Svenska politiker hoppar av när de ställs inför motgångar. Varför då? Byt parti i stället! Så fungerar det utomlands, och så borde det fungera även i Sverige. Det menar Andreas Birro.
Innan valet meddelade Centerpartiet och Annie Lööf att de ämnar att inte bara stödja utan också sitta med i en regering ledd av Socialdemokraterna och Magdalena Andersson. Beskedet är olyckligt för en principfast liberal som jag. Men fördelen med att ha sin identitet i politiska idéer i stället för politiska partier är att besvikelsen blir så mycket mindre vid eventuella kovändningar, eller kohandel. Så borde även svenska politiker tycka. De borde byta parti oftare när de är missnöjda.
Det är ingen slump att viktiga liberala centerpartistiska företrädare försvunnit som ur en dålig brittisk deckare, en efter en, med halvdant motiverade personliga bevekelsegrunder så som att de vill ”spendera mer tid med familjen”. Egentligen handlar det såklart om den politiska förflyttningen. Nyligen meddelade ungdomsförbundet CUF att de inte stödjer linjen framåt, och riksdagsledamot Helena Lindahl att hon inte tänker stödja samarbetet. Men fler protester lyser med sin frånvaro.
Ett exempel är Amineh Kakabaveh, som i stället för att göra partiet nöjt nyttjar sitt mandat till fullo. Vad som händer sen är sekundärt, den demokratiska makten går först.
Ytterligare deserteringar och politiska uppror skulle gynna svensk politik, snarare än man gör sorti och går hem. Danmark borde vara en bra förebild, där partiutbrytningar, partiskiften och nyttjade individuella mandat utgör normaliteten. Även i USA och Storbritannien har partiförflyttingar genom åren varit relativt vanligt. Bara att påvisa att det går att migrera över partigränsen är i sig ett motgift mot polariseringen som idag präglar vårt politiska klimat.
Men man behöver inte titta längre än till ledamöter i vårt eget parlament. Ett exempel är Amineh Kakabaveh, som i stället för att göra partiet nöjt nyttjar sitt mandat till fullo. Vad som händer sen är sekundärt, den demokratiska makten går först. Ett annat är Hanif Bali, som trots kritik från sitt eget parti står upp för vad han tror på. Nu slutar han i riksdagen, men har på gott och på ont förändrat debatten mer än många. 2017 bytte moderata riksdagsmannen Patrick Reslow parti från Moderaterna till Sverigedemokraterna. Det var ett beslut som vid tiden fick många moderater att slå bakut, men som tyder på en aktivistisk inställning till sitt politiska mandat.
Partier är demokratiska verktyg, inte religiösa institutioner. Tycker ditt parti fel så borde du flytta på dig, oavsett nivå.
I bästa fall är demokratins institutioner och särskilt dess högsta lagstiftande organ, parlamentet, vitala. Den vitaliteten borde springa ur att ledamöterna nyttjar sina mandat till fullo. Men ledamöter som sitter på mer eller mindre livstid och gör politiken till en trygg karriär måste motverkas. En lagstiftad rotationsprincip med tydliga tidsgränser för hur länge man får sitta i riksdagen, med undantag för exempelvis talmän och partiledare, skulle kunna kunna öka incitamenten för ledamöterna att maximera sin demokratiska makt.
Partier är demokratiska verktyg, inte religiösa institutioner. Tycker ditt parti fel så borde du flytta på dig, oavsett nivå. Som Winston Churchill konstaterade så ändrar somliga parti efter princip, medan andra ändrar sina principer efter sitt parti. Vi borde hylla de förstnämnda.
När enskilda mandat kan vara skillnaden mellan vem som regerar landet och inte är det ett utmärkt tillfälle för svenska politiker att ta sina folkvalda mandat på allvar. Allt annat vore att svika sina principer. I en allt mer sviktande demokrati hade en sådan trend kunnat vara en vitaliserande vitamininjektion.
Andreas Birro
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!