett egenvärde, och därför inte ska behandlas endast som medel, utan som ett mål i sig.
Enligt Francione gäller samma argument för djur. Om vi accepterar att vi inte får ta livet av den dementa kvinnan, ska vi heller inte döda djur. Varelsers egenvärde bottnar nämligen i det som på engelska kallas sentience, vilket kan översättas till medvetande eller förmåga att känna. Man behöver inte ha en framtidsmedvetenhet för att ha rätt till liv – och detta gäller såväl dementa människor som kortsynta djur.
Argumentet har konsekvenser som kan anses radikala. För det första borde vi alla vara veganer. För det andra bör djur inte vara egendom.
“Men vi älskar våra husdjur och behandlar dem så väl!” föreställer jag mig att husdjursägare invänder.
Francione bemöter detta med en jämförelse med slaveri – ett klassiskt filosofiskt trick. Då slaveri var lagligt i USA fanns så kallade husslavar, som levde inomhus och behandlades som en del av familjen. Att deras ägare älskade dem förändrar inte faktumet att slaveriet var moraliskt förkastligt.
Problemets kärna ligger, enligt Francione, i att slavar var egendom. Och detsamma gäller för husdjur. “Jag älskar mina hundar, men faktum är att jag när som helst kan gå till veterinären för att avliva dem.” Det är så det är med materiell egendom.
Det fanns en tid då vissa människor ansåg att det var normalt att äga andra människor. De hade, så att säga, ingen ick för koppel. Om den abolitionistiska djurrättsrörelsen lyckas, kommer våra barnbarnsbarn att se tillbaka på den tid då människor åt kött och ägde husdjur som en moraliskt avskyvärd epok – precis som vi i dag ser på slavägandet.
Silva Mertsola
Silva är doktorand inom statsvetenskap vid Stockholms universitet och en del av Liberal Debatts redaktion. silva.mertsola@liberaldebatt.se
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!