Det östtyska övervakningssamhället blev sinnebilden för en auktoritär antidemokrati. Men har det moderna Tyskland verkligen lämnat Stasi-tendenserna bakom sig? Philip Franzén skriver om en omdebatterad tysk underrättelsetjänst som bevakar demonstrationer och åsiktsregistrerar reformivrare – i demokratins namn.
Inte en dag passerar utan att Författningsskyddet omnämns i tysk debatt. Underrättelsetjänsten – vars fullständiga namn är Bundesamt für Verfassungsschutz (ung: Federala myndigheten för författningsskydd) – utövar nämligen ett särskilt inflytande över kategoriseringen av vissa partier, organisationer och medier genom att samla in och utvärdera information om rörelser som hotar ”den frihetliga demokratiska grundordningen”. Med andra ord: Författningsskyddet är en instans vars bedömningar av potentiellt extremistiska strömningar görs till rättesnöre i den offentliga debatten.
Att Författningsskyddet självt blir föremål för debatt är desto ovanligare, men sedan journalisten och rättsvetaren Ronen Steinke 2023 lanserade boken Verfassungsschutz: Wie der Geheimdienst Politik macht (Författningsskyddet: Hur underrättelsetjänsten bedriver politik) har kritiken mot myndigheten vässats.
Dessutom gnagde tanken på att Sovjetunionen kunde använda varje tendens till statskupp som förevändning att invadera Västtyskland.
Steinke, som till vardags bevakar rättspolitik på tidningen Süddeutsche Zeitung, angriper i första hand Författningsskyddet för dess övervakning och åsiktsregistrering av laglydiga medborgare. I andra länder, betonar han, saknar underrättelsetjänsten sådana befogenheter, och lång tid efter att deras övertramp avslöjats minns vi dem som historiska skandaler. I Tyskland, däremot, uteblir skandalerna eftersom Författningsskyddet agerar inom lagens ramar.
Myndigheten grundades 1950 på initiativ av de allierade segermakterna som ville utrusta den nybildade förbundsrepubliken med ett skydd mot antidemokratiska strömningar. Dessutom gnagde tanken på att Sovjetunionen kunde använda varje tendens till statskupp som förevändning att invadera Västtyskland.
Grundandet var alltså inte enbart ett led i den pågående avnazifieringen och ett försök att göra upp med det nyss förflutna, utan också en följd av kalla krigets början. Än idag kan Författningsskyddet framstå som en rest från en annan tid, eftersom medarbetarna ibland omnämns som ”agenter”, ”spioner” eller ”infiltratörer”.
Men Steinke visar att de senaste decenniernas oro över hotet mot demokratin har medfört en betydande förändring på myndigheten. Inre hot har bedömts som allvarligare än yttre. Sedan 2000-talets början har Författningsskyddets personalstyrka fördubblats. Utvecklingen tog fart efter den 11 september 2001, då övervakningen av islamistiska rörelser fordrade nya resurser. På 2010-talet fick den uppblossande högerextremismen myndigheten att svälla ytterligare. Sedan 2020 har inhemska proteströrelser mot den tyska pandemipolitiken och Israels krig mot Hamas setts som nya orosmoln.
Parallellt med händelseutvecklingen har Författningsskyddet naturligtvis skaffat sig nya verktyg. Datahackare och fejkkonton hör till den moderna repertoaren.
Det händer också att civilklädd personal från Författningsskyddet marknadsför sina avhopparprogram genom att dela ut flygblad till demonstranterna.
Andra metoder överraskar desto mer. Vid lagliga demonstrationer är det inte bara uniformerad polis som närvarar för att upprätthålla ordningen. Det händer också att civilklädd personal från Författningsskyddet marknadsför sina avhopparprogram genom att dela ut flygblad till demonstranterna.
Att demonstrera: grundlagsskyddad rättighet och hot mot demokratin på samma gång.
Steinke argumenterar för att Författningsskyddet lägger ribban för misstänkta demokratihot alldeles för lågt – ibland löjeväckande lågt. Det finns exempel på att tonåringar blivit åsiktsregistrerade för att de velat reformera skolans betygssystem. Med det i åtanke är det inte konstigt att varningslamporna lyser åtminstone orange när budskapet på klimataktivisternas pappskyltar lyder ”Ja till systemförändring. Nej till klimatförändring.”
För partier och organisationer medför en förhöjd misstankegrad ofta kännbara konsekvenser. Det räcker till exempel att Författningsskyddet klassar en förening som misstänkt extremistisk för att den ska förlora sin ställning som allmännyttig och därmed vissa skatterättsliga privilegier.
Eftersom Författningsskyddets beslut alltid offentliggörs och ofta blir till rikstäckande nyheter följer också andra, mer indirekta effekter. Små, nischade politiska tidskrifter har larmat om att tryckerier och distributörer sagt upp samarbeten och avtal efter att Författningsskyddet tillkännagivit sina misstankar mot aktören i fråga.
Ronen Steinke kallar det naming and shaming. Författningsskyddet självt har i vissa rapporter konstaterat att dess bedömningar medför viss stigmatisering som avskräcker folk från att befatta sig med de organisationer som misstänks hota demokratin.
Den i särklass mest omtalade klassificeringen gäller det högerradikala partiet Alternative für Deutschland (AfD), som sedan 2021 klassas som misstänkt högerextremt. I en 800-sidig rapport motiverar Författningsskyddet sitt beslut genom att anföra en lång rad utspel från partiets representanter. Steinke noterar emellertid ett visst mått av godtycke i bedömningarna. Vissa citat skulle lika gärna ha kunnat hämtas från andra partier. När dåvarande inrikesminister Horst Seehofer (CSU) fick läsa rapporten kände han igen sin egen retorik så till den grad att han valde att driva igenom vissa ändringar innan publicering.
Hans generella slutsats är att Författningsskyddet urholkar de grundläggande fri- och rättigheterna istället för att skydda dem, och att myndigheten borde avskaffas.
Enligt Steinke är detta bara ett exempel på att myndigheten utsätts för politisk styrning. Hans generella slutsats är att Författningsskyddet urholkar de grundläggande fri- och rättigheterna istället för att skydda dem, och att myndigheten borde avskaffas.
Hans kritiker invänder att Författningsskyddets metoder sannolikt används även i andra länder, trots att det är förbjudet enligt lag. I Tyskland sker det åtminstone reglerat och transparent. Var och en har rätt att begära ut de uppgifter som Författningsskyddet registrerar om ens person.
Och AfD – vem skulle kartlägga partiets radikalisering om myndigheten lades ned? Ingen annan samhällsaktör förfogar över motsvarande resurser, varför Författningsskyddet skulle lämna ett stort hål efter sig.
Än så länge väger sådana argument tungt, och inget tyder på att Ronen Steinkes kritik skulle få någon märkbar effekt på förtroendet för den tyska underrättelsetjänsten. Författningsskyddet är och förblir en samhällelig auktoritet vars bedömningar även fortsättningsvis kommer att verka normerande i den offentliga debatten.
Philip Franzén
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!