Är det synd om pensionärer i Sverige? Absolut inte, menar LD:s Thea Andersson. Med livslånga reallöneökningar, fastigheter vars värde har skjutit i höjden och en rådande konsensus bland politiker om att gynna den röststarka gruppen är det snarare synd om oss 90-talister.
I den lilla byn där jag växte upp ligger det två stora hus på varsin sida om grusvägen. Det kan förresten knappt beskrivas som en by, snarare en samling hus längs en å med några broar och dammar. Varje dag efter skolan passerade jag dem innan jag nådde uppfarten till mitt föräldrahem. Det ena huset är gult, och när jag var barn hade det en omsorgsfullt krattad grusgång. Noggrant frigjord från ogräs. Det hade ett litet garage på hörnet av tomten vars dörrar ofta var öppna. Sonen i huset var där och mekade med sina bilar.
Det andra huset är vitt, målat i bygdens traditionella färger. Med fina snickerier och kringelikrokar i falurött. Vackra, stora (säkert kalla) fönster. Gräset klipptes frekvent, komposten togs omhand lika noggrant som en omsorgsfullt vårdad surdeg. Häcken kortklippt och pigg.
Jag och mina bröder hade länge bara haft varandra att leka med. Mina föräldrar nickade mot husen när vi for förbi: ”Nu har sonen flyttat ut”, ”Nu dog hunden”, ”Nu bröt frun benet och trapporna klarar hon inte”. Snart fylls det på med energi tänkte jag. Snart kommer någon hit och flyttar in i husets alla rum. En stor familj med många husdjur som fyller upp varenda kvadratmeter.
Men åren gick, vi blev äldre, tonåringar. Skaffade moped och sen körkort. Hängde inte längs ån eller i skogen, skidade inte på åkrarna. Husen stod kvar och de ensamma äldre drog ner på takten. Med tiden slutade grusgångarna skötas, färgen fick trilla av och blotta snickarglädjens gråa trä. Gräset klipptes mer sällan. Garaget bommades igen. Trafiken avtog på uppfarterna, bilarna ställdes åt sidan och blev sommarbilar eller sällanbilar om de ens kördes alls. Husens övervåningar stängdes av och hölls kalla. Nu används bara köket och det angränsande tillfälliga sovrummet.
Min generation är lurad. Förblindade av vårt långa avstånd till pensionen har vi accepterat detta systemskifte.
Jag och mina bröder? Vi for därifrån. Pluggar och jobbar, flyttar till nya lägenheter och avancerar i våra liv.
Pensionärerna, som varken med svensk eller europeisk standard är särskilt fattiga, är en av våra mest röststarka grupper. På kort tid har de lyckats tillskansa sig ett allt större stöd av det allmänna, och deras opinion påverkar gång på gång våra beslutsfattare att släppa på bromsar och införa generösa bidrag till höger och vänster. Respektavståndet, skillnaden mellan pensionen hos en som arbetat och en som inte har det, är historiskt litet. Fattigdomen? Den är inte större i pensionärskollektivet än vad den är i resten av befolkningen. Varje förvärvsarbetande trettioåring bär snart fler pensionärer på sina axlar än vad de bär barn.
Min generation är lurad. Förblindade av vårt långa avstånd till pensionen har vi accepterat detta systemskifte.
Jag satt på en middag i en mindre politisk kontext för några månader sen och fick höra den gamla vanliga visan: ”Det är så synd om pensionärerna. De har inga pengar. När de betalat allt så är det slut. Förjävligt är vad det är, att vi tar hand om dem så.” I fickan knöt jag näven. Pensionssystemet skulle aldrig täcka upp för en extravagant livsstil. Jag ville skrika åt dem. När journalisten Elisabeth Höglund, 2022, beklagade sig i riksmedia över att hon skulle behöva sälja ett av sina två sommarhus (varav ett ligger i Spanien!) för att ”få det att gå ihop” så undrade jag varför hon frivilligt idiotförklarade sig själv inför hela Sverige. Idiotförklaringen uteblev, det var knappt någon som protesterade.
Middagen fortsatte i samkväm, de två snart- och nysspensionärerna slutade prata om hur hemskt de hade det och bytte ämne. Kan ni gissa till vilket? Jo, deras planerade semesterresor för det kommande året, den ena hade två. Och sen till vilken elbil de skulle köpa. Sossen som satt bredvid mig blev plötsligt märkbart tyst. Efter middagen kom han fram till mig, högröd och rosenrasande. Jag var också rasande.
Förutom att finansiera den här extravaganta livsstilen måste min generation mer än någon annan tidigare generation spara till pensionen. Vi måste börja spara tidigare och spara mer. Helst fem procent av inkomsten säger bankerna och försäkringsbolagen. Bara så kan du nå en lite större del av din yrkesverksamma inkomst när du blir gammal. Staten matar oss med budskapet i det orange kuvertet: ”Den allmänna pensionen kommer inte vara fet. Vill du ha det bra får du göra det själv”. Pensionsmyndigheten har till och med slutat räkna med tillväxt i pensionskapitalet, ett fullständigt absurt antagande med tanke på tiden som är kvar till uttaget. Man kan bli konspiratorisk för mindre.
Det här ska vi göra inte bara när vi balanserar småbarn och våra åldriga föräldrar. Vi ska också engagera oss i civilsamhället och politiken. Göra karriär och betala skatt. Stå i vårdkö för att få våra korsband lagade men hamna efter en driva åttioåringar som redan levt sina hela liv men som ändå vill ha nya höfter.
När våra nybildade familjer växer ur våra hutlöst dyra innerstadstvåor tvingas vi att köpa pensionärernas än mer svindyra hus.
När våra nybildade familjer växer ur våra hutlöst dyra innerstadstvåor tvingas vi att köpa pensionärernas än mer svindyra hus. Hus som de senaste 30–50 åren trots inflationsjustering haft astronomiska värdeökningar även utanför storstadsregionerna. Som de såklart vägrat renovera. Då behöver vi grundförstärka och dränera, lägga nya tak, göra stambyten, sätta in luftvärmepumpar och kitta fönster.
Jaha! Säger någon gamling nu. ”Nittiotalskrisen, den har du glömt! Då hade vi en ränta på 15 procent!”
Ja, svarar jag, i ett år! Och ni kunde, utan gymnasieexamen, hitta ett arbete på medianlön inom ett par månader, husen ni köpte kostade inte tio årsinkomster, några av er sket i att spara till ett eget pensionskapital, eller jobbade svart, och ni har knappt några studieskulder. Beviset är att ni bara några år senare köpte upp sommarhusen, särskilt de vid vattnet, som ni nu tycker att ni ska ha kvar. SPF Seniorerna, en av de två stora intresseorganisationerna för pensionärer, tycker till och med (åtminstone senast 2017) att förmögenhetsgränsen för bostadstillägget ska slopas. Man ska inte bara ha kvar sommarstugan, man ska få göra pengar på den också.
När den nya pensionsgruppen, där nu samtliga riksdagspartierna ingår, överväger att införa en höjning av pensionsavgiften, och en gas i systemet när kapitaltillväxten är hög, så hör vi ropen från PRO-lobbyisterna, den andra stora intresseföreningen för pensionärer. De tycker givetvis att denna gas ska tillfalla befintliga pensionärer. Bromsen i de fall tillväxten är låg? Den ska de få koppla ur. Resultatet av deras förslag är en överföring av kapital från framtidens pensioner till nuvarande pensionärer som inte betalat in motsvarande summa i avgifter. En sorts felkonstruerad krockkudde som löser ut ett helt yrkesliv för tidigt. Det är som upplagt för generationsstrid och vore därför ett oerhört stort misstag.
Det är som upplagt för generationsstrid och vore därför ett oerhört stort misstag.
Jag förstår att det suger att bli gammal. Men det kommer inte att bli lättare. Gräsmattan kommer inte att klippa sig regelbundet igen förrän du är borta. Badrumsrenoveringen du övervägde för tio år sedan kommer inte att genomföras förrän du flyttat ut och lämnat över till nästa generation. Dra av plåstret när du är pigg. Sälj huset, städa vinden. Varje dag du dröjer gör det svårare.
Att åldras värdigt kan inte vara synonymt med att leva på allmosor eller på yngre generationers inbetalningar. Att laga pensionssystemet, och göra det rättvist och proportionerligt, måste prioriteras framför att blidka de många och röststarka äldre. Varenda nittiotalist i riksdagen borde, inte bara för svenska folkets skull, utan också för sin egen skull, kasta sig på bromsen.
Thea Andersson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!