Konservativa förbundet vill dumpa Liberalerna för kraftfulla konservativa reformer. FMS Stockholms vice ordförande Rolan Jusupov håller inte med: Borgerligheten behöver ett starkt, liberalt mittenankare.
Står Moderaterna närmare SD än L? Svaret är nej, även om man kan få den känslan när man läser debattartikeln ”Högern bör dumpa Liberalerna” på SvD Debatt (25/5), skriven av de konservativa debattörerna André Popovski, Julian Kroon och Arvid Hallén. För att sjösätta ett stabilt maktskifte efter valet och få saker gjorda, skriver debattörerna, gäller det att bli av med Liberalerna. Annars riskerar ¨en konservativ valseger¨ att inte fungera.
Moderaterna och Kristdemokraterna står dock betydligt närmare Liberalerna än Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är varken ideologiskt, retoriskt eller identitetsmässigt liberalt. Partiet var inte en del av Alliansen som regeringssamarbete, inte heller som gemenskap eller politisk idé. Liberalerna är barndomsvännen, Sverigedemokraterna en ny bekantskap. Popovski et. al. önskar sig en konservativ valseger, men vad är väl det mer än en sverigedemokratisk förhoppning? Något konservativt block finns ju inte. Det som finns är en borgerlighet som vill ta makten med SD:s stöd.
Popovski et. al. önskar sig en konservativ valseger, men vad är väl det mer än en sverigedemokratisk förhoppning? Något konservativt block finns ju inte.
Borgerligheten leds av Ulf Kristersson (M) som också i mångt och mycket kommer sätta prägeln på hur konstellationen efter valet vid en eventuell majoritet kommer att se ut. Man bör förvisso inte skapa sig några illusioner om att det kommer att bli enkelt. Moderaterna har glidit högerut de senaste fyra åren, även om man fortfarande står närmare L än SD. Å andra sidan är Liberalerna tämligen splittrat som parti, med en vänsterliberal falang som indirekt leds av Erik Ullenhag och/eller Birgitta Ohlsson, och Johan Pehrsons högerfalang som idag håller kursen. Den sistnämnda skiljer sig inte så mycket från Moderaterna, och strävar efter att bilda borgerlig regering. Ett vänsterinriktat Liberalerna hade sannolikt agerat annorlunda.
Trots svårigheter är det ändå just detta som bör inträffa efter valet, givet att Liberalerna klarar spärren och att de fyra partierna får ihop en majoritet. Liberalismen behövs i ett borgerligt styrt Sverige, för att väga upp för ett nationalkonservativt Sverigedemokraterna med en ekonomisk politik till vänster. Moderaterna å sin sida har liberalkonservatismen som ideologi i vilken man accentuerar internationalisering, individualism och den konstitutionella demokratin. Ibland är liberalismen större inom Moderaterna, ibland mindre – men den finns där, har alltid funnits och kommer alltid finnas – beroende på hur samtiden manifesterar sig, förstås.
Sverigedemokraterna däremot lider brist på liberalism, i varje fall om man tittar på partiets idéprogram, partiledarens oförmåga – eller ovilja – att välja mellan Biden och Putin. Eller när många tongivande företrädare hamnade i blåsväder på grund av islamofobiskt anstrukna uttalanden. Det är tråkigt och konstigt att SD fortsätter med samma marknadsföringsstrategi. Liberalerna behövs för att väga upp och värna de nödvändiga liberala inslagen i borgerligheten.
Eller när många tongivande företrädare hamnade i blåsväder på grund av islamofobiskt anstrukna uttalanden. Det är tråkigt och konstigt att SD fortsätter med samma marknadsföringsstrategi.
Men skillnaderna borgerligheten och Sverigedemokraterna emellan betyder inte att det är berättigat att isolera ihjäl SD i riksdagen och på så vis nonchalera nästan en miljon väljare. Som Ulf Kristersson ofta säger måste man prata med alla partier om man vill få gehör för sin politik, absolut inte mobba utan i stället samarbeta där man är överens och – för en gångs skull – få saker gjorda i politiken och samhället.
Debattörerna har rätt i att samhället mer eller mindre står på ruinens brant med ett i nordisk jämförelse ofattbart gängkriminellt mörker. Sverige har även stora brister i skola, en elkris och mänskligheten står inför en klimatkris – vår tids ödesfråga. Maktskifte efterfrågas och behövs. Att “skademinimera” Liberalerna är dock inte den rätta vägen, tvärtom. Johan Pehrson är duktig, kan rädda partiet. Borgerligheten behöver – vid sidan av stabilt ledarskap, mod och självförtroende – också ett starkt liberalt mittenankare.
Rolan Jusupov
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!