Liberal kulturpolitik lär inte spela huvudrollen i det kommande riksdagsvalet. Högern är ointresserad av liberala kulturreformer. Vänstern är ointresserad av liberala kulturreformer. Så den liberala kulturrevolutionen får vänta. Kulturredaktionen justerar sina förväntningar och presenterar en realpolitisk önskelista för nästa mandatperiod.
Främja regional särart
Mats Svegfors lär knappt ha hunnit sätta punkt för den omtalade presstödsutredningen förrän ett nytt kommittédirektiv föll på hans bord. I början av juni gavs han i uppdrag av regeringen att utreda och utvärdera den så kallade kultursamverkansmodellen.
Modellen infördes 2011, och innebär i korthet att en del av det statliga kulturstödet lämnas över till, och fördelas av, enskilda regioner. Ett av målen är att “ge ökade möjligheter till regionala prioriteringar och variationer” i kulturen. Således skulle man kunna tänka sig att Region Jönköpings län kunde stötta den berömda (och numera ursprungsskyddade) polkagrisproduktionen i Gränna. Eller att Västra Götalandsregionen kunde fokusera på den internationellt erkända långfilmsproduktionen i “Trollywood”.
Men inte riktigt. För enligt den förordning som reglerar samverkansmodellen avgränsas stödet till sju utpekade kulturområden – däribland professionell teater och dans, “regional enskild arkivverksamhet” och hemslöjd. “Filmkulturell verksamhet” listas i och för sig – men enligt en rapport av Myndigheten för kulturanalys från 2020 har det varit oklart om “professionell långfilm” omfattas av begreppet.
Den nya utredningen ska bland annat se över vilka kulturområden som bör ingå i modellen framgent. Här kommer en radikal idé: släpp sargen och låt regionerna bestämma.
Public service i public domain
SVT, SR och UR får varje år ta emot cirka 8,5 miljarder kronor i skattemedel. Det är uppskattningsvis fyrtio tusen miljarder gånger mer än Liberal Debatts årsbudget. Liberal Debatts icke-skattefinansierade budget.
Ändå finns Liberal Debatts tidigare texter tillgängliga digitalt. Retorisk fråga: gäller detsamma för public service-företagen?
Retoriskt svar: nej. Bara en bråkdel av allt producerat material – oftast det mest populära – görs tillgängligt i till exempel SVT:s Öppet arkiv. Resten läggs undan i dammiga arkiv. Och vill du använda materialet till något får du plocka fram plånboken. En gång till, det vill säga.
Allt material som public service producerar, med skattebetalarnas pengar, bör släppas fritt för vem som helst att använda gratis. Detta bör också formuleras i alla avtal med journalister, fotografer, filmare och andra som är involverade i produktionerna.
Färre kulturmyndigheter
Föreställ dig att du är en konstnär. Du behöver komma i kontakt med en myndighet, för några frågor om ersättningar och formulär. Men vilken myndighet ska du vända dig till?
Snart är du fast i en Kafkaroman. Är det Statens kulturråd du ska prata med? Eller kanske Statens konstråd? Konstnärsnämnden? Och vad är skillnaden mellan Statens medieråd och Myndigheten för press, radio och tv?
Konstnären förstår inte. Vi förstår inte. Det finns en uppsjö av myndigheter under kulturdepartementet – från Nämnden för hemslöjdsfrågor till Sveriges Fängelsemuseum. Resurser strösslas hit och dit, byråkratin tar överhanden och för den utomstående är det en enda sörja.
Vi föreslår två myndigheter: en myndighet för kulturskapande och en för kulturarv. Mer resurser till varje myndighet, mindre byråkrati och tydligare ansvarsområden. Vad finns det att förlora?
Kulturredaktionen
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!