Blott Sverige svensk natur har, skriver Liberal Debatts kulturredaktör Eric Luth och frågar sig om inte Sverigedemokraterna – som inte tycks bry sig ett skvatt om naturen och dess kulturarv – är världens sämsta nationalister.
Jag har precis kommit tillbaka från min dagliga promenad. Den passerar förbi århundraden av svensk historia.
Under promenaden passerar jag förbi resliga granar och tallar som gammelfarfar en gång planterade. De börjar närma sig slutet av sin livslängd, och snart lär väl skogsmaskinerna förvandla den täta skogen till ett öppet hygge.
Vädden längs vägrenen vittnar om gamla hävder. Innan träden planterades betade kanske kossor eller hästar här. Det är svårt att tänka sig att det här har varit ett öppet landskap, men vädden kan mer om markens historia än historieböckerna.
Stigen leder bort mot Uddebogärdet. I mitten av gärdet ligger ruinerna av det gamla dagsverkstorpet Uddebo. Stenröset förklarar att människor levde här en gång, men det var länge sedan och jordkällaren har blivit grävlingbo. Civilisationen lämnar, naturen tar vid.
Torpet revs innan någon kamera kunde fotografera det, så vi får lyssna på vad marken har att säga i stället. Försöka föreställa oss hur livet såg ut utifrån apeln, krusbärsstocken och kyrkboken. Första dagsverkaren ska ha hetat Udde Arfvidsson.
Från Uddebogärdet leder vägen upp mot Björnåslyckan, åt Smedstorpshöjden till. En av grannbondens kossor har tydligen sökt lyckan på andra sidan stängslet. ”Här får ni inte vara”, säger jag till kossan och hennes kalvar, men hon tittar oförstående på mig och tar sen en tugga gräs till.
Jag vandrar vidare, över Kolyckan och förbi tjärdalen som rinner från Korpabackarna ner mot Uddebo. Sensommarresterna av en gammal slåttergubbe är ett annat hävdtecken, här har kreaturen betat länge och grannbondens kossor håller traditionen levande (när de inte rymmer).
Fältet på andra sidan kullen har pekats ut för sina höga naturvärden. Där betar hästarna i dag, men kommunen har misskött sin del av marken till den grad att fältgentianan har dött ut. Några lokala entusiaster pratar om att ordna slåttergillen, för att locka den lila lilla blomman åter. Kanske vilar det ännu några frön inne i de uppvuxna hiena.
Egentligen kan man väl likaväl använda en slåtterbalk, men det är något visst med lien, man känner kanske en länk till det förflutna. Ett gille med slåtterbalk hade nog inte lockat lika mycket folk.
Jag vandrar tillbaka ner mot byn, och slås av att människans kulturarv har genomsyrat hela promenaden genom naturen.
Vid utgången ur hagen står några gamla äppelträn, som planterades under andra världskriget. ”Krigsäpplena”, kallar vi dem alltid i familjen. En av sorterna importerades från Ukraina, den vackert gulröda antonovkan. Så tar även nittonhundratalets mörka nutidshistoria sin plats i släktens hagar.
Det måste vara världens sämsta nationalister, som inte bryr sig om naturens kulturarv.
Efter en valrörelse som har vunnits av den kulturkonservativa högern slås jag av hur märkligt det är att Sverigedemokraterna har släppt den här bollen. Varför pratar inte de förment kulturarvsvurmande Sverigedemokraterna, de som hatar globaliseringen och den moderna tiden, om det här? Om den lokala naturmiljön, om kulturarvet som ryms i varje blomma?
Om den biologiska mångfalden och dess koppling till vårt lands kulturhistoria. Blott Sverige svensk natur har.
Eller som Harry Martinson skrev i Nässlorna blomma:
”Sverige är ett av de egnaste och vemodigaste länder på jorden. Det är genomsyrat av folksagetankar. I detta land ligger en del undangömda näckrossållade sjöar som bara grubbla sagor, bubbla förhoppningar.”
Fältgentianan och åkervädden, näckrosen, naturvården och den biologiska mångfalden är en del av vårt land.
Det måste vara världens sämsta nationalister, som inte bryr sig om naturens kulturarv.
De som bryr sig är någon centerpartist eller liberal, eller en av den handfull miljöpartister som bor utanför tullarna.
”Vi har många sällsynta arter men det är inget stort problem i allmänhet med att arter i Sverige dör ut”, säger Sverigedemokraternas Martin Kinnunen till DN apropå att kronärtsblåvingen har dött ut.
Det är klart att arter dör ut, det har de alltid gjort. Precis som språk dör ut när sista talaren dör. Men varje gång ett språk dör ut, dör också en grammatik, en litteratur, ett kulturarv ut. Ett sätt att tänka på, världen blir ett perspektiv fattigare.
Varför värnar Sverigedemokraterna bara varpan, men bryr sig inte om kronärtsblåvingen? Det är märkligt att visst kulturarv – det man kan lajva i fejkad folkdräkt – är värt att värna, men inte de tecken som berättar om mänsklighetens lokalhistoria.
Jag kommer att tänka på Tomas Tranströmers rader ur ”Gläntan”:
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.
Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus,
jag kanske tar fel.
Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det.
Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga).
Men den har säkert ingen sverigedemokrat läst. Jimmie Åkesson identifierar sig med Fantomen och hyllar Astrid Lindgren, och är – enligt DN:s serie Kulturvalet – ungefär lika kulturellt obevandrad som alla andra partiledare.
Inte konstigt att politikerna inte heller kan läsa naturens bok, tänker jag när jag öppnar dörren och kliver in i mitt hus.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!