”Nej till lockdown, ja till frihet” skanderar människor i Shanghai, Peking, Wuhan. Protesterna mot Xi Jinpings coronapolitik sprider sig över landet. Men vem är Xi och hur ska man förstå hans ledarroll? Kinavetaren Pär Cassel vid Michigans universitet berättar historien om Kinas ledare.
I slutet av oktober avslutades det kinesiska kommunistpartiets tjugonde partikongress som slutgiltigt befäste Xi Jinpings ställning som Kinas obestridde härskare. Han säkrade en tredje mandatperiod som generalsekreterare och lyckades placera lojalister i politbyrån och dess ständiga utskott. Men inte nog med det, kongressen fick sitt antiklimax när hans företrädare Hu Jintao till synes ovilligt tvingades lämna kongressalen strax före avslutningsceremonin medan hans tidigare kollegor låtsades som att det regnade. Även om den omedelbara orsaken till Hus förvisning än så länge förblir höljd i dunkel blev episoden en hyperrealistisk bildsättning av hela kongressen och Xi Jinpings maktställning. Ingen ledare sedan Mao Zedongs död 1976 har intagit en lika upphöjd position som Xi Jinping. Men hur ska vi förstå denna utveckling? Representerar Xi Jinpings karriär en återgång till gamla hjulspår från Kinas kejsartid?
När Deng Xiaoping steg till makten två år efter Maos frånfälle 1976 fanns det en utbredd leda över personkulter och politiska kampanjer i Kina. Deng gjorde därför en poäng av låta yngre förmågor bekläda Folkrepublikens viktigaste poster inom stat och parti. Målet var att föra landet vidare på det utstakade kursen mot ekonomiska reformer och öppning mot omvärlden. Själv nöjde han sig med att leda Kina från baksätet och hans viktigaste formella post var som chef över den centrala militärkommissionen, vilket i praktiken gjorde honom till Kinas överbefälhavare. Det var i den rollen som Deng hade befogenhet att sätta in trupper från Folkets befrielsearmé för att slå ned studentprotesterna våren-sommaren 1989 och säkra partiets maktmonopol.
Den gråe Hu Jintao styrde sedan Kina som en styrelseordförande som ledde landet genom konsensus.
I samband med att Deng kallade in Jiang Zemin som ny generalsekreterare i efterdyningarna av ledarkrisen sommaren 1989 fick Jiang underkasta sig villkoret att han endast skulle sitta två mandatperioder. Några år före sin död 1997 handplockade Deng själv Hu Jintao som Jiangs efterträdare. Den karismatiske Jiang gjorde visserligen halvhjärtade försök att bygga upp ett slags personkult kring sig själv och ville helst inte maka på sig när det var dags att lämna över stafettpinnen till Hu, men 2004 fullbordades maktskiftet och Jiang trädde in i kulisserna. Den gråe Hu Jintao styrde sedan Kina som en styrelseordförande som ledde landet genom konsensus, medan den betydligt charmigare premiärministern Wen Jiabao intog rollen som verkställande direktör och regimens ansikte utåt. För många statsvetare och Kina-bevakare såg det nu ut som att kommunistpartiet lyckats runda varje auktoritär regims största hinder för regimstabilitet: problemet att rutinisera statsgrundarnas revolutionära karisma och därmed att verkställa ett fredligt maktskifte, för att tala med Max Weber.
När Hu Jintaos mandat löpte ut i etapper med början år 2012 var det därför en utmaning för partiet att säkra Xi Jinpings maktövertagande, vilken partiledningen i samförstånd korat som Hus efterträdare. Även om Xi Jinping själv var son till en framstående partikader och därför tillhörde partiets ”kronprinsar” var han den förste ledaren som inte hade godkänts av någon av Folkrepublikens grundare och därför kunde söka skydd under dennes revolutionära karisma. Och redan tidigt uppstod det tecken på att allt inte stod rätt till. Bo Xilai, som i likhet med Xi tillhörde partiets kronprinsar, använde sin position som partichef i Chongqing att bygga upp en lokal maktställning. När maktskiftet började bli aktuellt kring 2012 började han bedriva något som liknade en amerikansk primärvalskampanj med spektakulära framträdanden i media. Han bröt därmed en oskriven regel att all politisk makt skall komma från particentret och inte från regionerna. En brutal maktkamp bröt ut och den förhandstippade Xi Jinping avgick med segern.
Xi Jinping har som ingen annan partiledare sedan Mao centraliserat all makt kring sin egen person.
Xi Jinping har som ingen annan partiledare sedan Mao centraliserat all makt kring sin egen person. Inledningsvis tycks Xi ha åtnjutit brett stöd för maktcentraliseringen för att bryta den stagnation som konsensusstyret lett till. Han inledde sin mandatperiod med att använda en kampanj mot korruption för att rensa upp alla möjliga rivaler, vilket även drabbade före detta ledamöter i både politbyrån och dess ständiga utskott. Därmed bröt Xi mot en oskriven norm att inte lagföra pensionerade ledare som suttit i politbyrån eller högre upp. Han har även placerat sig själv på ledande positioner i nästan alla utskott och kommissioner på nationell nivå och sett till att alla andra ledande positioner innehas av personer som har personlig lojalitet till honom. Slutligen har han avskaffat de regler som tvingat ledare i pension efter en viss ålder. Sammantaget har alla dessa åtgärder väckt frågan om vilka pensionsplaner han själv har. Den frågan besvarades på den tjugonde partikongressen då Xi Jinping utnämndes till en tredje mandatperiod.
När nu Xi Jinping har undanröjt alla hinder för att förlänga sitt mandat så länge han vill har många kommentatorer dragit paralleller till Mao Zedongs ledarstil. I oktober gjorde en kolumn i New York Times gällande att Xi Jinping representerade ”Mao Zedongs återkomst”. Andra skribenter har gått så långt som att hävda att Xi Jinping har blivit en ny kejsare. Båda dessa liknelser är dock missvisande och riskerar att både karikera den kinesiska historien och försvåra vår förståelse av samtida kinesisk politik.
Visserligen stämmer det att Xi Jinping gärna uppträder offentligt som ett slags Mao-gestalt och han knyter ofta an till Folkrepublikens första decennier genom att vädja till revolutionär nostalgi. Men där upphör också likheterna. Mao Zedong var en nyckfull ledare som gillade att skapa kaos och osäkerhet för att hålla sina underlydande på mattan. Han drog sig inte för att abrupt byta politisk linje när det passade och hans karriär kulminerade i kulturrevolutionen, en populistisk attack mot etablissemanget som slog själva kommunistpartiet i spillror. Xi Jinping är däremot en kylig och kalkylerande ledare som aktar sig noga för drastiska lappkast och som använder sig av partistrukturerna för att befästa sin makt. Han liknar därvidlag mer Maos rival, den traditionelle leninisten Liu Shaoqi, som just blev ett av kulturrevolutionens första offer.
Mao visade ett relativt svagt intresse för sin avkomma och kunde aldrig fastna för någon efterträdare som i hans ögon höll måttet.
Det är ännu mer missvisande att beteckna individuella ledare som Mao eller Xi som logiska fortsättningar på en kejserlig politisk kultur. För det första har ingen kinesisk kommunistisk ledare lyckats med konstycket att skapa en dynasti som i Nordkorea. Mao visade ett relativt svagt intresse för sin avkomma och kunde aldrig fastna för någon efterträdare som i hans ögon höll måttet. Även om moderna kinesiska ledare tycker om att omge sig med kejserliga attribut och gärna bestiger kejserliga monument som Förbjudna staden, så är skillnaderna gentemot det gamla kejsartidens härskare mer slående än likheterna.
Låt oss ta Qianlong (r. 1735-96), en av Kinas kanske mäktigaste kejsare, som exempel. På höjden av sin makt i slutet av sjuttonhundratalet härskade han över ett rike som hade ungefär 400 miljoner undersåtar och bredde ut sig över drygt 14 miljoner kvadratkilometer. Trots detta var vare sig hans namn eller anlete känt för Kinas massor och det hade varit otänkbart för en ämbetsman på 1700-talet att kalla ut allmogen för att delta i offentliga ritualer för att hylla kejsaren. Inte heller fanns det några föreställningar om att gemene man stod i några direkta lojalitetsband till kejsaren. I den mån han var föremål för någon personkult var den begränsad till hov- och ämbetsmannakretsar, de enda som hade privilegiet att vända sig direkt till kejsaren.
De moderna personkulterna kom relativt sent till Kina och är intimt förbundna med masspolitikens genombrott på global skala efter första världskriget.
De moderna personkulterna kom relativt sent till Kina och är intimt förbundna med masspolitikens genombrott på global skala efter första världskriget. De kinesiska personkulterna står därför mer i tacksamhetsskuld till europeiska förlagor än till några kinesiska föreställningar om kejserligt majestät. När det nationalistiska partiet utformade personkulter kring först Sun Yat-sen och senare Chiang Kai-shek hämtade man sina förebilder först från Sovjetunionen och sedan Italien och Tyskland. Personkulten kring Mao Zedong byggde naturligtvis vidare på Stalins personkult, men den intensitet med vilken Mao dyrkades under drygt tjugofem år placerar hans personkult i en alldeles egen division.
Det finns dessutom ett djupare problem med att beteckna Xi Jinping som ”en ny kejsare” och det är att fokus förskjuts från den auktoritära regimens akilleshäl: frånvaron av en mekanism som kan säkra en någorlunda fredlig maktövergång. Det gamla kejsardömet hade trots sina brister regler för successionen som gav systemet en någorlunda stadga under dess storhetstid, något som dagens Kina inte har. Problemet med Xi är att det är svårt att se hur ett fredligt maktskifte nu kan ske. Han har bränt alla broar och kommer inte att kunna pensionera sig utan att riskera repressalier från rivaler som väntar i kulisserna. Det finns i dag inga trovärdiga efterföljare till Xi Jinping och risken är därför stor att han kommer att lämna ett maktvakuum efter sig som inte bara kommer att försvåra ett fredligt ledarskifte, utan också en övergång till ett mer demokratiskt styrelseskick.
Pär Cassel
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!