Liberalerna är bra på att acceptera att olika människor får olika tjocka plånböcker, men i övrigt vill partiet att alla ska leva som Medelsvenssons. Det är dags att Liberalerna låter människor leva som de vill, skriver Anton Holmlund som är ny vice ordförande för Liberala ungdomsförbundet.
Med epiteten “en medelålders man från en medelstor stad från medelklassen”, intog Johan Pehrson partiledarskapet för Liberalerna. Precis som de flesta tidigare företrädare för partiet har han sin grund i tjänstemanna- och akademikerkåren. Inget fel med det förvisso, för partiföreträdarna har inte låtit sin bakgrund få inflytande i politiken eller gjort partiet till ett intresseparti för den egna inkomstklassen. Målet har istället varit att värna om de fattiga och utsatta i hela världen genom en kombination av socialt ansvarstagande och marknadsekonomi. Grunden för politiken har varit den liberala rättvisesynen om att det är lika möjligheter, inte lika utfall, som staten ska korrigera.
Men repliken “lika möjligheter inte lika utfall” kan kännas som en uttjatad oneliner i liberalismens kritik mot socialismen. För Liberalerna har, med rätta, inga problem med att någon blir väldigt, väldigt mycket rikare än någon annan så länge det inte sker på någon annans bekostnad. Problemet med Liberalerna är att de inte ser lika positivt på olika utfall i annat än rent ekonomiska avseenden.
För det finns det en poäng i att återuppväcka en diskussion kring det liberala rättvisebegreppet, eftersom det skiljer oss från socialismens syn på rättvisan och konservatismens totala avsaknad av intresse för begreppet. Liberal rättvisa får inte stanna vid rent ekonomiska olikheter, utan liberaler och särskilt Liberalerna måste värna olika utfall vad gäller livsstil, värderingar, kultur. Helt enkelt värna det som brukar kallas pluralism, alltså den naturliga konsekvensen av att människor fattar fria beslut.
Liberalerna har länge haft väldigt svårt att begripa att människor väljer att leva efter en annan livsåskådning och andra värderingar än just de värderingar partiet har för stunden.
Liberalerna har länge haft väldigt svårt att begripa att människor väljer att leva efter en annan livsåskådning och andra värderingar än just de värderingar partiet har för stunden. Det är det Liberalernas frihetliga kritiker menar när de skämtsamt skojar om folkpartistisk paternalism. Det har funnits en önskan om att alla ska vara liberaler, för tio år sedan kanske det innebar att man skulle vara en urban, progressiv och modern människa. I dag innebär det snarare att alla ska leva det stereotypa svenska villalivet. “Svenskheten sitter i värderingarna”, sa Johan Pehrson flera gånger i valrörelsen, men vilka de värderingarna är verkar svårare för partiet att precisera. Utgår man från Johan Pehrson själv, som på något sätt ändå borde förkroppsliga liberalernas syn på svenska liberala värderingar, så är det att man ska äta korv, dricka öl och gå till jobbet på morgonen.
I praktiken har det här inneburit att partiet lagt om politiken för att styra människor till att leva som Medelsvenssons.
I praktiken har det här inneburit att partiet lagt om politiken för att styra människor till att leva som Medelsvenssons. Liberalerna har svängt i frågan om konfessionella friskolor (det är numera livsfarligt att be i ett rum i skolan på rasten) och man har tagit ännu hårdare tag i språkfrågan, för i Sverige ska man nämligen tala svenska. Oaktat vad man tycker om sakfrågorna i sig är det tydligt vad intentionerna bakom politiken är, fler i Sverige ska bli som Johan Pehrson. Liberalerna är inget rasistiskt parti och har aldrig varit det, att människor har olika hudfärg eller kommer från olika länder är det ingen i partiet som blir upprörd över. Det är först när folk börjar bete sig annorlunda än majoritetsbefolkningen som partisterna skruvar på sig i nervositet.
Liberalerna står redan upp för att alla ska ha lika möjligheter i samhället, det har partiet alltid gjort. LUF:s uppgift är att få partiet att bli bekväma med att olika människor väljer att leva på olika sätt, vilket leder till olika utfall. Det finns ingen pluralism i ett samhälle om man inte accepterar det.
LUF:s uppgift är att få partiet att bli bekväma med att olika människor väljer att leva på olika sätt, vilket leder till olika utfall.
Pluralism är kanske liberalismens viktigaste begrepp efter frihetsbegreppet. Hela liberalismen bygger på att människor ska få leva sina liv som de själva vill och att vi andra helt enkelt får tolerera det. Vi behöver såklart inte hålla med eller tycka att någon annan har en perfekt livsstil, men vi har ingen rätt att inskränka deras val. Världen kanske i det långa loppet blir friare av att fler är liberaler, men politiken och statsmakten ska inte vara ett verktyg för att åstadkomma detta. Låt oss göra det istället. Det är Liberala Ungdomsförbundets uppgift, inte statens, att se till att så många som möjligt övertalas till att bli liberaler genom det fria ordets kraft.
I ett liberalt samhälle är det fritt fram att vara både socialist och konservativ. Det är det som särskiljer just liberalismen från konservatismen och socialismen, två ideologier som kräver att alla lever sina liv på det sätt de kräver. Det är helt fritt för en grupp socialister att samla sig, flytta ut till något torp och leva i ett kollektiv efter socialistiska ideal. Likväl är det fritt fram för en familj att leva med traditionella könsroller och konservativa ideal. Så länge allt sker på frivillig basis bör ingen äkta liberal ha några invändningar mot detta.
Anton Holmlund
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!