Totalt sju partiledare har i modern tid lämnat sina poster utan att möta väljare i val. Men varför? Statsvetaren och docenten Jenny Madestam vid Försvarshögskolan förklarar vad Håkan Juholt och Nyamko Sabuni har gemensamt.
När det kommer till partier och parti-ledarskap finns två sanningar som ofta upprepas, inte minst av parti-aktiva: 1. Byt inte partiledare nära inpå ett val; 2. En partiledare ska få möta väljarna i ett val innan hen byts ut. Sanning-arna kan men behöver inte hänga ihop.
Partiers överordnade mål är att för-ändra samhället. Men för att uppnå det måste tre delmål realiseras: vinna val, hålla ihop organisationen och få igenom politiska förslag. Den här rationalistiska och numera klassiska teorin om partiers agerande formu-lerades av statsvetaren Gunnar Sjöblom i en doktorsavhandling 1968. Det är lätt att inse hur de tre målen kan hamna i konflikt med varandra: det som attraherar väljarna kanske inte gillas av medlemmar och kan därmed utmana partisamman-hållningen. Det som partiets medlemmar vill kanske är omöjligt utifrån förhandlingar som krävs för att få igenom förslag, och så vidare. På omvänt vis kan de förstärka varandra: ett parti som är internt harmoniskt kan lättare attrahera väljare och uppfattas starkare i partiförhandlingar.
När partier ska byta partiledare så sker det vanligen genom ganska in-vecklade processer. I boken Hur blir man vald? Om ledarskiften i tre svenska partier (2014) analys-erades dels vem som kan bli vald till partiledare i svenska partier, dels hur själva processen att bli vald går till. Studien byggde på intervjuer med över hundra parti-företrädare. En viktig insikt var att partier vill att ledarskiften sker i god tid innan val, den nya ledaren behöver tid att bli varm i kläderna innan valrörelsen. En annan aspekt som lyftes fram var att det kan ta tid att göra sig känd hos väljarna, varför ett skifte inte ska ske nära inpå val. En ny oerfaren partiledare är lättare för motståndarna att attackera. Året innan val ska alltså inga skiften ske.
Att göra sig känd inför väljarna, skapa lugn i organisationen och få igenom förslag är uppenbarligen möjligt även på kort tid med rätt man på rätt plats.
Att en partiledare ska få ”prövas i val” innan de byts var också något som de parti-aktiva lyfte fram. Utvärderingen av hur väl ett ledarskap fungerar sker i och med relation-en till väljarna, trots att också målen om partisammanhållning och att få igenom politik är viktiga. Att byta ut en partiledare innan personen blivit utvärderad beskrevs som orättvist och delvis fegt av partiet i fråga.
Trots dessa sanningar finns några partiledare som bytts ut innan de mött väljarna i ett val: Karin Söder (C), språkrören Fiona Björling och Anders Nordin (MP), Maria Leissner (L), Håkan Juholt (S), Anna Kinberg Batra (M) och Nyamko Sabuni (L).
Centerpartiets Karin Söder avgick till följd av sviktande hälsa ett år innan valet 1988. Språkrören Fiona Björling och Anders Nordin (MP) valdes efter valet 1988 då de tidigare språkrören kom in i riksdagen (på den tiden fick inte språkrör sitta i riksdagen). Björling och Nordin tyckte inte att de passade i rollen som språkrör och kom därmed att bytas ut 1990.
Folkpartiledaren Maria Leissner valdes på Landsmötet 1995. Hon var inte ett självklart val, nära hälften av medlemmarna hade lagt sin röst på Ann Wibble eller Bo Könberg. Bara två år senare avgick Leissner, delvis som en konsekvens av en familjetragedi men också för att partiets val-beredning öppnat för att hon borde bytas ut, utan att informera henne.
Håkan Juholt var Socialdemokraternas partiledare i blott 10 månader. Han får betraktas som en parentes på grund av många speciella omständigheter kring såväl processen som han valdes i som hur ledar-skapet utövades. I min nya bok Maktens kvinnor (2022) framgår hur Anna Kinberg Batra, moderatledare efter Fredrik Reinfeldt, fick lämna uppdraget innan hon mött väljarna i valet 2018.
Nyamko Sabuni är den sista i raden av partiledare som lämnat innan val. Hennes knappa två år som ledare kom att utmärkas av interna stridigheter i Liberalerna. När de interna stridigheterna blev synliga utåt parkerades partiets väljarstöd på en nivå under 3 procent.
Finns något som förenar dessa prematura ledaravgångar och deras konsekvenser? Både och, varje fall är så klart unikt. Söder avgick av hälsoskäl, språkrören eftersom de inte ansåg sig själva passa i rollen, Juholt eftersom han helt saknade stöd internt.
Störst likheter finns emellertid mellan Leissner, Kinberg Batra och Sabuni. Tre kvinnor vars ledarskap blev intimt sammankopplat med deras personer (hur de är), och där opinionssiffrorna blev en stress för partiorganisationen. Siffrorna pekade åt fel håll och allas ögon riktades då mot partiledaren. I Maktens kvinnor framhålls att tålamodet verkar sämre med kvinnliga politiska ledare, liksom att kvinnor med politisk makt hela tiden blir ifrågasatta som personer och ledare.
Huruvida det är bra eller dåligt för ett parti att göra sig av med en partiledare innan vederbörande mött väljarna i val, liksom att göra ett skifte strax innan ett val, är också svårt att ge ett entydigt svar på. Partiers mål för att förändra sam-hället innebär värnandet om parti-samman-hållning, att attrahera väljarna och att få igenom sin politik. Om ett ledarskap upp-enbart motverkar något av detta kan så klart ett skifte vara att föredra.
I det senaste exemplet där Sabuni lämnade knappt ett halvår innan valet tycks beslutet ha varit rätt, sannolikt eftersom Sabunis ledarskap blev associerat med intern splittring. Men kanske blev hon associerad med detta just på grund av vem hon är som person?
Om partier och dess ledare kan välja är så klart skiften i god tid innan val och under lugna omständigheter att föredra. Men går det inte så är det inte hela världen. Att göra sig känd inför väljarna, skapa lugn i organisationen och få igenom förslag är uppen-barligen möjligt även på kort tid med rätt man på rätt plats, vilket sannolikt säger något om våra normer för vad ett politiskt ledarskap är och hur det ser ut.
Jenny Madestam
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!