Upphovsrätt kan bara tillfalla människor, men var går gränsen mellan mänskligt och artificiellt skapande? LD:s Eric Luth läser gamla EU-fall och hittar viss vägledning, om än väldigt luddig.
Föreställ dig att du är en konstnär, och att du ska måla en tavla som föreställer Charles Bovarys hatt.
Du läser hattbeskrivningen, men får inte upp någon tydlig bild (du är inte ensam!). Du börjar googla, du tittar på bilder på ”tschakåer” (och lär dig ett nytt ord samtidigt!) och utterskinns-kasketter (!?). Du skapar ett bildkollage för att bryta ner beskrivningens beståndsdelar.
Kanske har du studerat hattar i konsten länge, besökt museer, googlat runt och läst allt du har kunnat om Gustave Flaubert och Charles Bovary, som studium inför just din tavla.
Tavlan du målar är unik, men också färgad av alla hattar du har sett, alla dina studier.
Tavlan du målar är unik, men också färgad av alla hattar du har sett, alla dina studier. Du har matat din hjärna med ett stort underlag.
Tavlan du målar får du upphovsrätt till. Upphovsrätten gäller i sjuttio år efter din död, och om någon annan kopierar tavlan under den tiden gör den intrång i din upphovsrätt.
Föreställ dig nu att du inte är en människa, utan en dator. En maskin. En ”artificiell intelligens”.
Människan som har byggt dig har tränat dig på ett oändligt antal hattar. Din skapare har skrapat hela nätet för det ändamålet. Du är en expert på att imitera just hattar, åtminstone såsom de ser ut på nätet.
Så när en människa ber dig om en bild på Bovarys hatt presterar du en så god imitation du kan. Människan kan ge dig hela hattbeskrivningen ur Madame Bovary, och du spottar ur dig ett resultat baserat på all din data. Människan kan modifiera prompten, kanske att få se hatten ”i fransk 1800-talsstil”, och du spottar ur dig ett nytt resultat.
Upphovsrätt kan bara tillfalla människor.
Men här uppstår ingen ny upphovsrätt. Upphovsrätt kan bara tillfalla människor – vilket gjordes klart i det kända fallet med apselfien. Den som ställer frågan kan i regel inte heller få någon upphovsrätt. Hen har inte ”skapat ett litterärt eller konstnärligt verk”, för att citera upphovsrättslagens portalparagraf.
Mitt i allt detta uppstår frågan vad som egentligen är skillnaden mellan att mata en mänsklig respektive en artificiell hjärna med material. Vad är det för skillnad på att jag som mänsklig konstnär tittar på en massa hattar och målar en tavla utifrån det, och att en dator tittar på massa hattar, och producerar ett resultat utifrån det?
När EU-domstolen en vacker dag prövar frågan om upphovsrätt till AI-bilder är sannolikheten hög att man refererar till det banbrytande Painer-fallet (C-145/10 (2011)), där en liknande fråga uppstod. Då handlade det om hur upphovsrätten skulle förstås i ljuset av de allt bättre kameror som utvecklats under årens gång. Vad krävs för att en människa ska kunna få upphovsrätt till ett fotografi, om maskinen gör en stor del av jobbet?
Jo, svarade domstolen, fotografen måste ha gjort ”fria självständiga val” på flera olika sätt i olika delar av produktionsfasen: genom bland annat bakgrund, läge och belysning i förberedelsefasen, genom inramning, vinkel och atmosfär när fotografiet tas, och genom olika framkallningstekniker – eller datorprogram – för slutproduktion.
”Fria självständiga val”, alltså. Inget glasklart svar – definitivt ingenting som går att fastställa med ett enkelt Turingtest. Men till syvende och sist lär det bli det sista som kan sägas skilja oss från maskinerna. Åtminstone juridiskt sett.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!